Sparboken – recension

I år har tre författare frågat mig om jag kan recensera deras böcker. Jag har sagt nej alla gångerna. Inte för att jag inte velat utan av prioriteringsskäl. FruEfficientBadass kände kanske på sig det och skickade sin bok ändå, det Percy Nilegård skulle kalla ”Marketing by not asking any questions”.

Men okej, eftersom ingen testat det tidigare (jag tänker inte gå på det igen!) föll jag för den lätta, även om hon skrev: ”Du behöver inte skriva om den, jag skickade ett ex som tack för brödmedverkan. Du kan tända lägerbrasor med den, torrt ekologiskt papper.” Så här följer en recension av Sparboken, av FruEfficient Badass.

Jag börjar med att haka upp mig redan där (och detta har jag även framfört direkt till Fru EB). Boktiteln är suverän, men varför denna anonymitet?! ”Fru Efficient Badass”, ”Miljonär innan 30”, ”Fantastiska Farbror Fri”... Vafan, är det Bolibompa?! En blogg kan man väl skriva anonymt, även om jag inte riktigt förstår poängen, men en bok skriver man under. Jag kan förstå att ”Bo Balderson” eller Salman Rushdie tänker ett par gånger innan de outar sig, men ingen av ovannämnda bloggares böcker kommer att ta livet av dem.

Så till innehållet. ”En konkret guide till ekonomiskt oberoende”, skriver hon själv, och det är det. En mängd spartips inom olika områden, som mat & dryck, resor & fritid, pengar och aktier. Hela tiden visas hur mycket pengar varje spartips kan ge till ”frihetsfonden” om tio år, alltså inklusive ränta. Det gör att man ständigt påminns om att även små förändringar kan ge stora pengar, inte minst på sikt.

Boken är välskriven på ett korrekt språk, vilket uppskattas av mig som språkfascist. Det är lite mycket engelska uttryck för min smak, capsule wardrobes, business continuity plans och inte minst consumer suckers som används genom hela boken och därför gärna hade fått en svensk formulering, men det går att fördra eftersom hon skriver bra. Alla som kan få in ordet ”ohemult” är värda en guldstjärna i min bok. Det är dessutom en rolig bok med formuleringar som ”Däck har vi lärt oss att skifta själva och det gör han med bravur”.

Vem är då Sparboken till för? Även om jag lärde mig ett och annat i den är jag nog ändå inte målgruppen. Det här är en perfekt bok för den som inte lyckas spara, som tappar sugen innan han/hon börjat eller som behöver hjälp att komma igång. Det är ingen dålig målgrupp, gissningsvis 80 procent av alla människor i I-världen.

Jag skulle nästan vilja köpa tio exemplar att ge bort till bekanta som behöver den. Men nu har jag insett att jag då skulle gå miste om 5191 kr i frihetsfonden år 2031.

Vill ingen bli gängkriminell?

CUF:s nya ordförande, Réka Tolnai, kvinnan bakom kampanjen mot ”Britt-Marie, 45”, är den senaste i raden att fastslå att ingen vill bli gängkriminell. I något SVT-program sa hon närmare bestämt:

”Ingen vill bli gängkriminell när de är tolv år gamla. De blir de för att de inte har något annat val.”

Jag tror att hon har fel i bägge sina antaganden. Tyvärr tror jag att gängkriminell finns på topplistan med fotbollsproffs och artist hos obehagligt många tolvåringar. Och inte för att de inte har något annat val utan för att de ser människor i den branschen och uppfattar att de har ett ganska bra liv, gott om pengar, en fin bil, en lika fin flickvän och respekt från sin omgivning.

Och så en grammis på det.

Att de inte skulle ha andra möjligheter är rent nonsens. Vi bor i ett land där alla har rätt till kostnadsfri utbildning. Ingen är tvingad till ett liv i kriminalitet, det är ett val man gör, och det värsta med att människor som Réka Tolnai påstår motsatsen är inte att de gängkriminella görs till offer utan att de som gjort klokare val osynliggörs och kränks. Ensamstående, fattiga föräldrar som släpar sig till ett lågbetalt jobb för att försörja sin familj, barn som sliter med läxorna trots föräldrar som varken kan eller vill hjälpa till, människor som kämpar med läs- och skrivsvårigheter eller missbruksproblem.

