En platsannons och ett världskrig

Midsommarafton idag, sägs det, men som acklimatiserad utlandssvensk säger jag fredag. Själv tänkte jag ”fira” dagen genom att bära in och stapla upp arton kubikmeter ved. Apropå jobb såg jag en platsannons på nätet:

Internets dom är hård, i alla fall i denna Twittertråd. De flesta tycks överens om att detta är ett rent slavjobb och någon skriver att han inte hade tagit jobbet ens för en halv miljon i månaden. Men vet ni vad – gör inte det då! Det är det som är det fina med en fri arbetsmarknad, att man inte behöver söka jobb man inte vill ha. Åtminstone om man inte är arbetslös och lever på bidrag för då kan man inte välja bort riktigt allt, men här finns det antagligen inget kollektivavtal och då tror jag att det är helt fritt att rata även om du t ex går på a-kassa.

Vad går då själva kritiken ut på? Jo, det verkar vara minst fem jobb i ett, långt över heltid eftersom det både är kontorstid och ”vissa kvällar och helger”. Och så semestrar, men då ska det visst också jobbas.

Okej, formuleringen ”betalda semesterresor” är missvisande om personen ändå förväntas jobba då. Det blir liksom inte semester bara för att man reser utomlands. Men sen då? Att familjen framställer detta som ett bra jobb kan de knappast klandras för. De tycker förmodligen det, och för rätt person kan det mycket väl stämma.

Att man har en kravspecifikation går väl inte heller att säga något om, det har alla arbetsgivare och förmodligen de flesta arbetstagare. Sedan är det såklart bara fantasin som begränsar vad man tolkar in i texten. Att familjen t ex önskar någon som har en ambition att behålla jobbet långsiktigt betyder inte att jobbet inte har normal uppsägningstid.

När jag läser kommentarerna får jag en känsla av att den absoluta merparten av kritiken bottnar i att en välbeställd familj har möjlighet att anställa en tjänsteperson för att underlätta familjens vardag. Usch för rika, helt enkelt. Men vänta nu, ”matlådor”? Kanske är de inte så rika trots allt. Usch för det också.

Själv tycker jag mest synd om föräldrarna som inte verkar ha tid att umgås vare sig med varandra eller med den tvååriga dottern. Om man försöker mäta lycka i frihet snarare än i pengar finns det ingen anledning att känna avundsjuka. För om jag själv också ska tolka in saker i text är det ett ganska stor mått av just avund i dessa formuleringar:

”Praktiskt taget omöjligt att ha ett eget liv om man ska uppfylla allt som annonsen kräver; eftersom de dessutom vill att man ska vara kvar hos familjen länge så blir det ett antal år av sitt liv man gör avkall på.”

”Nanny for life, får lite konstiga SEKT-vibbar av den där annonsen.”

”För fan, anställ en butler och en 'heltidsnanny' om ni är så jävla täta att ni behöver så mycket hjälp.”

Har jag gått och blivit tolerant eller har jag en poäng här?

Dieselvakt framtidens jobb?

En enda gång har jag drabbats av att få bilen slangad. De tog väl kanske tio liter bensin ur min bil parkerad på det jobb jag hade. Kostnaden på den tiden var försumbar. Jag blev mest sur över att tjuvarna kastade bort eller tog med sig mitt tanklock.

Men i takt med ökande drivmedelspriser blir det såklart allt mer lönsamt att stjäla drivmedel, främst diesel. I ett radioinslag berättar entreprenadfirmor att de fått flera kubikmeter stulna vid vägbyggen och det verkar uppenbart att det är organiserade ligor och inte ungdomar som vill tanka EPA-traktorn utan att betala.

När det kommer till ansvarsfrågan nämner justitieminister Morgan Johansson som vanligt alla utom sig själv. Polisen har sitt ansvar, men främst verkar han lägga ansvaret på företagen:

”Samtidigt ska man väl komma ihåg att de här företagen tjänar väl ändå en hel del pengar. De har ju ett eget ansvar också faktiskt, att medverka till att man skyddar sin egendom. Man kan inte bara lägga över allting på att polisen ska lösa alla problem.”

