Äntligen har media konstaterat vad som
är typiskt svenskt. Det är varken Små grodorna, som Sahlin
hävdade, eller Reinfeldts teori om barbariet. Svenskt är tydligen att inte bjuda på mat.
Jag minns inte att det här var en
större grej när jag var barn, att kompisar fick vänta på rummet
medan man åt middag. De flesta jag umgicks med bodde inom några
kvarter, så när den ene skulle äta gick den andra i regel hem och
gjorde detsamma. Stannade man kvar fick man dataspelet eller stereon
för sig själv medan kompisen åt och det funkade också.
I SVT:s reportage hävdas att det här
har ändrat sig. Hur det funkar i barnfamiljer har jag dålig insyn
i, men bland vuxna tycker jag inte att det blivit vanligare att bjuda
gäster på mat lite improviserat. Det gör mig inget. Jag är
vegetarian och allergiker och vill inte behöva utsätta andra för
min mathållning, vare sig de bjuds eller bjuder. Värre är att jag
noterat att standardbjudningen under hela mitt liv – kaffe – inte
längre är given.
Gissningsvis för att färre människor
dricker kaffe, särskilt yngre. Då skulle man kunna bjuda på te
istället, men för mig känns det som att traditionen att erbjuda
varm dryck till besökare är på väg att gå förlorad. Själv är jag ”Team
Sheldon Cooper” här.
Och inte bara när någon är upprörd.
Jag bjuder alla från vänner till sotare på kaffe (eller te om så
önskas). Jag vet inte om det är en Sverige/Norge- eller
stad/landsbygd-skillnad, men till min glädje gör alla det här.
Häromdagen samlades några biodlare hos en yngre värd som inte ens
drack kaffe själv (den trenden går tydligen över landsgränser),
men kaffe bjöds och accepterades.
Mina närmaste grannar är
i ”sju sorters kakor”-åldern och dukar allt som oftast upp med
kakor, muffins, bullar, frukt, våfflor och glass. Då slår det nästan
över och blir ett problem åt det hållet, jag börjar kanske glida
in i ”jag vill inte vara till besvär”-åldern. Jag sitter gärna
med vid bordet om värdarna ska äta, men behöver varken middag
eller tårta för att fira min ankomst. Men kaffe är trevligt.
Vad säger ni, är ni ”snåla svenskar” eller härligt kontinentala människor som tänder upp grillen när det ringer på dörren?
Jag noterar en markant skillnad här mellan dels land och stad, Sverige Finland och ung eller gammal. Om jag besöker äldre släktingar på landet i Finland lite spontant kommer det dukas fram fika i omgångar som blir som en måltid som varar flera timmar. Besöker jag däremot yngre personer i t ex Göteborg får jag ofta gå runt och snoka fram något ätbart på egen hand. Min tanke är att svenskar är dåliga värdar, att yngre är sämre värdar än äldre och att stadafolk är sämre värdar än bonnfolk.
SvaraRaderaKanske är det så. Samtidigt kan jag bli lite stressad över att hälsa på någon och bli bjuden på kaffe, mackor, kaffebröd, tårta och till sist tvårätters middag. Men en kopp kaffe är alltid trevligt.
RaderaMinns inte att folk bjöd in spontant till middag när jag var barn det skulle vara uppgjort mellan föräldrarna i såna fall. Å andra sidan var vi sjuttioelva ungar på samma gård som hade mammor som ropade i fönstret "middan är färdig" ungefär vid samma tidpunkt ingen åt hos någon annan, skulle nog ha setts som snyltigt att inte kunna förse sina egna ungar med mat. Däremot så skulle jag aldrig fått en glass och grannungarna fick titta på, då fick också kompisarna. Samma sak med pengar till godis, det var bara att dela med kompisen om den var med.
SvaraRaderaDäremot vet jag att min mamma gav bort matvaror till grannen med sju ungar eller gav mat till grannens barn som hade rymt ett par portar och inte ville gå hem, att låta någon gå hungrig fanns inte på kartan.
Svensken har väl nått grundat i sig att var och en sörjer för sitt och man utnyttjar inte systemet samtidigt som man gör rätt för sig, även om det har luckrats upp en del så finns det kvar, och bidrag är till för dem som verkligen behöver det.
