Jag går och fiskar

Jag har inte fiskat på säkert 30 år. Jag ser inte vitsen att fiska för att slänga i fisken och jag äter inte fisk. Men när jag nu fått katter att försörja med mat (de gånger de inte smaskar i sig traktens möss och fåglar) tänkte jag att fisk väl är populär kattföda. Det har jag läst i Pelle Svanslös.

Så häromdagen var det dags. Med gammal utrustning som jag fått gratis gav jag mig iväg till närmaste fiskesjö. Och plötsligt hände det.

Väl hemma igen ställdes jag inför nästa problem. Hur tusan rensar man fisk? Det har jag förmodligen aldrig gjort, men jag har sett det göras och hur svårt kan det vara? Först huvudet.

Sedan sprättade jag upp den och tog ur inälvorna. Bort med fenor och ryggrad så började man kunna ana en slags filé. När ämnet kommit upp här på bloggen, men även i samtal med IRL-kattägarkompisar, har jag uppmanats att koka fisken innan jag serverar den till katterna, så det gjorde jag.

Jag inser att det hade gått att göra ett seriösare rensningsjobb, men när de ätit andra djur har de inte fått hjälp alls och de brukar ändå slinka ner, så jag kände att det borde duga. Upp till bevis.

”Vafan, äter du den där skiten när det finns våtfoder?!”

Nej, det kan jag inte påstå att hon gjorde. Min mest matglada pälsboll tog ett par tuggor medan den andra fnös. Då testade jag att mosa hela anrättningen med en gaffel. Det fick henne att prova en tugga till innan tallriken lämnades åt sitt öde.

I ett sista desperat försök att blidka mina fyrfota vänner stekte jag fisken. Någon bloggläsare berättade att hans/hennes katt älskade stekt ägg (det gör inte mina), så kanske var det stekyta som saknades? Nej, den här gången var intresset noll, nu fnös bägge.

Vad tror ni, gillar de bara inte abborre eller är det kört med fisk? Jag har fått hela min barndom förstörd nu. För mig är det uppenbart att Gösta Knutsson ljög i Pelle Svanslös. Lögnare, sa Bill. Mytoman, sa Bull.

”Så spenderar du mindre”

SVT vill säkert väl när de gör ett inslag om att spara in på sina matkostnader, men de är bara så himla dåliga! Det börjar med att reportern pratar inflation. Det blir pinsamt uppenbart att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Om inte förr så när hon låter genuint förvånad över att hög inflation ger högre priser.

”Det är rekordnivåer, men inte på något bra sätt för nästan allt blir dyrare.”

Istället över till sparexperten Frank. Han må vara en kanonkille som reflekterat mycket över sin hushållsekonomi och trots att han är 23 år och bor hemma hos mamma och pappa kanske han har stenkoll.

Problemet är att det inte framgår. Under det två minuter långa inslaget hinner Frank berätta att han inte dricker kaffe hemma på vardagar eftersom han har gratis kaffe på jobbet och att han inte äter ost på sina smörgåsar. För att inte tala om den prisvinnande slutsatsen att man får mindre för pengarna om man köper färdiglagat och att ”det kan sticka iväg” om man äter ute varje dag en hel månad.

Det enda rimliga tipset Frank presterar i inslaget är att ”en ekonomisk budget kan vara en bra grej”, men jag vill inte rikta min kritik mot Frank. Han träffade säkert reportern i minst en halvtimme och sa nog en massa smarta grejer som gick en kilometer över huvudet på reportern som bevisligen kämpar med att förstå inflation.

All skuld till SVT. Ingen skugga på Frank, som mycket väl kan vara ”Sveriges sparsammaste person” som det står i artikeln. Jag har ju flyttat.

Nationaldag!

Sjuttonde maj! Jag behöver knappast säga vad det är för dag för även om man som svensk inte vet något annat nationaldagsdatum så har man koll på det norska. Äntligen ska jag få fira en nationaldag, för i ärlighetens namn gör man ju inte det i Sverige.

Jag gillar det norska firandet, men konstaterar att det också är big business. Det tydligaste exemplet är användandet av folkdräkt, eller ”bunad”. Ofta ärvs den från generation till generation, men familjen är ju ett pyramidspel. Den kvinna som får tre döttrar och sju barnbarn kan inte ge bunaden till allihop, och den som vill köpa in sig i systemet får vara beredd att lägga runt 50000 kr, där tyg och skräddarjobb kostar hälften och silverpyntet resten.

Men det slutar såklart inte där. Även bilen ska pyntas. På 17 maj räcker det inte med nummerskylten för att visa varifrån man kommer, självklart måste Teslan flaggas och pyntas. Här hade man ändå hoppat över de särskilda spegelsockar med norska flaggan som man kan dra över de utvändiga backspeglarna. 

