Köp inte skit – prenumerera på det!

Jag hörde ett skrämmande inslag i Plånboken i P1 om folks tvångsmässiga beteende när det gäller att teckna abonnemang. Jonny trodde att han hade tio abonnemang (skrivna på sig, sedan fanns fler i familjen), men det visade sig vara närmare tjugo abonnemang med totalt tretton företag. Han vet knappt vad han prenumererar på och än mindre hur han skulle kunna avsluta tjänsterna.

Min inställning är att om man kan glömma bort antalet tjänster man har så är de för många. ”En bra deal” behöver inte vara det om ett år, om det ens var det från början. Som reportern konstaterar:

”De ligger där och tickar, abonnemangen.”

Som att det vore en naturlag, att man nästan måste abonnera på en massa prylar och tjänster för att ha ett värdigt liv. Jag fattar abonnemang på tidningar och streamingtjänster, men varför skaffar man abonnemang på kalsonger eller biltvätt, tjänster man rimligtvis inte alls har koll på hur ofta man behöver. Eller glasögon! Jag fattar endagslinser, det kommer det gå åt ett par per dag om man alltid använder linser, men glasögon håller ju allt från ett till tio år, omöjligt att veta i förväg.

Jonny i inslaget verkar mest stressad över att hinna utnyttja alla tjänster han har (när han minns att han har dem). Som biltvätten som han åker till för att döva det dåliga samvetet för att han betalar en massa för att kunna tvätta bilen ”gratis”. Det känns inte ett dugg värdigt, snarare värdo.

Själv abonnerar jag på två tjänster (förutom el, sophämtning, bilförsäkring och annat man inte kommer undan), det är telefoni/internet och en bokföringstjänst. Dessa använder jag hela tiden, jag vet vad de kostar och hur jag kan avsluta dem och jag är nöjd med vad jag får för pengarna.

För övrigt ligger de inte och ”tickar”, jag får fakturor som jag aktivt väljer att betala. Jag säger inte detta för att visa mig duktig utan för att visa att det är fullt möjligt att betala för det man behöver när man behöver det istället för att dränka sig i prenumerationer.

Myndighet gör Sverige fattigare

Kärnverksamhet betyder att jobba med det som är ens huvuduppgift. När det gäller myndigheter är det oftast att ge service åt en eller flera grupper. Polisen ska förhindra brott, Strålsäkerhetsmyndigheten ska förhindra onödig strålning osv. Tyvärr används begreppet mest av myndigheterna när de vill slippa en arbetsuppgift som känns oinspirerande eller kostsam.

En uppgift som inte alls känns som kärnverksamhet är att informera om vad man gör. Särskilt ifall skattebetalarna inte kommer undan och kan välja bort både uppgift och myndighet. Men detta tycks myndigheterna själva älska och därför alltid se som kärnverksamhet. Jag reagerade när UD drog igång en podd som dels var dyr att producera, dels nästan helt saknade publik.

Rutten kärnverksamhet.

Här är ett tilltag i samma anda. Trafikverket, en myndighet som är en sammanslagning av bl a Vägverket och Banverket, fick idén att producera en video om hur bra de är. Slöseriombudsmannen har noterat att den kostade över 650000 kr och till dags dato har den haft under tiotusen visningar (gissningsvis merparten efter att Slöseriombudsmannen uppmärksammade den). Ge den en till och bedöm själva om ni tycker att den var värd pengarna.

Trafikverket står för övrigt bakom den omåttligt (eller möjligen måttligt) kända och populära podden Järnvägspodden. Vad den kostar vet jag inte, men det är inte utan att jag kommer att tänka på den socialdemokratiska socialministern Gustav Möllers gamla citat: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket."

Semester på G?

April. Hög tid att planera sommarens semester, eller? Jag har inte haft en planerad semester sedan 1994 (att tillbringa hela sommaren i en husvagn var enda chansen att slippa fotbolls-VM det året). Det betyder inte att jag inte varit ledig, men jag har inte haft 3-4 veckor sammanhängande semester en enda sommar sedan dess.

