Vårt dagliga bröd sket sig idag

Mat är ett grundläggande behov. Finns inte billig mat köper vi den dyr. Finns inte närodlad mat köper vi långväga. För att vi måste.

Det är svårt för oss som inte ägnar oss åt matproduktion att sätta sig in i hur bönderna har det just nu. Jag är den första att erkänna att jag kritiserat Sveriges bönder, bl a här på bloggen, och t ex ifrågasatt hur det kommer sig att ingen lantbrukare någonsin setts i en bil som är över fem år gammal. Nu snackar vi alltså inte traktorer, skördetröskor och andra arbetsverktyg utan om privata personbilar.

Obs! Äldre bild!

Men det får finnas gränser. Ta t ex den här bonden som fick en elräkning på 56000 kr istället för ”vanliga” 28000 kr. Alltså i stort sett en ökad kostnad på 1000 kr per dag. Till det kommer höjda dieselpriser. Både för bonden och för lastbilarna som tar hans mat till grossister, mejerier, slakterier och matbutiker, och så lite höjda foderpriser (som också påverkas av diesel- och elpris).

Guld eller foder...

När någon verklighetsvänd debattör kallar stora elkonsumenter för idioter och ifrågasätter varför inte alla kör fjärrvärme när det nu finns i politikernas Stockholmslägenheter låtsas man (eller begriper inte bättre) att stigande kostnader för energi och drivmedel är ett hushållsproblem. Det är det också, men inte bara.

Slår man tillräckligt hårt på företag försvinner de. Anser sig ingen ha råd att producera mat i Sverige, Norden och Europa kommer all mat att behöva importeras från ställen som Kina, Afrika och Nya Zeeland. Det var antagligen inte det som var meningen när man bestämde sig för att driva upp våra omkostnader.

Tvärtom troligtvis. För ska vi importera mat från kinesiska växthus uppvärmda av kolkraft lär det knappast vara en jackpot för miljön, varken här eller där.

Slit- och slit

Någon reagerade i kommentarsfältet när jag skrev om hur jag lagat min brödrost och att det inte varit ett alternativ att kasta den eftersom den inte är mycket mer än tjugo år gammal. Så snål är jag faktiskt inte. Jag inser att det är okej att köpa en brödrost vart tjugonde år. Förresten fick jag den av en emigrerande kompis (det är därför jag vet hur gammal den är), så för mig var den gratis.

Men jag ogillar verkligen slit- och slängsamhället oavsett om det som slängs är nästan oanvända kläder eller begagnade bilar som kastas på skroten med något diffust miljöargument. Därför blev jag glad i hjärtat när jag läste om Jimmy James och hans brödrost från 1940-talet.

Han ärvde brödrosten när hans far dog 1993 och säger att den behöver repareras vart sjätte eller sjunde år. Då kan man ju invända att reparationerna säkert kostar mer än de 200 kr man får en ny brödrost för. Möjligt, men håller en tvåhundrakronors brödrost i 6-7 år? Jag är skeptisk.

Dessutom är det uppenbart att detta inte bara handlar om pengar. Jimmy James blev under uppväxten ”uppmuntrad att reparera saker och inte kasta bort dem”, han har fler gamla grejer och det är en god gissning att han blir lite glad av att använda dem. Det kan jag sympatisera med och känna igen mig i.

Den här maskinen är nästan lika gammal som Jimmys brödrost, från tidigt 50-tal. Den kan användas till lite av varje, men i vår släkt har den förvandlat nypon till nyponpuré som med lite vatten och socker blir en fantastisk nyponsoppa. Jag ärvde den av min moster förra året och har inte använt den sedan dess, men till hösten hoppas jag göra det igen.

Och då kommer jag säkerligen att tänka på när jag tillsammans med min mor och moster satt i mosters kök och rensade nypon, hur jag och min moster efter mammas död sa att vi ändå skulle plocka nypon till hösten, innan även hon gick och dog. Mina tidigaste minnen av den här maskinen är från när jag som liten lintott hängde med halva släkten när de plockade nypon som sedan rensades i mosters trädgård.

Jag var suddig på den tiden.

