Som om det
inte räckte med elpriset har det nu också blivit vedbrist. Ja, det
finns rimligen ett samband och jag var inte dummare än att jag
fattade att det var där vi skulle landa, vilket dock inte
hjälpte.
Efter att jag hade köpt huset beställde säljarna
ved av en lokal skogsägare. Jag erbjöd mig såklart att betala (jag
är ekonomisk, men lite moral har jag), men deras inställning var
att de hade köpt huset med ved (inte för ved, alltså, jaja, ni fattar) och ville
överlämna det på samma sätt.
Jag förstod snabbt att det
skulle behövas mer för att klara vintern, men hade inga norska
pengar så det fick vänta. När det till slut fanns pengar beställde
jag lika mycket till. Då framgick att säljaren helst ville ha betalt med vipps (norskt swish), så jag tänkte att jag skulle fixa det före
nästa beställning.
För att få vipps krävdes dock
bank-ID (den historien har jag dragit några gånger här på
bloggen), så allt drog ut på tiden. När jag till slut fick iväg
min beställning fanns inte den mängd jag ville ha. Säljaren vågade inte
släppa för mycket med risk för att själv gå tom. Vid en mild
vinter lovar han att ompröva, men vid en mild vinter behöver jag
den ju inte.
Så vad gör man då? Deppar ihop och
lyssnar till Svenne Rubins megahit Du värmer dig med min ved?
”Du som värmer din kropp
med min ved,
jag undrar vem du e',
men jag hoppas att din bottenfrusna själ tinar opp
så du kan se
att du värmer dej med min ved.”
Nej, jag får naturligtvis leta
efter en alternativ kran. Jag läser i media att det är vedbrist i hela Sverige, vilket inte
är svårt att tro på, men det är väl inget som inte den
internationella nyckeln till prylar, tjänster och engagemang –
pengar – kan ändra på?
Med lite tur kanske jag hittar en svensk
skogsägare som gärna vill sälja till norska priser även framtida
år, och jag har ju som sagt en lada på några hundra kvadratmeter. När livet ger dig citronträd - hugg ner dem!