Fy fan!

Min grundidé är att eftersom vardagarna är fler än helgdagarna är det viktigaste man kan göra för att uppnå ett bra liv att se till att trivas med vardagarna. Jag har inte alltid lyckats, men jag har alltid jobbat på det. Just nu ser jag fram emot att få hem mina bin och få snurr på biodlingen och att mitt nystartade norska företag ska landa i något slags normalläge efter allt uppstartande (organisationsnummer, banktjänster, bokföringsbyrå, hemsida...). Jag ser fram emot att stänga ner alla svenska engagemang så att jag kan flytta över mina pengar till Norge och återuppta börshandeln mer organiserat.

Det var inkomstsidan. Vid sidan av den ser jag fram emot sommarens byggprojekt på gården, eventuellt ett hönshus om det skulle flyta på riktigt bra. Jag ser också fram emot sommarens bärplockning. Jag har nu i princip inga bär i frysen. Inga blåbär, inga vinbär, inga rabarber, vilket resulterat i en kyl utan hemgjord sylt. Så kan man ju inte leva.

Om mina katter får välja vinner fisk över bär.

Vad ser jag fram emot i fritids- och semesterväg då? Inte ett dugg! Jag vill gärna utforska mitt nya hemland, både i bil och löparskor, men det kommer jag att få massor av möjligheter till i samband med att jag åker runt och köper och säljer grejer eller gör någon annan business.

Ren ledighet, att ligga på en strand, åka på charter, bo på hotell, gå på konsert, dricka sprit... Inte intresserad. Man får tycka att jag är en torrboll, men jag vidhåller att goda vardagar är vad livet i huvudsak handlar om.

Disclaimer

Jag har gnällt på börspoddarnas friskrivningar tidigare, men problemet eskalerar. Varenda reklamsnutt (och ibland är de 4-5 stycken per avsnitt) följs av en disclaimer av typen:

”Aktier kan gå både upp och ner i värde och det är inte alls säkert att den disclaimer jag nu rabblar upp betyder ett jävla skit.”

Det här märker poddmakarna och deras lösning är för det mesta att speeda på uppläsningen så att man förstår ännu mindre av den. Det enda som står helt klart är att de inte bryr sig om vi fattar. De vill bara kunna säga ”Det där tog vi höjd för, så skyll inte på oss”. Ungefär så här:

Jag kan inte tänka mig att det här behövs pga någon svensk lagstiftning, men om så är fallet är det dags att ändra på det. Lägg informationen i beskrivningen på hemsidan så att man slipper höra det varenda vecka. Det kan ändå inte bli otydligare än det är nu.

Äganderätt och ägandefel

Jag köpte marken där mitt hus står. Inget konstigt med det. Det har nog de flesta av er också gjort, antingen köpt mark med hus eller tom mark där ni själva byggt. Alternativet, om man inte vill bo i lägenhet, är att hyra ett hus. Eller att köpa ett hus på arrenderad mark, men det är ett rätt krångligt upplägg jag skulle undvika.

Eller husbåt!

Så varför pratar jag om det här? För att Anita Gimvall i Lappland igen och igen byggt en lappkåta i ett naturreservat eftersom hon anser att hennes familj haft en boplats där i hundra år och därför har rätt att nyttja marken utan att betala för den. Så Länsstyrelsen bränner ner den och så bygger hon upp den igen.

Journalister frågar myndigheterna varför de tar bort kåtan, men ingen frågar tanten med vilken rätt hon bygger ett hus i strandnära läge på mark hon inte äger i ett naturreservat. I inslaget säger hon i förbifarten och okommenterat:

”Dessutom är jag beroende av kåtan, jag är tvungen att ha den där.”

Sametinget. Gissa vem som betalar det?

Varför? Om jag anser mig behöva en övernattningslägenhet vid Stureplan i Stockholm, kan jag då knacka ihop en stuga ovanpå Svampen? Nej, självklart inte, det är en allmänning ägd av Stockholms stad. Men är man same tycker man sig tydligen ha rätt att göra vad som helst vart som helst, gärna betalt med skattemedel. Ofta kommer de undan med det, men det var väl en herrans nåd att Länsstyrelsen den här gången inte låter en förvirrad medborgare exploatera ett naturreservat för att det känns rätt för henne.