Ni hör själva. Det här är inte bara en hushållsassist utan en hel jävla tidsmaskin! Skapa en apparat som ger mig lika mycket känslor och minnen och jag kommer att köpa den utan att titta på prislappen.

Pengar som ger trygghet som ger lycka...

Jag snubblade över en artikel och ett klipp från ett gammalt SVT-program jag inte längre kan se även om det skulle finnas kvar på nätet. Men det spelar ingen roll. Jag hör på reporterns enfaldiga frågor att jag ändå inte hade orkat se hela.

Men det här tycker jag var intressant. Jan Emanuel Johansson dök för de flesta av oss upp i Expedition Robinson 2001 där han i finalen slog Jan Ulf ”Bröli” Dinkelspiel (Wikipedias ord). Troligen för att de andra deltagarna inte kunde tänka sig att ge en halv miljon till Nordnet-miljonären. Så istället gick pengarna till Jan Emanuel som senare tjänat en kvarts miljard bara på flyktingboenden.

Och det är vad artikeln/inslaget handlar om, att vara ”grisigt nyrik”. Eller rättare sagt att rikedom ger lycka, något han själv säger ”är ett oomkullrunkeligt faktum”. På frågan om pengarna gjort honom lyckligare svarar han:

”Ja, tvivels utan, lycka på ett sådant sätt att man är trygg. Trygghet och frihet är basen för att kunna vara lycklig. Om det är något som drar med sig olycka är det fattigdom.”

I inslaget berättar han om när dottern inte får vård på vårdcentralen och hur han då ringde sin privatläkare (jag anar att han ljuger om att han ens tog omvägen via 1177) och fick komma dit tjugo minuter senare. Det skulle jag säga definitivt vittnar om en trygghet som ger grund för lycka, även om vård och hälsa såklart inte är hugget i sten bara för att man är rik.

Säkert ger Jan Emanuels garage fyllt med sportbilar också en slags lycka, även om jag inte förstår vitsen. Och det faktum att han inte alltid varit rik kanske får honom att uppskatta pengarna lite extra. För jag tror att man behöver reflektera över de bra sakerna i livet. Det kan man göra utan att kastas mellan ytterligheter, men har man varit fattig uppskattar man nog pengar mer, har man varit sjuk uppskattar man god hälsa osv.

Jag kommer aldrig ha Jan Emanuels möjligheter att köpa en Lamborghini, men är övertygad om att även jag hade varit mindre lycklig med mindre pengar. Jag hör ibland att pengar inte ger lycka, men jag har hittills aldrig hört någon motivering jag kan tro på.

Kunder som har fel

Det finns en gammal ”sanning” att kunden alltid har rätt, särskilt i restaurangnäringen, och det är inte många affärsidkare som vågar antyda att det inte alltid stämmer. Bara en och annan soppnazist.

Men plötsligt händer det. Här var det en restaurangkund som blev sur över att krögaren vägrade hälla parmesan på hans krabbravioli med laxsås.

”Came in because it looked cosy and cute. ordered the crab ravioli in a cream Salmon sauce. Halfway through the meal, I felt like the dish needed a little something. So I asked the waiter for some Parmesan cheese and he sort of gave me a bewildered look. I waited for his response which I couldn't believe. He literally refused to give me the Parmesan, stating you do not put Parmesan on any seafood because it would take away the flavour.

When I explained that I wanted it because I liked my cream dishes cheesy, he repeated himself and walked away.”

Historien kunde ha slutat med den sura recensionen om inte krögaren hade sett den och reagerat:

”No words about your rudeness and your silly request. I am trying to understand your incredible frustration and disappointment about your obscene request you have made here at Maximo.

It was very hard to say no to you, and the harder part was to explain as better as I could the obvious reasons of my refuse. Well, there are few rules on the authentic Cucina Italiana you probably aren’t aware:

NEVER ask for pineapple on pizza;

NEVER put cream on your Carbonara;

NEVER ask for any Alfredo pasta (who is Alfredo anyway?);

NEVER put chicken on arrabbiata:

And, last but not least, NEVER NEVER EVER ASK FOR CHEESE ON A FISH DISH.”

