En platsannons och ett världskrig

Midsommarafton idag, sägs det, men som acklimatiserad utlandssvensk säger jag fredag. Själv tänkte jag ”fira” dagen genom att bära in och stapla upp arton kubikmeter ved. Apropå jobb såg jag en platsannons på nätet:

Internets dom är hård, i alla fall i denna Twittertråd. De flesta tycks överens om att detta är ett rent slavjobb och någon skriver att han inte hade tagit jobbet ens för en halv miljon i månaden. Men vet ni vad – gör inte det då! Det är det som är det fina med en fri arbetsmarknad, att man inte behöver söka jobb man inte vill ha. Åtminstone om man inte är arbetslös och lever på bidrag för då kan man inte välja bort riktigt allt, men här finns det antagligen inget kollektivavtal och då tror jag att det är helt fritt att rata även om du t ex går på a-kassa.

Vad går då själva kritiken ut på? Jo, det verkar vara minst fem jobb i ett, långt över heltid eftersom det både är kontorstid och ”vissa kvällar och helger”. Och så semestrar, men då ska det visst också jobbas.

Okej, formuleringen ”betalda semesterresor” är missvisande om personen ändå förväntas jobba då. Det blir liksom inte semester bara för att man reser utomlands. Men sen då? Att familjen framställer detta som ett bra jobb kan de knappast klandras för. De tycker förmodligen det, och för rätt person kan det mycket väl stämma.

Att man har en kravspecifikation går väl inte heller att säga något om, det har alla arbetsgivare och förmodligen de flesta arbetstagare. Sedan är det såklart bara fantasin som begränsar vad man tolkar in i texten. Att familjen t ex önskar någon som har en ambition att behålla jobbet långsiktigt betyder inte att jobbet inte har normal uppsägningstid.

När jag läser kommentarerna får jag en känsla av att den absoluta merparten av kritiken bottnar i att en välbeställd familj har möjlighet att anställa en tjänsteperson för att underlätta familjens vardag. Usch för rika, helt enkelt. Men vänta nu, ”matlådor”? Kanske är de inte så rika trots allt. Usch för det också.

Själv tycker jag mest synd om föräldrarna som inte verkar ha tid att umgås vare sig med varandra eller med den tvååriga dottern. Om man försöker mäta lycka i frihet snarare än i pengar finns det ingen anledning att känna avundsjuka. För om jag själv också ska tolka in saker i text är det ett ganska stor mått av just avund i dessa formuleringar:

”Praktiskt taget omöjligt att ha ett eget liv om man ska uppfylla allt som annonsen kräver; eftersom de dessutom vill att man ska vara kvar hos familjen länge så blir det ett antal år av sitt liv man gör avkall på.”

”Nanny for life, får lite konstiga SEKT-vibbar av den där annonsen.”

”För fan, anställ en butler och en 'heltidsnanny' om ni är så jävla täta att ni behöver så mycket hjälp.”

Har jag gått och blivit tolerant eller har jag en poäng här?