Jag har precis tagit de första
stapplande stegen mot att bli företagare i Norge. Rent praktiskt har
jag bara registrerat företaget. Jag har planerat en del, bestämt
hur jag ska fakturera, bokföra osv, men mycket återstår och
egentligen har jag ju bara fyllt i en blankett.
Ett norskt enkeltpersonforetak
(företagsformen bytte 2004 namn från Enkeltmannsforetak så att
kvinnor skulle förstå att även de fick vara företagare) är
ungefär som en svensk enskild firma. Dvs, det kan bara ha en ägare
som inte är anställd och som inte får lön utan lever på
eventuell vinst i företaget. Utifrån en uppskattad årsvinst
betalas preliminär skatt in under året, som sedan justeras i
efterhand.
I princip skulle vilket företag som helst kunna
drivas i den här formen, men blir det för stort är det knappast
optimalt. Det går nästan inte att spara vinst i företaget, allt
skattas och tas ut varje år. Man kan inte ha delägare. Precis som i
svenska enskilda firmor kan man i enkeltpersonforetak ha anställda,
men även det tror jag att man hellre ska göra i ett aktiebolag.
Jag hittar varje dag skillnader mellan
mitt gamla och nya land, på allmänna åsikter, lagar,
kulturyttringar och allt möjligt. Jag är fullkomligt övertygad om
att jag kommer åka på smäll på smäll på smäll i mitt
företagande, där – för mig – nya regler kommer att chockera
mig med en sällan skådat dålig tajming.
Tack och lov är Sverige och Norge ändå ganska lika varandra. Jag kan dessutom lyfta på luren och prata med myndighetspersoner på ett tungomål som tangerar mitt modersmål. Jag är otroligt imponerad av människor som startar en affärsverksamhet i ett främmande land med en främmande kultur och ett främmande språk, vare sig det är en lankes i Tyskland eller svensk i Polen. Det här kommer bli en skakig resa. Men kul.