Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Jag
hade ingen aning om att FI såg sig själva som lekledare,
ställföreträdande målsman eller jourhavande kompis! Om myndiga
människor tror att börsen är ett dataspel där man har nio liv och
option på frispel borde väl det i rimlighetens namn vara deras eget
problem?!
Därmed inte sagt att dessa menlösa
människor är oskyldiga till FI:s lekledartendenser. Så här säger
finansinspektör Peter Hallström:
”Vi får ta emot en hel del klagomål
från sparare som förlorat pengar och som tycker att de lurats att
spara.”
I det läget att någon ringer FI för
att hitta en syndabock för vad de själva gjort tycker jag att FI
borde kontra med följande tre frågor:
Vem gjorde
aktieaffärerna på ditt konto?
Är du myndig och tycker att du
även fortsättningsvis ska ha ansvar för dina egna pengar?
Vill du uppfattas som en vuxen människa med alla de rättigheter och
skyldigheter som medföljer?
”På med dumstruten och ställ dig i
skamvrån.”
Är de inte villiga att underställa
sig en förvaltare och avsäga sig rätten att rösta, ingå avtal
och sköta sin egen ekonomi – lägg på luren.
Det kunde ha blivit en
solskenshistoria om det inte vore för att Gislaveds kommuns kostchef
Eva Kullenberg är en ond och elak lite människa som då såg till
att läsken kördes till soptippen.
”Vi tar inte emot gåvor”, säger hon, och försöker skylla
transportkostnaden till tippen på den empatiske handlaren.
Mm,
men gåvorna var inte till dig eller andra överbetalda småpåvar
utan till de boende på två äldreboenden, vuxna människor fullt
kapabla att avgöra vad de vill äta och dricka!
Nu är inte
jag dietist som Eva Kullenberg, men å andra sidan är jag inte, som
hon, medlem i Liberalerna (ni vet, partiet som hatar fria
individuella val) och har inte heller någon annan diagnosticerad
mentalsjukdom, så därför tänkte jag ändå tycka till.
Det stora problemet med äldre
människors kosthållning är inte att de äter fel utan att de inte
äter alls. Jag tror knappast att det påverkar deras hälsa negativt
om de dricker läsk till maten. Och återigen, det handlar om vuxna
människor, de flesta har varit myndiga i sju decennier! Hur påverkar
det deras livsgnista att kommunens tjänstemän inte tycker att de är
värda att få välja måltidsdryck?!
Jag har sagt det förut
och säger det igen. Jag önskar ingen att på ålderns höst bli
beroende av svensk kommunbyråkrati och politiker.
Att det kräver en massa tid att baka
är en seglivad myt. Möjligen är det ibland av slöhet, men ännu
oftare av okunskap, som det hävdas att man måste välja mellan
heltidsjobb och hembakt bröd. Nu när jag bakat allt mitt bröd i
över ett halvår är jag förvånad över hur lätt det är.
Det kräver framförhållning, men inte särskilt mycket arbetstid.
Jag ska illustrera vad jag menar genom
att visa den effektiva baktiden. Jag använder ett recept jag redan bloggat om, men
principen är densamma för allt bröd.
Bakningen går att dela in i följande
sju etapper:
Värm vatten, lös upp jästen och
blanda ihop alla ingredienser (5,5 minuter).
Jäsning (30 minuter).
Smörj formar och häll ner degen där
(3 minuter).
Jäsning (30 minuter).
In med brödet i ugnen (0,5 minut).
Grädda (30 minuter).
Ta ut brödet
– i tid! (1 minut)
Det är alltså bara fyra av sju
punkter som kräver bagarens medverkan, totalt 10 minuter, mot 90
minuter då degen sköter sig själv. Så här ser arbetstiden ut, men lite uppspeedad så att ni slipper följa
mitt liv i realtid.
Fast även tio minuter är ju tid man kan lägga på något annat, kan någon invända. Ja, jag vet ju inte vad ni gör på dagarna, men ni kanske har någon dötid att utnyttja. Dra ihop degen medan du lagar mat. Baka när du ändå kokar potatis eller steker fläsk. Lyssna på radio, titta på tv eller prata i telefon samtidigt. Kanske inte i kombination med degkroksbearbetningen, då skulle den du pratar med bli irriterad. Men det jobbet tar tre minuter. Har du inte tre lediga minuter i veckan är bröd ditt minsta problem.
SVT ska göra en ny version av Vi på Saltkråkan, utspelad i ett nutida Sverige. Jag fattar om den gamla
inspelningen dammar lite, när Stina (nu 63) snart är den enda som
inte gått i pension, och när bombnedslaget Malin... inte längre är
det.
Fast är det så farligt om tv-serier
inte är fräscha? Kan man inte låta en gammal serie åldras
istället för att prompt modernisera den? Mem-makare på Twitter har
såklart spånat friskt om ifall Båtsman kommer heta Båtshen och
vara afghanhund istället för s:t bernard, farbror Melker blir
farbror Muhammed och fiskargubben Söderman transsexuell
tofuodlare.
Ärligt talat, inget av detta skulle
förvåna mig, och jag hade inte sett den oavsett. Jag är typen som
helst läser boken istället för filmen och skyr så kallade
”remakes” som pesten. SVT har visserligen snudd på obegränsad
budget och vd Hanna Stjärne tycks se politisk indoktrinering som
sitt främsta uppdrag, men gör då något nytt för
pengarna!
Inte sååå nytt kanske.
