Norsk vs svensk köpprocess

Efter knappt fem månader i Norge har jag hunnit upptäcka en del skillnader mellan mitt gamla och nya hemland. Upplägget med D-nummer och personnummer blir jag inte riktigt klok på, och bankernas avgifter, som möjligen förtjänar ett eget inlägg, gör mig mest förbannad.

”Enligt prislistan har ni både kort- och transaktionsavgift?!”

Sedan finns det sånt som är helt olika. Norsk bilbesiktning görs på bilverkstäder. I Sverige kan man ju låta verkstaden efterkontrollera sina egna lagningar av besiktningstvåor, men här gäller det alltså även originalbesiktningen. Det är inte utan att jag undrar om det finns undersökningar som visar att en verkstad som specialiserat sig på rostlagning hittar mer rost att slå ned på än en mekaniker som är duktig på framvagnar och istället hittar glappande styr- och spindelleder. För gissningsvis låter många bilägare den besiktande verkstaden laga felen.

Men ett område där jag tycker att den norska modellen är överlägsen är bostadsaffärer. Den stora skillnaden är att norska bud är bindande. Bjuder jag en miljon måste jag ha en miljon eller ett (lika bindande) lånelöfte. Man kan alltså inte bjuda på två bostäder samtidigt om man inte vill riskera att köpa bägge. Hoppar du av kan du bli skadeståndsskyldig.

Kan man då inte gå miste om Herrgården bara för att man under hela Herrgårdens budgivning har det högsta budet på Slottet, och så fort Herrgården säljs blir man utkonkurrerad även på Slottet och får börja spana igen?

Egentligen inte. Här är nämligen nästa finess med norsk budgivning. Du kan tidsbegränsa ditt bud, det är väldigt vanligt, så i exemplet ovan kan du välja att ditt bud på Herrgården bara gäller i en timme. Om du efter deadline varken fått okej av säljaren eller blivit överbjuden kan du välja om du ska lägga bud på Herrgården, Slottet eller rentav Radhuset.

Nu har jag bara varit köpare i detta system, men ser det som en stor fördel även för säljaren. I Sverige var det en kompis till mig som sålde sitt hus. Mellan köp och kontraktsskrivning hade han hunnit köpa en ny bostad och hade inte råd med dubbla boenden. Oklart om köparen visste detta, men så har ju det flesta det, så när de väl skulle skriva kontrakt började köparen pruta på det överenskomna priset. Det slutade med att min kompis med bankens kniv mot strupen tvingades sälja billigare.

Det där hade aldrig hänt i Norge där ett ingånget avtalet är just ett ingånget avtal. Inget tjafs där man kan drabbas av idioter som tror att de plötsligt ska vinna på lotto. Jag har inget emot andras fantasier, så länge de inte riskerar att drabba mig när de inte slår in.

Takisolering

Jag är inte ensam om att ha uppmärksammat de stigande elpriserna. Eftersom jag precis flyttat upptäcker jag hela tiden förbättringspotential i mitt hus och när jag kom upp på vinden och märkte att det låg ungefär tio centimeter isolering i taket (ovanför takluckan – ingen alls!) insåg jag att det var dags för ännu ett renoveringsprojekt.

Att isolera är ett skitjobb, särskilt i trånga utrymmen, men jag har isolerat golv underifrån och jämfört med det var detta projekt rent njutbart.

Men innan man kommit så långt får man åka och köpa material, vilket sällan eller aldrig är njutbart. Jag började med att köpa isolering i Sverige, 12 cm tjocklek för 50 kr/kvm. Jag köpte så mycket jag fick med mig på flaket. Nästa gång fick jag åka till ett norskt byggvaruhus där jag fick 10 cm-skivor för samma pris. Förvisso sjutton procent tunnare skivor, men ett par centimeters bortfall kunde jag leva med, jag behövde ett par decimeter.

Jag hade en del Rockwool i ladan, som ingick i husköpet, så jag tyckte mig komma ganska billigt undan ändå. Den typ av isolering som låg på taket har jag aldrig sett förr. Det såg ut som att man slaktat tomtar och isolerat med deras skägg. Jag uppskattade det till c:a 10 cm, men den hade liksom sjunkit ihop, så kanske räknades det som mer från början.

Någon?

Dessutom hade troligtvis en elektriker (eller åtminstone någon som kallat sig det) tagit bort isolering vid eldragning och sedan inte lagt tillbaka den, så där fanns också förbättringspotential.

När väl det var klart lades 10-12 cm åt ena hållet och 10 cm i andra riktningen för att minimera risken för läckage i skarvarna. Det låg inget golv på vinden och jag varken la golv ett eller reglade upp för att förbereda det. För att krångla upp något på vinden måste man först igenom trappan till övervåningen, sedan igenom en mycket liten lucka i taket. Det kommer inte hända, jag har dessutom en lada på nästan fyrahundra kvadratmeter.

Under.

Efter.