Så kommer lilla fröken CUF och berättar att den rimliga lösningen på svåra problem är att ge upp och leva på andra, vare sig det är ett liv på bidrag, råna gamlingar eller sälja knark. Jag tror att Tolnai trots ett tillsynes klent intellekt förstår att hon är fel ute, men jag är inte säker på att hon förstår vilka signaler hon skickar till dem som sliter för att inte passa in i hennes mall för misslyckade förortskids.

Det gäller inte bara karriär utan det mesta i livet – pengar, hälsa, lycka. Den som tror sig vara på väg att misslyckas kommer troligen göra det, och när politiker och etablissemang står vid sidlinjen och jublar varje gång någon trillar i diket blir det ännu lättare.

”Måste räkna varje krona”

Både Benjamin och Lars M uppmärksammade mig på Aftonbladets artikel om Tina, 34, som inte har råd att semestra med sonen, 10.

”Allt kostar pengar, även när du ska till stranden.”

Det här förvånade mig eftersom jag aldrig sett en svensk badstrand som tar inträde. Men vi tar det från början. Tina, som är kock, har blivit arbetslös och har det enligt Aftonbladet ”väldigt tufft ekonomiskt”. Hur tufft då, undrar vän av ordning. Hennes inkomst är 16632 kr per månad, vilket Aftonbladet översätter till ”drygt 16000”. Jag är förvånad över att de inte säger ”drygt 10000” när de ändå börjat slira på sanningen. I summan finns aktivitetsstöd och olika typer av bidrag.

På utgiftssidan toppar hyran på 10766 kr. Resten av utgifterna redovisas enbart på ett suddigt papper och egentligen inte alls av tidningen, men jag kisar mig till att det är 4988 kr kvar när de fasta utgifterna är dragna. Sedan återstår sonens fritidsaktiviteter.

Inte den roligaste privatekonomin, men med 0 kr i sammanlagd arbetsinkomst är det ju inte annat att vänta. Men ”väldigt tufft” och ”måste räkna varje krona” får det att låta svårt att gå runt. Förklaringen till att det kostar att gå till stranden är att ”då vill han [sonen] precis som sina kompisar kunna köpa glass eller hamburgare”. Det förstår jag, men att sonen inte kan få allt han pekar på är inte detsamma som att de inte kan gå till stranden. Jag tycker att det låter som att sonen har ett mognare förhållande till pengar än mamman, så det fattar han säkert. Hon är dessutom kock så nog kan hon dra ihop något som är både godare och nyttigare än en flottig burgare från en skitig grillkiosk.

För det ska jag ge henne, hon har pratat med sonen och förklarat läget. Men faktum är att en hundring om dagen för mat och nöjen borde räcka gott. Det framgår inte var de bor, men det verkar vara en större stad. Gissningsvis Stockholm eller Göteborg, städer med mängder av gratisaktiviteter, särskilt på sommaren. Skippa glassen på stranden och ta istället med mat, fika och hembakta bullar, gå på museer, gratiskonserter, grilla, tälta i skogen... Jag hade fått över ett par tusenlappar i månaden.

Marknadshyror & marknadsgnäll

Marknadshyror vid nybyggnation är på tapeten igen. Lustigt, man pratar aldrig om marknadsskridskor eller marknadsdatorer. På det mesta är det självklart att kunden betalar marknadspris, alltså att producenten får vad marknaden är villig att betala.

Men inte på hyror, där ska staten in och manipulera priserna vilket alltid resulterar i en trasig marknad. När det gäller hyresrätter betyder det att privata företag inte vill producera dem när de inte får ta rimligt betalt. Är hyresgästerna nöjda nu då? Självklart inte.