För det är bara att titta på
historien, sådana här nyproduktioner blir aldrig bra. Kolla på
Jönssonligan eller för den delen Åsa-Nisse, som ju i ärlighetens
namn inte var så vidare värst ens i originaluppsättning.
Originalet är alltid bättre än kopian. Det gäller inte bara tv
utan alla produkter. Har du inte tänkt göra något unikt kan du
lika gärna skita i det.
I början av veckan fick vi ett par
riktigt sura börsdagar, men istället för att återigen spekulera i
om detta är början till slutet har jag funderat över hur Mikael
Wiehe kommer att sammanfatta läget ifall den riktiga kraschen kommer.
Kanske så här.
Det började som en skakning på
OMX. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi
förstod aldrig riktigt orsaken till att börsindex sprungit
läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste,
osänkbara skepp.
Du sålde Footway åt barnen och några
stycken av din SPAC. Jag sålde olja, jag tänkte att råvaror
är säkert kallt. När vi gick in för att kolla orderböcker börja' säljarna strömma till. Jag såg en tår, eller var det kanske
en droppe bubbel på din kind?
Vi följde pilar som angav nedgången
för DAX. Det var i mitten av Q2, med Q1:or på ingång strax. Vi
var rätt många, men alla tog det ganska lugnt. Det var väl bara
en herre från Tredje AP som trängde sig lite dumt.
Vi träffa' en nivå vi passerade
förut och presentera' teorier om att raset nog snart är
slut. När vi försökte logga in på Nordnet sa kundtjänst att
bank-ID inte gick. Det var visst drivrutinen till nåt certifikat
som servern aldrig fick.
Vi gick till Spy Bar där vi fick köa
för champagne. Sen skålade vi för Warren Buffett och för
varann. Nu börja' index att sjunka snabbare, kurvans lutning var
ganska stor. Många hoppa' sina positioner, men vi beslöt att
stanna kvar ombord.
Sen lämna' poddarna skeppet för att söka
riktigt kneg, men vi stod kvar där på Spyan och tjuvhöll på
vår deg. Vi tänkte, marknaden är för stor och kall och vild och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
fanns inte plats för en enda till.
Sen spela'
diskjockeyn remixer av E-Type och annan skit. Det kändes lite
fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid. Vi har
förlorat den allra sista gnuttan cash, men får vi in nåt ska vi
tanka Evolution fram till nästa krasch.
Originalet är också helt okej.
Imorgon kommer ett riktigt blogginlägg om något verkligt ämne. För som vi alla vet är ju börskrascher en historisk myt som möjligen aldrig inträffat och som i alla lägen aldrig mer kommer att ske.
GT har skrivit en – numera låst -
artikel om politikers fallskärmar,
eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva
stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå
behåller ersättningen som från början var avsedd som ett
tillfälligt skyddsnät.
De flesta vill inte kommentera när de
blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de
tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det
ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett
stöd man inte behöver.
”Flera tjänstemän ute i kommunerna
menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet
har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”
Ack, så de bedrog sig när de blandade
ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och
fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut
bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget
intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult
& Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag
valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på
vinstmaximering än på karaktär.
Av de nitton granskade politikerna
verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det
rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt
jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två
aspekter som inte nämns.
1. Det pratas om hur utsatta
politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är
visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år
lång projektanställning där man till skillnad från alla andra
jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men
politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar
deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa
omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som
alla andra får nöja sig med?
2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa
bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför
tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig
att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på
ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt
att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb
utan någon som helst motprestation?
Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.
Fler än jag har undrat hur det kommer
sig att vitvaror som tidigare kunde hålla i 30 år plötsligt bara håller i tio, nu även SVT.
Jag tror inte att det är en stor
konspiration för att få oss att handla oftare utan snarare beror på
att man prispressar komponenterna så mycket att det till slut vore
ett rent under om inte några vitala delar ger upp.
Teknikutvecklingen ökar antalet grejer som kan gå sönder och gör det dessutom olönsamt att reparera.
En mening i artikeln talar också emot
konspirationsteorin:
”Under de senaste tio åren har vi sett
allt fler felfria produkter som kommer in till återvinning efter att
man renoverat sitt kök i hemmet eller att det görs större utbyten
i hyreshus.”
Varför skulle tillverkarna lägga
energi på att få sina maskiner att gå sönder när kunderna ändå
byter ut dem i förtid? Det vore ju verkligen ett slöseri för
vitvarubolagen. Och även om jag inte är förvånad blir jag lite
tröttare på mänskligheten. Här talas det vitt och brett om hur
viktigt det är med miljön och vad fint det är med återbruk. Ändå
orkar många inte ens ge bort sina fungerande vitvaror.
När jag rev ut köket i
min lägenhet gav jag kyl/frys till min mamma som hade en äldre
version i samma storlek (som vi sålde på Blocket). Den gamla spisen
med glaskeramikhäll såldes för 1200 kr och allt jag behövde göra
var att svara i telefon och öppna dörren för köparen som släpade
ut den helt själv. Bänkdiskmaskinen hade jag redan vid
inflyttningen gett bort till en kompis (ingen diskmaskin i min bostad).
Det blir säkert svårare och svårare
att köpa kvalitativa grejer som håller länge, men jag försöker i
alla fall. Min gamla teflonpanna byttes ut mot en gjutjärnspanna och förra gången jag köpte hårtrimmer blev det en Moser, som var
sex gånger dyrare än de billigaste, men som jag hade hört av flera
ska hålla i decennier. Jag har inte främst gjort detta för miljöns
skull utan för min egen plånboks, men allt som oftast sammanfaller
ju dessa intressen.