Nu kanske det är mer vanligt att ha andras ungar i maten men då jag växte upp skulle det ha varit snyltigt att äta hos kompisen och setts som om andra trodde att det inte fanns mat hemma, vilket skulle vara skamfullt. Dessutom var middagen dagens samlingspunkt för familjen, något de flesta höll hårt på och därför gick alla hem till sitt.
Fika med grannarna var däremot vanligt. Numera dricker jag en slät kopp kaffe med grannen ibland. Har bjudit på mat och blivit bjuden men inget huxflux och spontant med tanke på dieter och allergier. /M
Det var lite samma här. Avstånden var så korta att det var enklare att springa hem än att äta borta. Dessutom fanns ju inga mobiler att messa hem och berätta att man skulle utebli, så det var lättast att inte göra det.
RaderaJag minns dock att jag någon gång satt och väntade på kompisens rum och blev inte minsta kränkt över det.
När barnen var yngre var det nästan mer regel än undantag att det satt minst en unge extra vid lunch- eller middagsbordet. Jag hade inga problem med det förutom att man fick hålla ett litet förhör med nya bekantskaper så man inte gick och förgiftade en lekkamrat. Nu är barnen så gamla att man knappt ser någon av dem vid middagsbordet längre. Alltid något på gång som går före middag med farsgubben :-)
SvaraRaderaDet där är ju något som borde ha gjort middagsbjudningarna färre, att nästan varenda unge är allergisk mot något. Jag minns det som att de flesta åt allt när jag var barn.
RaderaEn arbetskamrat från Eritrea nämnde det här vid ett tillfälle. Om någon kom på besök när de sått och åt, var det en självklarhet för dom att plocka fram något så att de kunde sitta med vid bordet och ta del av måltiden och samvaron.
SvaraRaderaI Eritrera äter de flesta samma slags mat, Injera ett slags tunnbröd med olika röror. Det blir inga konstigheter för gästen som i stort sett får liknande som de äter hemma. Lätt att äta det som inbjuden när alla har samma mattraditioner. Så är det ju inte längre i Sverige. Har jobbat oerhört mycket i invandrargrupper och det kan var mycket tjatande och trugande vad det gäller maten liknande min gamla tjatig gammelmoster som ville proppa en stinn, det berodde på att det var fattigt när hon växte upp och blev man bjuden skulle man passa på att äta. Tur att det inte är så längre här!
RaderaFast man behöver ju inte avstå samvaron bara för att man inte äter. Men visst, finns det mat ser jag inga konstigheter med att ställa fram en tallrik till.
RaderaJag känner inte alls igen att man inte fick mat, iaf inte innan högstadiet åldern. Kanske beror på att jag umgicks med en liten krets och det var normalt att barnen åt där de var. Var vi ute och lekte blev vi inropade hem och stack sedan ut igen. Från högstadiet och uppåt var det kanske vanligare att man åt hemma men inte alltid. Var roligare och "vuxnare" att äta på mc donalds också :) Men tycker att jag alltid blev erbjuden mat.
SvaraRaderaFast då måste man ju ta höjd för det hela tiden och se till att det finns mat för fler. Det naturliga är väl annars att man lagar mat till det antal middagsgäster man vet kommer till middagen.
RaderaTycker den här diskussionen om svenskarnas regler och normer kring att bjuda på mat eller inte är en storm i ett vattenglas. Som Sverige har utvecklas under de senaste 30-40 åren från ett relativt lugnt till ett land där kriminalitet frodas och det kastas sten och används tillhyggen på blåljuspersonal så kan jag säga att jag sitter hellre på rummet än att ha den utveckling som påtvingats oss och som gjort Sverige till ett sämre land att leva i.
SvaraRaderaDet är nog ingen (hoppas jag) som ser detta som en jättefråga. Jag har i alla fall inte uppfattat att det skulle ha varit traumatiskt för någon att vänta på rummet medan kompisen åt middag. Förutsatt att man har egna föräldrar som lagar mat åt en själv, såklart. Men har man inte det är det väl det som är det jobbiga i sammanhanget, inte att kompisar äter.