Så nu anser jag mig färdig med vinden för den här gången och ser fram emot högre inomhusvärme och lägre elförbrukning. Projektet tog ungefär en arbetsdag och kostade 3300 kr i material. Det tror jag var en bra investering.

Bor du i villa? Hur mycket isolering har du i taket?

Ur hand i mun

Så länge jag kan minnas har jag haft framförhållning i min ekonomi. Tills nu.

När jag kom till Norge hade jag inga norska pengar, och när jag väl fick ett norskt bankkonto och VISA-kort visste jag att varje växlingstransaktion från SEK på svenskt bankkonto till NOK på norskt kostar. Jag gjorde därför en så liten överföring som möjligt för att klara de löpande utgifterna tills jag kunde flytta hela min ekonomi, men tog i alldeles för lite så snart var det slut på kontot igen.

Det kom räkningar jag inte räknat med och så köpte jag hastigt och lustigt en bil som inte heller fanns i kalkylen. Exakt just nu har jag 24 kr på mitt norska konto. Men okej, jag har mat i skafferiet, bränsle i bilarna och inga akuta räkningar, så det är ingen panik.

Jag kan ju alltid göra en ny överföring från Sverige, men jag hoppas att det ska klara sig tills jag fått betalt för min sålda lägenhet och kan göra en större överföring (med större förhandlingsmöjlighet).

Tills dess eller tills det inte går kämpar jag emot på två fronter. Dels säljer jag secondhand. Det blir några hundra här och där, vilket kanske inte verkar som så mycket, men några hundralappar räcker till en teleräkning, en bensintank eller en kubikmeter ved.

Dessutom försöker jag växla pengar med andra än bankerna (eftersom exakt alla andra ger bättre kurs). När en svensk kompis hade pengar på ett norskt valutakonto han inte behövde köpte jag dem med svenska kronor från mitt svenska bankkonto. Jag hoppas kunna sälja mer SEK och inte köpa bil för alla pengar nästa gång så kanske de räcker lite längre.

Jag fattar att det är ett lyxproblem, men det känns ändå olustigt för mig som alltid har marginaler. Samtidigt vill jag ta chansen att uppleva detta för jag hoppas att det är sista gången jag kommer ha så lite pengar på banken att jag inte kan lägga in en enda räkning till betalning utan att samtidigt fundera över hur jag ska få råd. Kanske låter detta helt schizofrent, men det skiter jag i. Och jag också ;-)

Kreativ prissättning

Det är svårt för företag att chockhöja sina priser med tio procent eller mer. PostNord gör det ju genom att frimärkena blir flera kronor dyrare i stort sett vartenda år, vilket funkade ända tills de fick konkurrens. Så nu tokhöjer man priserna ”för att kompensera för minskade volymer” och vi vet alla hur det går. SL, Storstockholms Lokaltrafik eller Sakta Lunk, gör det också, så att kollektivtrafik ska hålla sig på behörigt avstånd från konkurrenskraftiga alternativ.

Men privata företag, som inte har en nästan outtömlig säck skattepengar i ryggen, kan väl inte hålla på så där? Jo, med lite kreativitet. I jakten på bildelar hittade jag följande två exempel från Biltema.

Här har man inte höjt priserna utan istället ersatt sina produkter med andra. Snarlika på ytan, men med den väsentliga skillnaden att priset för kunden går upp. Termostaterna ser identiska ut. Det enda som till synes skiljer är att den nya termostaten är åtta procent dyrare.

På oljefiltret har man däremot tagit i. Diametern har slimmats med en halv millimeter och så har man följt upp den sportigare looken med en tuff svart nyans. Och, ja visst ja, man tar 114 procent bättre betalt.

Möjligen finns det rimliga skäl. Tillverkaren kanske inte kan upprätthålla volymer av de utgångna produkterna (i oljefilterexemplet är producenten visserligen Biltema själva), tillverkningskostnaden kan ha gått upp, men ett otränat öga ser en företagare som försöker optimera vinsten utan att behöva motivera galna prisökningar.

Bondbröd

Ännu ett matbröd eftersom eget bröd blir godare, nyttigare och framförallt billigare. Denna gång ett väldigt enkelt med få ingredienser. Inga märkliga pumpakärnor, bara sånt de flesta har hemma eller åtminstone borde ha.

Det typiska för bondbröd, om jag förstått rätt, är den hårda och sega skorpan i kombination med skårorna på ovansidan (som bidrar till att ytan blir knaprig). Detta behövs:

vatten, 6,5 dl
jäst, 25 gram
smör/margarin, 30 gram
salt, 2 tsk
vetemjöl, 13 dl
rågmjöl, 4 dl

Smält matfettet, häll i vattnet, värm upp till kroppstemperatur (men inte över!) och vispa ut jästen. Vi har därmed skapat degspad.

Mät upp mjöl. 17 dl motsvarar ett kilo, så jag tycker att det är enklast att väga. Typ 250 gram råg och resten vete, men förhållandet däremellan är inte så noga. Och så saltet.

Blanda mjölet med degspadet till en smidig deg. Jäs i 45 minuter (eller en timme, det blir inte sämre av det).
 