En av de missnöjda heter Anna Herdy, tjänsteman för Vänsterpartiet och tidigare chefredaktör för tidningen Flamman. Hon vill hyra en trea, billigt och centralt. Men kan ni tänka er, inte ens utan en reform för marknadshyror får hon det hon önskar.

Jag håller med om att en boendekostnad på 17252 kr är saftig, men vill man prompt bo i hyresrätt i Stockholm så kostar det. Det märkliga här tycker jag är att hyresvärden ska ha åsikter om hur mycket av sin lön man maximalt ska lägga på hyra, men det är inte där Herdys kritik ligger.

Så där ja! Statens marknadsmanipulation ger inte önskat resultat och förslaget på lösning är (trumvirvel!) fortsatt trixande. För marknadshyror skulle på något märkligt vis betyda att alla bostäder blir dyrare. Som en naturlag. Inte att det byggs fler hyresrätter, vilket gör att förhållandet mellan tillgång och efterfrågan rubbas i hyresgästernas favör.

Någon påpekar att det är en rimlig bostadskostnad med två inkomster, men då säger Herdy att man inte skulle ha råd att separera. Nej, ska vi subventionera sammanboendes hyra med våra skattepengar för att de ska ha råd att bo dyrt och stort efter en eventuell separation?! Det finns gott om billigare områden på rimligt pendlingsavstånd från Stockholms innerstad.

Ni kanske tycker att jag är missunnsam, men jag är övertygad om att Anna Herdy tjänar mer än jag någonsin gjort. Hon jobbar ju som chef i en av Sveriges mest lukrativa branscher, politik. Självklart ska inte svenska folket subventionera hennes hyra när det inte ens finns pengar till grundläggande samhällsservice.

Precis som staten måste vi alla välja våra utgifter. I det begreppet ingår också att välja bort utgifter, som ett allt för dyrt boende. Jag tror inte att marknadshyror är en mirakellösning, men det är sannerligen inte heller alternativet att staten går in och subventionerar allt för alla tills pengarna är slut.

Sparprojekt?

Sommartid är som alltid ett evigt tjat om att ladda batterier, slappa och ta så många bilder som möjligt av sig själv på en veranda med ett glas rosévin, men jag skulle vilja utmana er att lägga lite energi på ett sparprojekt under semestern.

Vad det ska handla om får du bestämma själv. Det kan vara ett renoveringsprojekt, ett odlingsprojekt, rensa ur förråden och sälj på nätet, börja handla i en lågprisbutik och utvärdera vad det ger dig i plånboken, se över alla abonnemang, plocka bär eller koka egen tvål.

Det viktiga är kanske inte ens vad du gör och hur mycket du sparar utan att du startar och slutför ett projekt som syftar till att få ett rikare liv. För har man väl börjat vill man göra det igen och plötsligt sitter du där med en sprängfylld spargris.

För egen del behöver jag inte tänka, jag lever för den där skiten. Just nu har jag ett renoveringsprojekt igång och ett par till på kö, ett par jobbprojekt som jag också hoppas ska leda till mer pengar och jag tittar ständigt över mina utgifter i hopp om att hitta några jag kan ta bort eller ta ner. Jag kanske snarare borde utmana mig själv att sätta mig på balkongen och dricka rosé.

Vakna, snoozefockar!

Pengar i all ära, men den dyrbaraste tillgången vi har är tid eftersom vi inte kan skaffa fram mer. I bästa fall kan vi bromsa förlusten genom att på olika sätt leva nyttigt, men idag är vi alla en dag närmare döden än igår.

Varje gång vi trycker snooze på väckarklockan eller mobilen förlorar vi ungefär en procent av den vakna tiden den dagen. Jag säger förlorar eftersom det är nio vaskade minuter man inte får någon som helst nytta av. Ingen människa är mer utsövd nio minuter senare, om man överhuvudtaget hann somna om.

Jag har snoozat bort mycket tid, så jag är inte ofelbar, men en dag insåg jag att har jag väl vaknat kan jag lika gärna kliva upp. Inte om det är mitt i natten, men vaknar jag av ett alarm finns det ett skäl till uppvaknandet. Genom att inte ens överväga snoozefunktionen slipper jag lägga energi på det utan kan istället rikta fullt fokus på att vakna, kliva upp och göra det jag ska.