RaderaNär jag läste om detta fenomen tänkte jag att det är någon som hört om någon enstaka familj och sedan skapat ett rykte för att svartmåla Sverige typ. Tänkte att ”Ja, det kan väl inträffa i någon familj här och var att man snålar med maten men det måste ju vara väldigt ovanligt”. Nu har jag förstått efter att ha läst kommentarer här och var att det faktiskt verkar vara ganska svenskt att göra så? För mig var det verkligen en nyhet då jag inte alls är uppvuxen så (född sent 80-tal) utan jag åt alltid mat när jag var hos mina kompisar och lika självklart var det att de åt med oss när de var på besök över middagstid. Så var det hela uppväxten från dagis till gymnasium, så alltså inte bara i samma kompiskretsar. Jag förstår att om det nu är en sån utbredd kultur som ”alla” är uppväxta med och alla gör lika så är det ju ingen konstig grej egentligen, men jag förstår att det låter fruktansvärt snålt och sniket av kulturer och länder utifrån, det tycker nämligen jag också jag som inte är uppväxt med att bli exkluderad från maten hos dem man besöker. För mig finns det inte på kartan att barnens kompisar inte skulle få äta hos och med oss, och kaffe bjuds det alltid på här när det kommer någon på besök, oannonserat eller planerat, och oavsett tid på dygnet. 😊
SvaraRaderaDet verkar onekligen som lite av ett storm i ett vattenglas.
RaderaFast jag tror ytterst sällan att det handlar om snålhet eller att medvetet exkludera utan snarare om att man inte vill stöka till en annan familjs schema.
Jag tror det var vanligare på 70—80 talet. Själv är jag född 72 och då i radhusområdet sprang man hem och åt hemma. Eller väntade på rummet. Men mina egna barn födda slutet av 90 talet, då åt kompisarna alltid hos oss, eller barnen hos vänner om de var där.
RaderaDå är det väl därför yngre svenskar tycks känna sig så påhoppade av denna diskussion. För själv har jag också väntat på rummet, men vanligen sprungit hem. Då, på 80-talet kunde ju barn förflytta sig för egen maskin genom att gå eller cykla. Någonstans längs vägen kom vi på att barn måste skjutsas överallt :)
RaderaJag bjuder gärna på tillagat eller grillat, eller ger bort fisk till grannarna när min fångst blivit överdådig.
SvaraRaderaMen dyker någon bara upp eller med kort varsel, då blir det te, kinesiskt grönt, eller kaffe, ICA Basic pulver. Är inte mycket för kaffebröd så det finns sällan eller aldrig hemma. Dricker aldrig te eller kaffe på egen hand heller.
/Jonas B
"Dricker aldrig te eller kaffe på egen hand"?! Det är ju fan det bästa som finns, att slå sig ner med en kopp kaffe i sitt eget goda sällskap.
RaderaPrecis, dricka kaffe i sällskap med sig själv är härligt och vederkvickande. Bästa mindfulnessen.
RaderaEndast Sverige svensk rasism hava...den fick ni gratis Expo!
SvaraRaderaMärkligt ändå att landet som tagit emot ett par miljoner människor på kort tid och bjudit dem på allt samtidigt är snålast i världen.
RaderaJag växte upp i ett område där det inte bodde så mycket folk vintertid. På sommaren kom sommargästerna och då fanns så klart fler att leka med. Men tomterna var stora och när det blev matdags för någon (ingen höll reda på tiden på sommarlovet) så hördes antingen ett klingande när en förälder slog i deras "matklocka", en visselpipa eller nåt annat. Det gällde att höra skillnad på tonläget för att veta vems förälder som signalerade. Samtidigt var ju det signalen till alla att nu är det nog matdags och man gick hem. Det jobbiga var om man befann sig ganska långt bort på andra sidan en vik, men det var bara att sätta fart och cykla så fort vi bara kunde.
SvaraRaderaAnledningen till att vänta på kompisens rum var faktiskt oftast att man själv hade ätit och sen gått hem till kompisen (för på den tiden ringde man inte innan för att höra om man kunde leka, man gick dit och frågade). Istället för att säga till barnen "vi ska äta om 10 minuter så kom tillbaka om 45", så erbjöds man alltså att vänta på kompisens rum. Om man redan var där och blev erbjuden att stanna och äta så skulle man alltid ringa hem och fråga om det var ok. För det hände ju att ens egna föräldrar hade gjort lunch/middag anpassat efter antalet personer just den dan.
Spargrisen
Helt sant, jag kan inte minnas att vi någonsin aviserade våra besök genom att ringa, men då bodde de flesta av mina kompisar så pass nära att man nästan kunde ropa.
Radera