Inser att de flesta läsare under 40-45 saknar relation till Magnus Uggla som inspirerade mig till dagens rubrik, men det var en artist som var populär i min ungdom och som hade en låt som hette just så.
Men det här ska
inte handla om Uggla utan om mig. För runt tjugo år sedan höll jag
järnkoll på börsen all tid den var öppen. Om jag till äventyrs
inte kunde snackade jag ihop mig med en kompis som kunde ringa om det
krisade och i värsta fall göra affärer för min räkning. Sedan
lugnade jag ner mig, slutade göra dagliga affärer och det fanns
dagar när jag överhuvudtaget inte kollade innehaven.
I somras hade jag den hittills sämsta
kollen någonsin när jag åkte runt med husvagn i Norge och letade
hus. Jag satt heller inte tung i korta optioner utan rätt mycket i
fonder. Så småningom hittade jag ett hus och då loggade jag inte
in för att kolla utan för att sälja och föra över pengar.
Sedan slutet av september har jag
egentligen inget bra försvar till mitt ointresse mer än att jag har
så mycket annat i mitt liv som pockar på uppmärksamhet att jag
inte orkar bry mig om ett innehav stiger eller tappar ett par
procent. Det har fått rulla på rätt mycket utan mitt engagemang.
I år har jag förstått att börsen
inte precis glatt aktieägarna, men jag kan verkligen inte klaga. Så
här ser min Avanzadepå ut de senaste tre månaderna i förhållande
till den gula kurvan, OMX Sthlm All-Share Cap GI, som är det index
jag valt att jämföra mig med, inte för att det hade längst namn
utan för att det verkade rimligast.
+4,16 procent mot -9,90 procent för
index. Det borde glädja mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att
notera att ju mindre jag försöker, desto bättre klarar jag
mig. Det är inte precis ett överbetyg till mig som investerare.
Samtidigt lever jag på pengar, inte på mitt renommé som
börssnubbe, för det hade räntat sig ganska dåligt i alla tider.
Men det skiter jag i.