Om jag byggde svensk infrastruktur och betalade en hiskelig massa skattepengar i samband med det skulle jag inte jubla över Morgan Johanssons uttalande, men vad man än tycker om det kommer han att få rätt. Ska man freda sin egendom i Sverige framöver lär man få göra det själv.

Bäva månde bovarna!

Jag är uppriktigt förvånad att inte Securitas gått bättre på börsen, men tänker också att dieselvakt kan bli ett framtidsyrke. Precis som brandvakt kräver jobbet inte mycket mer kompetens än att man är på plats, vaken och iakttar vad som sker. Än så länge är dieseln inte så dyr att ligorna kommer att skjuta en vakt för att hindra honom att ringa på förstärkning, men kan man förhindra en stöld på tiotusentals kronor bara genom att gå runt med en ficklampa är det värt en hel del. Eller blir det kanske ett jobb för djur?

Apropå jobb är det många som går på semester ungefär nu. Det gör att färre läsare vill läsa mina dagliga betraktelser, så precis som tidigare somrar låter jag dem nu bli varannandagliga en tid framöver. Alltså kommer nästa inlägg på fredag, sedan söndag osv. Hoppas och tror att ni hittar något läsvärt på mina ”lediga” dagar. Kommentarsfältet t ex :)

Jag säljer allt

Bob Hund gjorde en skiva som hette ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!”. Själen behåller jag, men ”allt ska bort” har jag anammat. I ett halvår har jag tråcklat ut pengar ur Sverige genom att växla med alla som haft norska kronor och behövt svenska. Det har blivit flera hundratusen och besparat mig mycket pengar jämfört med att anlita en bank eller annat växlingsinstitut, men till slut måste jag dra i spaken och komma vidare.

För att kunna flytta hela min ekonomi från Sverige måste jag avveckla aktiedepåerna. Vissa värdepapper går att flytta, men det blir bökigt och jag ser inte poängen. Det är också rätt skönt att göra rent hus och sälja rubbet. Det har jag inte gjort sedan en kompis i finansbranschen ringde mig 11 september 2001 och gallskrek: ”Sälj allt!”

Med facit i hand var det redan för sent då. Den här gången är det nödvändigt, men tajmingen kan ju visa sig maximalt usel för det. Men nu är jag igång. För att minimera courtagen måste jag byta courtageklass flera gånger under processens gång, och av någon anledning tillåter inte nätmäklarna att man gör det medan man har aktiva ordrar, trots att deras dator självklart skulle kunna hålla reda på ordningsföljden.

”Nej, få se nu... Hur var det nu igen...?”

När allt är sålt ska pengarna i alla fall växlas och skickas över till mina norska banker. Exakt hur det ska gå till vet jag inte än även om jag har mina aningar. Storbankerna kan inte berätta vad de tänker ge för växlingskurs förrän i skarpt läge, när man gett dem en beställning. Det viktigaste för mig är att jag värderat alternativen och valt det företag som blåser mig minst.

Symbolpolitiken cyklar i diket

Om någon frågat mig för en vecka sedan om de målade cykelsymbolerna på svenska cykelbanor är av dam- eller herrmodell hade jag inte kunnat svara. Det är en cykel, det är allt jag vet. Men nu vet jag, och antagligen du också, att det var en herrcykel. Detta eftersom Stockholms miljöpartistiska trafikborgarråd Daniel Helldén stolt kunnat berätta att man nu målat över herrcyklar och ersatt dem med damcyklar.

”Här ska eldas skattepengar!”

Vad kalaset kostat verkar omöjligt att få fram. 11000 kr, säger Helldén, så det är väl vad han har betalat en designer för att retuschera bort den överliggande rambalken på originalbilden. Men ingenting i politiken kostar 11000! Bara bilden här uppe, då Helldén och några riktiga arbetare bränt en halv dag på godhetssignalerandet har garanterat kostat mer än så.

Jag tycker dock inte att prislappen är superviktig. Det intressanta är att politikerna (i detta fall MP understödda av ett högerblock, men nästa gång är det någon annan) leker bort skattebetalarnas pengar på ren skit. För givetvis blir inte cykelbanorna ett dugg mer jämställda av att cykelsymbolerna i gatan avbildar damcyklar, precis lika lite som att kvinnor känner sig mer inkluderade av att ”Herr Gårman” på sina ställen bytts ut mot ”Fru Gårman”. Leder det till något är det i så fall att fler motsätter sig riktig jämställdhet eftersom det pågår så mycket sådant här trams som tar bort fokus från riktiga problem och ojämlikhet.