#sparadkrona

Idag tänkte jag använda mig helt av andras material till blogginlägget. Det om något är #sparadkrona, alltså den hashtag som används på Twitter för att marknadsföra spartips, en del bättre/galnare än andra. För att göra reklam för fenomenet, som jag tycker används alldeles för lite, har jag scrollat igenom den senaste tidens spartips och fått ihop följande topplista:

Nr. 5

Vi inleder med allas vår Aktiepappa, som varit kreativ.

”Det är #Sparadkrona att tillverka leksaker själv. Kan vara bra så här i börskraschtider. Och 3-åringen älskar sin tiger!”

Nr. 4

”Otippad effekt av skyhöga elpriser; gå upp tidigt för att koka ägg och brygga kaffe.”

Här känner jag igen mig. Fast jag har väl snarare väntat till efter kl 10 med att använda större mängder el. Ibland har jag låtit luftvärmepumpen vara avslagen på morgnarna när strömmen varit som dyrast här.

Nr. 3

”My husband proposed two days after Valentine's day so that every year he could get me discounted flowers and chocolates on the anniversary instead of the holiday.”

Blev hon inte kär efter det var hon inte frumaterial.

Nr. 2

”Pluggade med en som värmde fiskpinnar på elementet. Kan va ett tips om du vill #sparadkrona med tanke på höga energipriser.”

Ett härligt matlagningstips!

Nr. 1

Riktigt bra humor rör sig ofta i gränslandet mellan fiktion och verklighet och fan vet på vilken sida denna landar.

Det var mina Twittertips, men mitt främsta tips är att ni själva skaffar konton om ni inte har det (det är gratis - #sparadkrona) och lägger ut egna spartips.

Minska bilåkandet?

De ökade bränslekostnaderna drabbar kanske främst i form av höjda matpriser och förlorade arbetstillfällen, men att det sedan årsskiftet blivit 8 kr högre literpris på diesel och 5 kr på bensin gör det ändå några hundralappar dyrare att tanka. Beroende på hur mycket man kör snackar vi tusenlappar per år. En familj med dubbla bilar, jobb- och skolresor, lämning och hämtning på fritidsaktiviteter och ett par resor i veckan till matbutiken har privatekonomisk förbättringspotential.

Mycket av det där kan man inte göra så mycket åt. Den som inte kunnat dra ner sitt jobbresande 2020-2021 kan det förmodligen inte 2022 heller och mat måste man ju ha. Samtidigt vet jag människor som verkar bo i bilen. Är de lediga åker de runt som yra höns, varenda kväll och hela helgen.

Frågan jag funderar över är om det kommer att ändra sig nu. När jag gick i skolan på 80-talet var det bara halta och lytta elever som fick bilskjuts till skolan. Vi andra gick eller cyklade. Nu tycks nästan ingen gå till skolan trots att de flesta har samma avstånd nu som då. Samma med fritidsaktiviteter. Den lokala idrottshallen är fortfarande lokal och förväntas man springa när man är framme borde man inte behöva ”handikapptransport” för att ta sig dit.

Hittills har incitamenten att ändra på detta uppenbarligen varit för låga. Jag vet att det finns människor som bor med rejäla avstånd och det finns stadsbor som inte ens har bil eller vars ungar ändå aldrig skulle komma på tanken att be om skjuts för en sträcka på några kilometer, men för många, både vuxna och barn, är transport för egen maskin ett otänkbart koncept.

Med bilen till allt...

Det är svårt att ändra sina resvanor och jag lutar åt att de flesta vid behov drar in på något annat för att ha råd att tanka. När så många i så många år sagt att blir det dyrare än så här tvingas jag ställa bilen är det ändå lite märkligt att man inte ens tycks beredd att stryka de mest onödiga resorna.