Läser en intressant artikel om företag där cheferna under pandemitiden fått smak för
hemarbete, så när de anställda blev tillsagda att komma tillbaka
till kontoret upptäckte de att cheferna inte själva gör det. Fast
nu när de inte längre har något virus att skylla på får de
istället säga att de ska på kundbesök eller träffa nya
leverantörer.
”Möte med ett par yngre intressenter med intressanta tillgångar.”
Egentligen fullt
logiskt. De märkte att de gillade att hinna träffa sina familjer
och kunna lägga upp sin arbetsdag mer som de behagar än de kunde
när de satt på kontoret. Då är kanske de underställdas
reaktioner märkligare. De hade inga problem att pendla till ”ett
litet, mörkt rum” som de delar ihop med andra så länge cheferna
tvingades göra detsamma. Under något år fick de testa att slippa
jobbresorna och nu när de måste tillbaka är inte problemet att de
måste tillbaka, utan istället att cheferna inte måste det. Så
länge alla sitter i skiten går det liksom an.
Är det lite samma fenomen som att de
tjocka soffpotatisarna trivs med sina liv ända tills en av dem går
ner 30 kilo, blir ultralöpare och tränar för Vasaloppet? ”Vad
ska det vara bra för, att flänga runt på det där viset...?”
Kanske borde den missnöjda PR-anställda i artikeln istället känna tacksamhet gentemot sina chefer som visat att allt är möjligt. Det är inget självändamål att åka buss till och från ett kontor man inte trivs på och vill man inte göra det finns alla möjligheter att slippa. Genom att starta eget och/eller själv bli en sån där chef som kan välja själv. Eller genom att spara ihop de pengar som krävs för att inte längre vara beroende av en stor och stabil månadslön.
När jag arbetade på ett stort svenskt kontorsvaruföretag, vi kan kalla det för "Esselte", hade de flesta mellancheferna "store check" (koll på läget i butikerna som sålde kontorsvaror) med start fredag lunch. Det var också vanligt med externa kund- och leverantörsmöten just på fredagar. Vi som var kvar på kontoret då ägnade oss åt allt utom kontorsarbete …
SvaraRaderaMin erfarenhet från stora arbetsplatser är att jobbet aldrig flöt på så mycket som när cheferna var borta. För då var det god stämning på jobbet.
RaderaTvingas man tillbaka på heltid till kontoret så är det väl en fördel om chefen jobbar hemifrån ;-)
SvaraRaderaJag har kanske haft tur men jag har en bra chef men mitt intryck är att hon jobbar på tok för mycket och att det inte kan vara hälsosamt i längden. Senaste årens hemarbete har underlättat inte bara för mig utan även för henne med insparad pendling och fysiskt springande mellan mötesrum.
Jag skulle nog se det så :)
RaderaMånga chefer jobbar väldigt mycket. Särskilt de som tycks sakna liv. Ett varningstecken är när de bara pratar jobb i fikarummet för det är allt som kretsar i huvudet.
Jag har haft turen att ha mycket bra chefer det senaste dussinet år. Ingen j*vla micromanagement eller allmänt näsan i blöt. Styrning i det stora och ett stöd när man behövt det.
SvaraRaderaFrånvaron av projektledare är dock anledningen till att jag generellt ökade min effektivitet o produktivitet ett antal hundra procent när jag jobbade över ensam på helgerna…
/Jonas B
Låter skönt! Jag har samma erfarenhet av vikariat jag haft som ekonomiskt fri, och tänkt att det hade att göra med att de visste att jag kunde gå därifrån om jag ville. Men det kan ju ha varit ren tur också. På fasta anställningar har jag haft väldigt många blötnästa chefer som ska in och rota i sånt de ändå inte begriper.
RaderaKan tycka att detta är intressant. Inom min branch, IT som programmerare, känns det som om det alltid är någon form av "Frihet under ansvar" som har gällt. Så egentligen var det bara en liten utökning av friheten och ansvaret att låta folk jobba hemifrån.
SvaraRaderaAlla som vill jobba hemifrån större delen av tiden gör det fortfarande, och resten åker till kontoret oftare. Upplever ingen som helst konflikt av det här slaget i min närhet.
Vi märker även när vi intervjuar potentiella nya kolleger att det vore synnerligen oönskat att kräva fysisk närvaro. Tror inte cheferna vågar kräva mer än närvaro vid behov, ens om de skulle vilja.
Jag tror du sätter fingret på spiken där på slutet. Datafolk är fria själar som kräver att få komma och gå som de vill. De får göra det även om ingen annan på jobbet får samma möjlighet, helt enkelt för att cheferna vet att de annars drar och hittar en arbetsplats där de får göra det.
RaderaOm alla andra krävde detsamma skulle det hända grejer, men istället för att ställa krav knyter man näven i fickan och uttalar sig anonymt i media.
Att sätta fingret på spiken låter som en blånagel =)
RaderaJag har en hangup på att medvetet använda uttryck fel, men ta det inte bokstavligt.
RaderaPå riktigt, finns det anställda som kan tänka sig jobba på skitbolag där cheferna uppenbarligen inte litar på sina anställda? Eller inte anser sig kunna skapa effektivt ledarskap på distans. Sådana företag är döende idag, byt redan nu.
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.com
Jag har jobbat på sådana. Idag skulle jag inte göra det, men när man kommer ut på arbetsmarknaden har man ju inget att jämföra med.
RaderaJag läste just artikeln du länkade till. Den formligen dryper ju av kass, uselt och katastrofalt ledarskap. Vare sig det var arbete hemma eller på kontor så skulle jag sannerligen INTE vilja arbeta för den typen av arbetsgivare. Någon självrespekt måste man ha. Framgångsrika företag fungerar inte som de i denna artikel !
RaderaJag får också den uppfattningen (med reservation för att jag inte vet något om brittisk företagskultur), men folk står ut med mycket skit för "glädjen" att ha ett jobb.
RaderaSedan kanske det är lite symptomatiskt att yngre personer i juniora roller tycks klara av den nya situationen sämre? Jag har hört om företag med sämre produktivitet och stämning just i sådana avdelningar under covid. Sällan man hör likartat gnäll från äldre, dvs över den ökande graden av självbestämmande och initiativ. Men som yngre kanske man trivs bättre när alla är närvarande? Det är ju kanske inte heller så enkelt att ta sig in i organisationen när man inte träffas lika ofta kanske. Men ytterst ser jag det som kass ledarskap och kass kultur, som bara råkar komma till ytan vid denna nya situation.
RaderaAtt äldre inte gnäller (nu generaliserar vi grovt) kan ju också bero på att de gör något åt situationen istället, eller fattar att deras resa till jobbet inte blir en enda minut längre av att chefen jobbar hemifrån. Går jag till mig själv var jag nog mer missunnsam när jag var yngre. Nu fattar jag att andras framgång kommer med en prislapp.
Radera