Men protesterna uteblir. Några sura tweets och ett och annat mem. Själv bidrar jag med detta blogginlägg, vilket inte heller lär revolutionera världen. Inga kravaller, inga strejker. Under tiden demonteras skolan, rättssamhället och sjukvården. För jo, det är samma plånbok – din.

”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten där vi står, men Prideflaggan, den går i topp!”

Rätt ovist

Fi Lindfors, 42 (eller ”ca 35”, som hon skriver på sin egen hemsida), är en tvåbarnsmamma som säger sig brinna för kvinnors rättigheter. En av dessa rättigheter är i en Expressen-artikel att man efter en separation bör kunna bo lika bra som exet. Eller:

”Att båda ska kunna bo okej och likvärdigt efter separation borde vara en no brainer.”

En no-brainer.

Varför är det rimligt att bo likvärdigt efter att det tagit slut? Det rimliga efter en separation är väl att bägge parter ska stå på egna ben? Det är ju vuxna, myndiga personer vi pratar om. Det hon säger är att om ena parten har god ekonomi och hög inkomst ska exet kunna åka snålskjuts på det även efter att förhållandet tagit slut. Förresten lär väl det vanliga vara att bägge sänker sin boendestandard, när man har en lön att köpa för istället för två. Fler sanningar från denna snabbtänkande citatmaskin:

”Det här med att bara se om sitt när det kommer till det materiella, känns som något män bara kommer undan med.”

Är det bara män som tänker, menar hon? Eller att män generellt försöker sko sig på partnerns bekostnad? Vid separationer i min närhet har jag definitivt sett båda varianterna. Visst finns det män som trixat undan tillgångar, men också kvinnor som – inte sällan med de gemensamma barnen som sköld – antagit offerrollen och krävt, krävt och krävt.

”Jag har inte sett om mitt hus två gånger, trots att jag ju är en framgångsrik affärs- och karriärskvinna.”

Bedrövligt språk, men vad jag antar att hon försöker säga är att hon (trots sin framgångsrika karriär) känt sig lurad vid två separationer. Undrar om männen håller med. Varför jag undrar är för att jag hittar följande rubrik på hennes egen hemsida (ni får leta själva om ni vill bli ”upplysta”):

”Män är 100 % ansvariga för oönskade graviditeter.”

Jag får därför en känsla av att det där med ansvar är något Fi Lindfors tycker är reserverat för män, för här tycker jag att den rimliga siffran borde vara 50 %. Jag hade accepterat om hon med hänvisning till våldtäkter eller strikt anatomiska skillnader argumenterat för 55 eller 60. 100 % kan jag inte riktigt ta på allvar.

Till slut försöker hon ändå använda botoxbehållaren till något som liknar tänkande:

”Det är förmodligen smart att komma med råd om att 'skriva papper', men jag vill hellre uppmana till att prata om värderingar, tankar kring tvåsamhet, drömmar, mål och moral och att välja en partner som resonerar som du i livets alla viktiga frågor.”

Ja, det underlättar att ha en samsyn på värderingar och moral, och det underlättar att ha en ständig dialog om pengar. Det gäller förresten även med affärspartners eller andra du ska dela ekonomiska risker med. Men folk förändras, inte minst av att sambon packar sina grejer och drar, så skriv de där pappren också. Det ena utesluter inte det andra. 

E-faktura-krig

Ingen gillar väl att få räkningar, men ännu värre att behöva tjata hem räkningarna. Det började med kommunen. De skickade den kommunala avgiften (fastighetsskatt, sophämtning och slamtömning) som e-faktura. Återfallsläsare känner säkert till att jag inte är så förtjust i e-fakturor. Hur som helst hittade jag ingen e-faktura i min bank. Det gjorde inte bankens kundtjänst heller.