Vidare måste man såklart äta och dricka ute en dag som denna. Det är kaffe, glass och den norska nationalrätten våfflor (den har väl inte officiell nationalrättsstatus, men borde ha det), gärna gräddade med gammaldags våffeljärn över öppen eld. Tårtor garneras med blåbär, jordgubbar och hallon för att tillsammans med grädden symbolisera den norska flaggan.

Som ni förstår är jag som legitimerad snåljåp inte helt komfortabel med alla dessa traditioner, även om jag faktiskt gillar konceptet och har sett fram emot att få uppleva den berömda nationaldagen på plats. I år ser jag mig som en utländsk observatör. Efter ett halvår i landet känns det lite fånigt att linda in mig själv och bilen i Norgeflaggor.

Men nästa år går jag all-in. Gratulerer med dagen, alle norske blogglesere (och alla andra)!

Kvoterad aktie

Jag har aldrig ägt Disney-aktier. I perioder hade det varit väldigt bra att göra det. Dock inte det senaste året då aktien tappat ungefär en tredjedel av sitt värde medan index gått svagt uppåt. Jag har inte följt aktien och tänker inte spekulera i orsakerna.

Jag kan däremot berätta varför jag inte kan tänka mig att köpa aktien idag. En av de viktigaste sakerna med kultur är att den är fri. Att den ska spegla alla grupper och i alla lägen attrahera alla är såklart en omöjlighet, men närmast tror jag att man kommer genom att ge så många filmskapare som möjligt förutsättningar att berätta vad de vill.

Walt Disney gör tvärtom. Disney ser nu som sin främsta uppgift att kvotera in underrepresenterade grupper. Innan året är slut ska 50 procent av rollkaraktärerna bestå av HBTQIA(ber om ursäkt till alla bokstäver jag eventuellt missat)-personer och etniska minoriteter.

Disneychefen Karen Burke berättar också att man i Disneys nöjesparker inte längre använder uttryck som ”damer och herrar, pojkar och flickor”. Det är tydligen alldeles för exkluderande för alla de horder av människor och andra individer som inte anser sig tillhöra någon av dessa grupper.

”Vadå kaktusar? Vi är faktiskt pansexuella pistiller!”

Gynnas publiken? Knappast, den konsumerar inte kultur för att bli en del av ett integrationspolitiskt projekt utan för att ta del av intressanta berättelser. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone så länge inte Disneychefer försöker detaljstyra detta. Minoriteterna då, gynnas inte de? Möjligen enstaka skådespelare, men troligen vill de flesta utsatta grupper inte behandlas som utsatta utan som vanligt folk med lika rättigheter. Det var ju liksom det som var problemet.

Dessutom går det aldrig att vinna den leken. Så fort du kvoterat in en grupp kommer en annan att känna sig förfördelad. Till slut kommer gruppen ”enbenta kvinnor som identifierar sig som en traktor vid namn Kjell” (med en enda medlem) kräva en egen film för att åskådliggöra deras vedermödor. Problemet är bara att ingen vill se den filmen.

”Vi har bildat en egen förening, underavdelning till ...”

Vi får se, kanske får jag fel. Kanske blir detta tvärtom starten på Disneys verkligt stora framgångar som får Kalle Anka och Musse Pigg att framstå som kulturella parenteser, men själv skulle jag inte satsa pengar i ett företag som inte kan använda uttryck som ”mina damer och herrar” av rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande. Inte bara för att det är dumt utan främst för att jag tror att det är dålig ekonomi.

”Sälj sommarstugan!”

Här är ett svårlöst problem! I Norge har man precis som i Sverige rätt att sälja sitt hus till vem man vill, och den som har pengar och intresse kan köpa ett gäng med hus och lägga på hög. Problemet är att kommuner fulla av sommarstugor dör lite grann under en stor del av året.

”Den där slottsruinen funkar ju bäst på sommaren ...”

I Norge skiljer man på primærbolig, där man bor på heltid, och sekundærbolig. Det är mycket lägre skatt på heltidsbostaden, men trots det har var och varannan människa en ”hytte”, och de tenderar att hamna i natursköna kommuner med bra skidåkning eller fiske. Även i dessa kommuner finns behov av daghem, åldringsvård och butiker, men ju färre som bor där året runt, desto mindre pengar finns det till att täcka servicebehovet.

Dessutom köper skogsbolag upp gårdar för att få tillgång till den tillhörande skogen och låter sedan flera hundra kvadratmeter boningshus stå tomma och förfalla. Så jag har viss förståelse för kommuner som uppmanar sommargäster att sälja eller hyra ut, även om jag inte är säker på att det är rätt väg att gå.

Så hur ska man göra då? Bara acceptera att platser som Tjøtta eller för den delen Visby eller Borgholm ska ligga i träda nio månader om året? Skattevägen tror jag inte på långsiktigt, den kan möjligen påverka på marginalen.