Knåda lätt (eller kör med maskin några sekunder) för att pressa ur gasbubblorna. Dela sedan degen i två delar, forma dem till bröd och snitta några skåror med en vass kniv.

Ny jäsning i 45 minuter och i samband med den hettas ugnen upp till 250 grader. In med bröden och sänk temperaturen till 200 grader. Grädda till önskad färg uppnåtts, jag körde 25 minuter.

Låt svalna utan bakduk (för att ytan ska bli krispig). Sedan är det bara att äta.

”Nej, det går inte!”

Daniel påminde mig nyligen i ett mejl om en video med Mr Money Mustache jag tycker att alla borde se, oavsett ekonomi eller mål i livet.

Många sanningar där, t ex den att jobb är roligare när man inte måste göra det för sin försörjning. Det säger jag till alla som låter bli att spara för att de trivs på sitt jobb. Till att börja med är det inget som säger att du trivs lika bra imorgon, eller att du får ha jobbet kvar hur länge du vill. Men även om allt med det nuvarande jobbet är frid och fröjd i all evighet skadar det knappast att du inte har kniven på strupen, för inget blir roligare av att ha det (om du inte är fakir eller någon slags sadomasochist).

Men nu när jag såg den snöade jag in på ett annat citat. När MMM berättar om sin och sin frus plan att bli ekonomiskt oberoende och därigenom kunna vara hemma med sina barn säger han följande med en tydlig gnutta ironi:

”Lyckligtvis växte vi bägge upp i Kanada, så ingen hade berättat att det faktiskt är omöjligt.”

Är det inte så med de flesta drömmar, att de bygger på att ingen berättat att de är omöjliga att genomföra? Eller att drömmaren vägrar att lyssna på det örat. Ingen lyckades övertyga Stefan Holm om att han var för kort för att ta OS-guld i höjdhopp eller Selma Lagerlöf att man inte kunde bli prisbelönt författare om man lider av dyslexi. Så de bara gjorde det.

Men så himla kul verkar hon inte ha varit.

Då snackar vi om bragder som få klarar alldeles oavsett förutsättningar, men världen är full av människor som slutat röka, gått ner 50 kilo och/eller sprungit maraton. I sig fantastiska bedrifter för den enskilde, men ändå något som tusen och åter tusen andra gjort varenda dag.

Och det är där jag vill sätta ekonomiskt oberoende – fantastiskt bra, men även med helt ordinära inkomster fullt genomförbart för de flesta. Om man vill och är villig att offra en del för det (vilket inte alla gör, och det är helt okej!), och om man låter bli att lyssna på alla dysterkvistar – och de är många! – som säger att det inte går.

Två hål i huvet

Jag har läst om pensionärer som får flytta ner i källaren eller hem till sina barn för att de inte har råd att värma upp sina hus när elen är dyr, och om företag som hotar med att flytta utomlands eller åtminstone inte vågar investera när de inte vet vad strömmen kommer att kosta.

”Tack Miljöpartiet!”

Mina grannar driver jordbruk i relativt liten skala. De är rädda för att elräkningen kommer att bli tvåhundratusen kronor dyrare på årsbasis. Fatta! Häromdagen pratade vi om ifall det går att spara en tiondel av en undersköterskelön. Här får en enda familj en kostnadsökning motsvarande nästan hela undersköterskans nettolön.

Men mitt ibland alla kriser och tragedier hittar jag idrottsföreningar som inte längre har råd att tänka bort årstiderna. Det är skidanläggningar som inte har kan köra snökanoner dygnet runt halva året och fotbollsklubbar som inte kan lägga de tiotusentals kronor per dag som krävs för att de ska kunna spela fotboll på grönt uppvärmt konstgräs hela vintern.

Unga läsare kanske inte tror på detta, men när jag var ung för 3-4 decennier sedan spelades fotboll på sommaren och ishockey på vintern. Sven ”Tumba” Johansson var landslagsspelare i bägge sporterna (okej, det var ännu tidigare) och det krockade inte. Idag är det fullständigt självklart att ishallen är igång på sommaren och att fotbollsplanen funkar i december.

Förr spelades ishockey utomhus på spolade rinkar, även på elitnivå. Min mamma berättade om hur de började skolrasten med att skotta av isen på sjön för att sedan börja åka skridskor. De glömde att kräva ishall med strålkastare och ismaskin. Det gick ändå.

Laga efter årstid, det är ingen naturlag att kunna göra allt jämt! Jag fattar att man vid behov fixar konstsnö till Vasaloppet eller spelar fotboll på elupplyst plan på Friends Arena, men varenda knattelag måste inte kunna utföra alla sporter hela året i perfekta förhållanden. Det går faktiskt att spela fotboll på snö.

Under min fotbollskarriär (en mycket kort period i början av 80-talet) spelades nästan alla matcher på grus som varken behövde klippas eller värmas upp. Det är nog att hoppas för mycket, men kanske kan de skenande elpriserna leda till en del sansade prioriteringar.