Ett år i Norge

Torsdag 19 augusti 2021 rullade jag min gamla Volvo över gränsen från Sverige till Norge. Det hade redan aviserats att det nästkommande måndag skulle bli totalstopp pga corona, men jag var ändå inte säker på att komma igenom förrän jag gjorde det. Efter ett ”hurtigtest” fick jag klartecken att åka in i landet. Sedan var planen att hitta ett hus att köpa, alternativt hyra något, för jag tänkte att åker jag tillbaka utan att ha en norsk bostad tar det kanske flera år innan jag släpps in igen. Jag var less på att vänta.

Det gick bra från början. Dagarna fylldes med husvisningar, jag körde otroligt mycket bil. Det var varmt ute (jag fick aldrig värmen att funka i den lånade husvagnen) och gick att hålla sig ren genom att hoppa i sjön. Att laga mat gick också, även om husvagnsköket gav en del att önska.

Men när augusti gick över i september, vattnet och kvällarna blev kallare och jag hade förlorat ett par budgivningar kom tvivlen. I mitten av september åkte jag på en visning jag trodde skulle bli för dyr. Det blev den, men jag köpte ändå.

Efter det har jag i tur och ordning ansökt om uppehållstillstånd, skaffat norska banker, fått norskt personnummer, startat ett företag, lagt ner mitt svenska företag, bytt ut mitt svenska körkort mot ett norskt, sålt min svenska bil till Sverige, köpt en norsk istället, utbildat mig till biodlare och startat en biodling.

Man kan bli svettig för mindre.

Hur de ekonomiska förutsättningarna i det nya landet ser ut har jag fortfarande inte riktigt fått kläm på. Maten är dyrare, skatt på egendom är högre medan skatt på arbete är lägre. En del grejer är billigare i Norge, en del i Sverige. Är skillnaden alldeles för stor åt fel håll handlar jag i Sverige. Men även i Norge går det att hitta människor som jobbar/säljer lite billigare. Huruvida de betalar skatt lägger inte jag mig i, jag har nog med min egen.

Fast allt är ju inte pengar (inte ens i en ekonomiblogg). Jag trivs och har inte besökt Sverige mer än ett par timmar åt gången sedan ett par dagar förra hösten, då jag flyttstädade min bostad och skrev kontrakt med en mäklare. Jag vill bo i Norge och kommer att ha råd att göra det. Alltså fortsätter jag med det och tar de ekonomiska käftsmällar jag får. I det långa loppet är jag övertygad om att smällarna hade blivit hårdare i Sverige och då hade jag inte fått bo i ett land som kallar USB-minne för minnepinne och alkoläsk för rusbrus. Bara en sån sak!

”Förmögenhet bör beskattas högt”

Ännu en frågeställning hämtad från Twitter. En människa som titulerar sig liberal (vilket i Sverige kan betyda allt från extremvänster till lätthöger) tycker att förmögenhet bör beskattas högt.

Det är märkligt att tänka på när man hör svenska liberaler, att liberal ursprungligen betyder frihetlig. Jag vet inte hur frihetligt det är att beskatta redan beskattad egendom, men så skulle jag heller aldrig kalla mig liberal.

Jag tänker att liberaler borde vilja ha en liten stat och därmed inte propagera för att någonting överhuvudtaget ”bör beskattas högt”, men samma människa säger sig också vilja ”återinföra” fastighetsskatten (som om den försvunnit bara för att man numera kallar skatten för avgift), så här verkar målet vara stark stat, hög skatt och så lite personlig frihet som möjligt. Svensk liberal, helt enkelt.

Jag tycker att även inkomstskatten bör minimeras, men där kan jag i alla fall förstå logiken. Att straffa privat ägande känns som en mer renodlat socialistisk tanke. Om jag sparar pengar så att jag har råd att köpa mig ett hus, varför ska jag straffas för det?

En högre fastighetsskatt (och i förlängningen även en förmögenhetsskatt, eftersom de flesta människors förmögenhet i huvudsak består av bostad) skulle dessutom drabba en massa människor som ärvt sitt hem från strävsamma förfäder som slitit i generationer. Kanske bor de på en gård som tillhört släkten i flera hundra år.

Plötsligt tvingas de sälja eftersom svenska ”liberaler” tycker att ”pengar gör större nytta om de snurrar i systemet”. Själv tycker jag att mina tillgångar gör bäst nytta om jag får behålla dem. Det gäller både min egendom och mina pengar som genom börsen investeras i företag. ”Egen härd är guld värd” stod det på gamla väggbonader förr. ”Liberalerna” får väl brodera nya budskap. Vad sägs om ”Endast staten är värd en egen härd”?

Slungning

Året som biodlare har många och långa perioder av kostnader, men också en period av vinst och den drar det ihop sig till nu.

Det första steget är slungning, alltså den process då man tömmer ramarna på honung i en slunga som helt enkelt är en stor centrifug. De minsta klarar två ramar och vevas för hand, i de största slungar man över hundra ramar på en gång. Jag har en halvautomatisk som klarar fyra ramar åt gången.