Jag kör för övrigt alltid dubbla väckarklockor, så jag måste ändå upp, lokalisera och oskadliggöra den andra väckarklockan innan jag kan somna om. Det var ett knep jag lärde mig när jag jobbade nattskift och skulle vrida dygnet fram och tillbaka. När jag hade vaknat fem på eftermiddagen och insåg att jag skulle vara klarvaken följande natt även om jag hade en ledig vecka framför mig var det dags att göra något.

Numer hoppar jag helst över elektronisk väckning. Har jag ingenting inbokat på morgonen (och det försöker jag låta bli att ha) sover jag tills jag vaknar av mig själv. Antingen har jag något roligt att göra eller också något viktigt. I undantagsfall varken eller, men upprepas det är det dags att göra något åt det. Att trycka bort en procent av dagen är fel metod.

Apropå tid och ledighet är det denna årstid allt färre som läser bloggar. Därför tänker jag precis som vanligt sänka bloggtakten och bara blogga varannan dag de närmaste veckorna. Nästa inlägg på tisdag, sedan torsdag osv. Troligen fortfarande Ekonomibloggsveriges tätaste utgivning, och förhoppningsvis kan vi hjälpas åt att hålla igång kommentarsfältet varje dag.

Mångfald ger kassaklirr?

Det påstås då och då att mångfald på arbetsplatser är en styrka som ger ekonomisk vinning, och när man talar om mångfald menar man inte människor med olika kompetenser utan alltid spridning i etniskt ursprung.

När jag duckduckgoar formuleringen ”Mångfalden bland våra medarbetare” får jag på första sidan upp länkar till SSAB, Attendo, Lenovo, Linde Healthcare, Nibe, Radisson Hotel och HSB som alla talar stolt om att de anställer personal av olika raser. En del av dem kanske gör det också.

Dagens Nyheter – oj, vad blandat...

Jag lägger mig inte i vilka de anställer, men jag är nyfiken på om det finns fakta bakom påståendena om att det lönar sig, annat än att det möjligen ger godhetspoäng eller statliga bidrag att anställa invandrare i så kallade instegsjobb.

I mitt sökande hittar jag det nystartade företaget Includer vars affärsidé är att åka runt hos främst myndigheter, fackförbund och politiska partier och berätta om förträffligheten med mångfald. De fastslår: ”Företag som arbetar framgångsrikt med mångfald och inkludering har oftare högre ekonomisk avkastning.”

Men inte heller på företaget vars hela existens bygger på att detta ska tas som sanning hittar jag något som styrker påståendena. VD:n, ”mångfalds- och inkluderingskonsulten” (jag hittar inte på detta) Matilda Bergkvist är universitetsutbildad inom genusvetenskap och diskrimineringsrätt. Och ja, hon är miljöpartist, och precis som alla politiker dålig på att leva som hon lär eftersom samtliga styrelseledamöter och anställda på Includer är vad Zara Larsson skulle kalla ”white as fuck”.

På min senaste fasta anställning hade kanske en tredjedel av personalstyrkan finskt ursprung. Jag vet inte om företaget gick bättre för det. Fast finländare är kanske inte tillräckligt mångfaldiga, vad vet jag.

Jag vet verkligen inte, det är därför jag frågar. Det skulle förvåna mig om ett svenskt företag med företrädesvis svenska intressenter skulle tjäna pengar på etnisk mångfald. Hudfärger i sig ger knappast pengar, inte språkförbistringar heller. Och om så vore borde ju de som hävdar att mångfald ger pengar styrka sina påståenden med fakta.

För det här borde vara lätt att räkna på för den som har tid och lust. Ett diagram där en axel representerar utomeuropeisk procent och en som visar vinst i kronor per anställd. Var finns det diagrammet? Det enda jag ser är en floskelmätare som slår i taket.