Så jag kontaktade kommunen och frågade vart de skickat dem samt ifrågasatte om jag ens hade ett e-fakturaavtal, för jag var rätt säker på att så inte var fallet. Kommunens faktureringspartner hävdade då att jag hade ett allmänt godkännande av e-fakturaavtal. Tillbaka till banken som kunde lugna mig med att det hade jag inte alls. Kommunens tjänsteman (med den störtsköna titeln ”innfordringskonsulent”) mejlade då fakturan och sa att om jag inte hade godkänt e-faktura som betalningslösning skulle alla framtida fakturor också mejlas.

Utagerat? Nej då, nästa kvartal var det samma visa. Jag vände mig då direkt till den kommunala indrivaren, bifogade hela vår gamla konversation och frågade om vi verkligen skulle behöva ha det här snacket varenda gång. Nu ville hon inte längre hålla faktureringsfirman bakom ryggen utan mejlade dem med en kopia till mig. Det visade sig nämligen att de inte e-fakturerat mig utan förra husägarens tidigare sambo (som säkert hade ännu mindre lust att betala)! Detta hade de lovat att fixa, men struntat i.

Klar med kommunen, men inte med e-faktura-viruset. Jag har ett reningsverk till mitt avlopp. Tillverkaren utför service två gånger om året och även där var det e-fakturakrångel och mejlad faktura som gällde förra gången, och även där ett problem som inte löste sig självt. Nu började detta kännas som en epidemi. Kan företag verkligen skicka e-fakturor om jag inte har den tjänsten och så försvinner de ut i rymden, undrade jag. I Sverige hade jag sagt nej, men Norge har jag aldrig bott i tidigare så jag kollade med banken:

”Vi finner ikke noe e-faktura registrert på deg, og hvis du ikke har takket ja til automatisk e-faktura, så får de ikke sendt det. Så da må det komme pr. post eller mail.”

Där fick de! Jag kopierade formuleringen, skickade den till kundtjänst på det fakturerande bolaget och skrev att om de vill ha betalt för den aktuella och framtida fakturor är de välkomna att skicka dem till min fysiska eller digitala brevlåda. Tyvärr är jag rädd att jag kommer att behöva citera banksvaret igen, om inte i år, så nästa, och om inte till dessa, till några andra. Den siste idioten är inte född än, det enda man vet om den är att han/hon kommer att skicka e-fakturor som jag inte kommer att betala.

Skambud

Jag har absolut lagt skambud. Oftast för att jag inte velat betala mer, och då vet jag inte riktigt om det kvalar in som skambud. Men jag erkänner att det kan ha hänt i min ungdom att jag slängt ut ett bud helt medveten om att det inte skulle gå igenom, bara för att få förhandlingsmotståndaren ur balans och på så vis få en uppfattning om dennes gränser.

”Lugn, Janos! Det kommer säkert bättre bud.”

Men på senare tid har jag bara drabbats som säljare. Det senaste exemplet är en bil jag satte ut för 40000 kr. Jag var beredd på prutning, men allt under säg 30000 känns som något annat. Första budet löd på 2500 euro av en person (eller möjligen robot) som hävdade att han ska åka genom halva Europa för att köpa min ”pärla”. Jag svarade inte ens.

Nästa spekulant verkade vara på riktigt. Han hade avslutade affärer med betyg och ett verifierat konto. Hans meddelande löd kort och gott ”20000 kr”, så nu var vi alltså nere på halva priset. Jag tänkte strunta i honom också, men kombinationen tidig morgon och brist på kaffe fick mig att syrligt svara: ”Då är det bäst att du hittar en bil som kostar det då.” Tänkte att det var färdigt med det, men fyra timmar senare hade han tänkt klart:

”20000 kr”

Igen. Vad tänkte han att det skulle leda till, att jag skulle ha ändrat mig? Det hade jag inte, och även om så vore skulle han få hitta en bulvan för nu skulle jag hellre slå sönder bilen med en kulhammare än sälja till honom. Nu hade jag dock druckit kaffe, så jag behövde inte svara.

Men jag blir nyfiken på hur folk tänker. Hade han i sitt första meddelande skrivit att ”det här låter kanske dumt, men jag har räknat på vad jag vill betala och kommit fram till följande” så hade han fått ett ärligt och artigt svar. Jag är helt okej med att andra gör andra bedömningar och hade jag varit desperat kanske det till och med hade funkat. Vill man handla borde det sällan vara en god idé att först reta säljaren till besinningslöst raseri.

Så tänker jag. Vad är det jag missar?