Annars får man väl göra vad man kan för att locka skattebetalare. Blir det tillräckligt attraktivt kanske man kan få sommargästerna att istället sälja huset/lägenheten i stan och flytta ut på heltid. Men då måste det först finnas en bra skola till barnen, matbutiker osv. Det är inte lätt och jag är glad att jag inte är kommunalpolitiker. Det enda jag vet är att jag inte hade lagt pengar på en kommunpoet eller en konstutställning för maskar och svampar, men det känns ju rätt grundläggande.

Glödhoppor

Jag ser ibland brödrecept (oftast på Youtube) som inte kräver ugn. Jag har aldrig försökt baka efter dem, men här är ett bröd som varken kräver ugn eller jäsning. Glödhoppor är ett slags mjukt, lite sött tunnbröd som min mamma bakade i min barndom, så receptet är hennes, men jag ser alla möjliga varianter på nätet. Med eller utan filmjölk eller yoghurt, och någon gång med jäst, men detta använde min mamma:

filmjölk, 1 liter
bikarbonat, 1 msk
salt, 1 tsk
strösocker, 1 dl
sirap, 1/2 dl
rågsikt, 25 dl

Blanda alla ingredienser till en lös, men inte kladdig deg.

Låt det ”roliga” börja!

Kavla ut tunna bröd i en storlek som passar i stekpannan. Tjockleken på degen ska vara ungefär som pepparkakor, men även här finns variationer. Mjöla både bord och kavel så att inget fastnar. Jag har aldrig riktigt blivit vän med min kavel. Det är inte rymdfysik, kan tyckas, men ett tag var jag sugen på att bli fysiker. Bagaryrket har däremot aldrig lockat.

Sedan gräddas glödhopporna, bröd för bröd, i en stekpanna på spisen, utan fett. Ett par minuter på vardera sidan, tills de får lite färg. Läser på nätet att detta bröd med fördel kan gräddas över öppen eld under skogsutflykten. Jag föredrar nog att inte baka när jag är i skogen, men det gör man som man vill.

I köket är det lite som att grädda pannkakor. Lyckas man få brödet från bakbordet till stekpannan är man hemma.

Jag äter dem med smör och ost, men antar att allt man kan ha på tunnbröd också skulle funka här. Surströmming, ägg, skinka, kokt potatis...

Det är skillnad på pengar och pengar

Jag ska inte älta Elon Musks köp av Twitter. Det här inlägget har egentligen ingenting med det att göra, men det illustrerar ett fenomen. Mängder av debattörer har ifrågasatt köpet på ungefär det här sättet:

Lisa Nåbo är SSU-ordförande, precis som flera av dagens ministrar varit innan henne, liksom Anna Lindh, Ingvar Carlsson och andra kändisar, så det är inte bara ”Svenne Banan” som tänkt fel, det har även ledaren för Sveriges kanske största politiska ungdomsförbund gjort.

Vad är det som är fel då? För det första är det omöjligt att veta om köpeskillingen hade räckt till bostäder åt alla bostadslösa i USA. Men det är ett populärt påstående, för att inte säga populistiskt. Nyligen diskuterades om två procent av Musks förmögenhet skulle kunna utrota världssvälten genom att han ger dem till FN. Orimlig tanke. Man kan lika gärna hävda att världssvälten understöds av FN. Det går nämligen inte att lösa alla världsproblem genom att hälla pengar över dem. Ger du alla världens fattiga en miljon kommer fattigdomen vara borta i max tio minuter.

Och då kommer vi till nästa fel i tankegången. Om Elon Musk köper Twitter äger han Twitter. Om han ger bostäder till alla bostadslösa eller mat åt alla hungriga äger han noll och intet. Ingenting hindrar Musk att ge avkastningen av sin investering till välgörenhet (precis som den tidigare ägaren Alwaleed bin Talal, Facebooks Mark Zuckerberg eller Amazons/Washington Posts Jeff Bezos, men märkligt nog har jag aldrig hört svensk vänster kräva pengar av dessa).

SVT räknade istället ut hur många gånger man kan tanka sin bil för köpeskillingen. Vad ska vi med den informationen till? Det är lite som att jämföra äpplen och periskop. Eller som det gamla skämtet om att Peter Forsberg, skämtsamt kallad "Foppa", fick en lön i NHL motsvarande 8372 höftledsoperationer – vilken jävla tur att han valde pengarna!

Allt kan inte jämföras och det är skillnad på konsumtion och investering. Precis som det är skillnad på egna och andras pengar. Politiker kan sitta och peka på vad miljardärer ska göra med sina förmögenheter, precis som de lättvindigt kan skjuta iväg skattebetalarnas pengar i förvissning att det alltid kommer nya. Det sistnämnda är tyvärr inte bara ett vänsterfenomen utan gäller politiker längs hela skalan. Mitt är mitt och ert är vårt...