Å ena sidan känner jag att kunden väl gott kunde ha få parmesan om han ville det. Å andra sidan är det krögarens restaurang. Vill han inte servera ost på fiskrätter (eller på någonting överhuvudtaget) är det hans sak, och jag tyckte att försvarstalet var befriande öppenhjärtigt. Det där med ananas på pizza skulle förresten inte ens behöva sägas, det är en styggelse!

Men skämt åsido. Det kan tyckas tramsigt att ens kommentera detta, men jag tycker att vi ofta glömmer företagares rätt till egna regler. När Facebook eller Google stänger av användare med hänvisning till diffusa eller opublicerade användarvillkor skyndar sig både politiker och privatpersoner fram och säger att privata företag får göra vad de vill. Det är givetvis inte sant. Särskilt inte företag som blivit en så stor del av det offentliga rummet som dessa bägge giganter.

Men när en krögare inte vill fördärva en maträtt eller en bagare vägrar att skriva vad som helst på en tårta kan man knappast hänvisa till mänskliga rättigheter. Förresten är även affärsidkare människor.

FIRE är ingen jävla sekt!

Jag börjar tröttna på SVT:s hat mot alla människor som har pengar eller försöker spara. Det enda som överskuggar deras hat mot sparande är deras okunskap kring fenomenet. Här är det senaste exemplet, där man skriver om sektmedlemmen Karl. För visst måste väl FIRE vara en sekt om man lyssnar på SVT?

”Han lever enligt FIRE, 'Financial Independence, Retire Early', som bygger på bland annat sparande och investeringar.”

Eller kanske en diet, när jag tänker efter. ”Han lever enligt LCHF, 'low carb, high fat', som bygger på bland annat mat och fett.” Men märkligaste förklaringen av ”rörelsen” Karl är engagerad i hittar vi redan i ingressen:

”FIRE-rörelsen, 'Financial Independence, Retire Early', är beroende av en stabil börs.”

”Eeh... VA?!”

Man skulle väl snarare kunna säga att hela samhället är beroende av en stabil börs, men att de som är minst beroende är just de som både sparar och tänker själva! Fast det vore väl för mycket begärt att SVT använder en reporter som har en aning om vad hon pratar om.

Jag ska erkänna att jag inte vet någonting om ”journalisten” Matilda Nyberg annat än att hennes ögonbryn indikerar en politisk hemvist så långt till vänster att det är en god gissning att pengar ses som något fult i hennes kretsar, samt att hon brukar skriva om klimat. Hon kan säkert ingenting om det heller, men jag läser inte msm-journalisters tagningar på ”klimathotet” om jag inte har god anledning att tro att de vet någonting, så då hade jag inte märkt det.

Men vad har SVT egentligen emot sparande? Så här lät det förra gången de tog sig an FIRE, men de tyckte tydligen att det var dags för ett nytt magplask. Att spara till sin egen försörjning är och förblir tydligen det mest avskyvärda brottet man kan begå i deras värld. Tänk om de någon gång kunde förklara varför. Det programmet skulle jag titta på.

Harrytur

Jag vet inte om begreppet harrytur har slagit igenom i Sverige, men för svenskar och norrmän i Norge på rimligt avstånd från Sverige är fenomenet välkänt och betyder helt enkelt konsumtionsresa till Sverige. Det var inte någon Harry som kom på det. Ordet harry används även i andra sammanhang för att beskriva något som är lite pinsamt och osmakligt. Tänk dokusåpa i Kanal5.

Alkohol, godis och en hel del mat är billigare i Sverige. Några basvaror i mitt skafferi går inte ens att köpa i Norge, eller är ohyggligt dyra. Ta mannagryn t ex. Standardvara i Sverige som kostar 13 kr/kilo på Willys. I Norge hittar man det i stort sett bara i hälsokostbutiker och alla som varit inne i en sådan vet att allt säljs i pytteförpackningar där och ingen av dem kostar 13 kr.

Men även sånt som betraktas som vanlig mat på bägge sidor om gränsen kan vara klokt att köpa i Sverige. Själv har jag inte gjort renodlade harryturer, men varje gång jag varit till Sverige av andra skäl (tömma lägenhet och förråd, laga bil...) har jag passat på att köpa mat med lång hållbarhet som jag vet går åt. Förutom att det spar pengar är det skönt när jag får slut på spaghetti, mjöl, matolja eller något annat att slippa åka till affären utan istället ta tre steg in i skafferiet.

För norska tullen får man ta med sig varor för 3000 kr per person, eller 6000 kr om man varit borta i över ett dygn, och i tider då man inte behöver skicka in en digital blankett med information om sin resa, vart man ska, vart man har varit osv, har jag svårt att se att de har koll på hur länge man lämnat landet.

Men det finns ju gränser för vad resan är värd. Det är betydligt enklare att räkna på en drivmedelsresa åt andra hållet – köra till Norge, tanka fullt, fylla dunkar, åka tillbaka. Om jag åker till Sverige och lyckas fylla bilen med varor för 5000 kr som hade kostat 8000 kr i Norge måste jag dra av reskostnaden från vinsten, och samma sak med eventuella provtagningskostnader för att få korsa gränsen. Och så är frågan vad jag ska sätta för prislapp på min tid.

Många verkar göra misstaget att handla på klassiska gränshandelsorter som Svinesund eller Töcksfors. Den sistnämnda är en gammal bruksort med tolvhundra invånare och två jättestora köpcentra någon kilometer från gränsen. Om butikerna inte har skyltar på norska lär de i alla fall kunna översätta allt i butiken och förmodligen går det att betala med norska kronor. Praktiskt, men mycket dyrare än en Willys eller Lidl längre in i landet även om det är billigt med norska ögon.

För det måste ju löna sig! Det kan tyckas självklart, men jag har en känsla av att både när svenskar och norrmän åker till Tyskland för att köpa öl kan det sluta med att det hade blivit billigare på Systembolaget/Vinmonopolet om man räknat in alla kringkostnader. Förresten samma sak när svenskar shoppar loss i Ullared (svenskars möjlighet att ”vara harry” inrikes). Extrapriser och ”Fynd!”-skyltar betyder inte nödvändigtvis att det är ett bra köp.

Bostadstillägg med guldkant

Jag fick ett ämnesförslag där jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska tycka, men det hindrar mig inte från att skriva om det.

”Ämnet jag tänker på är detta: om du är så svårt sjuk att du inte kan jobba och med anledning av detta har sjukersättning och bostadstillägg får du inte ha mer än 100000 kronor i sparande. Detta innebär att en grupp i samhället som har liten möjlighet att få en bra pension inte heller får ha ett privat pensionssparande som överstiger 100000 kronor.”

För ordningen skull – man får ha mer än hundratusen, men då tar Försäkringskassan hänsyn till det i sin bedömning. Poängen är att den som sparar straffas för det, eller som min anonyma tipsare formulerar det:

”Skulle det inte kunna finnas sätt där FK kan se att ett sparande är menat som privat pensionssparande och därför får finnas oavsett hur mycket en person lyckas spara? Räcker det inte med att en person har en svår sjukdom. Ska denne även vara dömd till en dålig, om ens någon pension (med tanke på hur det ser ut och utvecklats när det gäller pensioner)? När den själv genom att välja bort nöjen m.m. kan påverka detta?”

Å ena sidan är ju bostadstillägg ingen mänsklig rättighet utan ett bidrag för den som behöver det. Har man en förmögenhet gör man inte det och får klara sig själv (om förmögenheten är tillräckligt stor).

Å andra sidan. Personer som pga sjukdom i perioder inte kunnat jobba alls kommer att få låg pension. Vore det hela världen om de genom smarta val och sund sparsamhet lyckas jobba ihop en liten buffert? Jag menar inte att medlemmar i familjen Wallenberg ska få bostadstillägg, men 100000 kr för en sjukpensionär, eller 200000 för ett äldre par, är ju faktiskt inte en helt fantastisk förmögenhet utan skulle kunna ses som en tilläggspension de gnetat ihop alldeles själva.

Vad säger folkdomstolen? Ska bostadstillägg inte kunna ges med mindre än att man saknar medel? Eller är det rätt och riktigt att den som lever sparsamt ska ha mer kvar, även om den primära inkomstkällan är ett slags bidrag? Jag lutar åt alternativ 2, men tycker att detta är svårt.