Det halvautomatiska med den är att jag tvingas vända ramarna för hand, vilket dessutom måste göras flera gånger. Först kör man långsamt på ena sidan för att sedan vända och successivt öka farten, för om man gasar för fullt med fulla och tunga ramar kommer hela vaxkakan krossas mot väggen, och den ska helst återanvändas flera gånger.

Men vi backar bandet lite. Först måste honungen hålla rätt vattenhalt. För blöt honung kommer att jäsa. När bina samlar in nektar är det ungefär 80-20 vatten respektive socker. När de torkat den genom att flaxa bort fukten med vingarna är förhållandet omvänt och då förseglar de cellerna med ett vaxlock.

Alltså bara att slunga täckta ramar? Nja, de varken fyller eller torkar en hel ram på en gång, än mindre en hel skattlåda. Vanligtvis slungar man en eller max två gånger per år och väntar man för länge kommer bina själva sätta i sig honungen när naturen sviker. Så det blir en avvägning där man gör stickprov med en honungsrefraktometer.

Gränsfallen skickas tillbaka till kupan eller torkas inomhus. Eventuellt med en avfuktare, men i min lilla produktion kommer man långt genom att bara se till att det är luftgenomströmning i ramarna. Här har jag både luft mellan lådorna och mellan ramarna i respektive låda.

Till slut har jag en samling ramar att slunga och den processen tog mig i stort sett två hela dagar. Först ska vaxlocken skalas bort med en avtäckningsgaffel. (Gemensamt för alla biodlingens fackord är att jag översätter dem från norska och försöker utröna om det är så de används, för på detta område är jag inte svensktalande, och här skulle jag själv ha använt ordet skrellegaffel.) När man gjort det börjar honungen rinna, så man kan inte börja med att göra så med alla ramar för då ligger honungen från de sista ramarna på golvet, bordet och lite överallt.

Parallellt med detta är det själva slungningen. Fyra ramar och totalt c:a en kvart. Sedan fyra nya, tills lagret är tomt. Honungen slungas ut på ytterväggarna och rinner sedan ner till en kran. Två silar, en grovmaskig och en finmaskig, rensar strålen från vaxrester. Dessa smälts sedan ner och blir till nya vaxramar.

Insidan av slungan.

Till slut har man en tunna flytande honung. Men förr eller senare kristalliseras den, stelnar. Den flytande akaciahonung man hittar i affären produceras längre söderut. Norsk (eller för den delens svensk) honung kommer obönhörligen att stelna. Bäst blir det om man styr den processen själv så att kristallerna blir många och små, vilket ger honungen en krämig konsistens. Det gör man genom att röra honungen med en större visp. Själv använder jag en borrmaskin avsedd för betong eftersom klenare maskiner tydligen tar slut.

Jag tillsatte dessutom lite äldre finkristalliserad honung som påskyndar processen. Det kan man låta bli, men då får man röra längre tid. Och det kostar ju inget att ”ympa” (många märkliga fackuttryck som sagt), tillför man X kilo ökar ju produktionen med lika mycket. I detta fall lånade jag några kilo från en biodlarkollega som sedan får tillbaka samma mängd.

Nu var det rätt varmt i luften vilket gör processen segare, så trots ”fusket” fick jag röra honungen morgon och kväll i en hel vecka innan den hade tjocknat tillräckligt (får ju inte bli för mycket heller för då har du en tunna honung som du enbart kan sleva ur med sked). Här är hela processen:

Sedan dags att tappa honungen i burkar, men det får bli ett eget inlägg längre fram. När det är klart. 

Tankar från en statistiktrotsande nylantis

Malin Siwe skriver i Expressen att hon inte tror att vi ska räkna med någon ny grön våg. Eller ”nylantisar” som hon uttrycket det. Det har hon nog rätt i, men jag vill nyansera bilden lite.

Att ”covidden” fick till följd att människor började söka sig till landsbygden var möjligen oväntat för en del politiker, men jag tror att ganska många lämnat sommarstället på söndagseftermiddagen och tänkt att de skulle vilja stanna kvar om det inte vore för att arbetsgivaren tjatade hem dem. När sedan arbetsgivarna istället uppmanade folk att jobba på distans var det många som la om livspusslet, och kanske är de inte villiga att göra det igen nu. Men de flesta hamnar nog i städer igen, det är en trend som hållit i sig i hundratals år. Dock tycker jag, som själv är ”nylantis”, att Siwes argument haltar.

Att vi inte skulle palla ”att idyllen luktar och bräker” tror jag t ex föga på. Jag har bott i en stad större delen av livet och den luktar inte precis hallon, den heller. Och visst har jag störande ljud här på landet. Bonden kör traktor på åkrarna och grannens kor råmar. Jag väljer det alla dagar i veckan framför efterfest i grannlägenheten, skräniga ungdomar på gatan och ljudet av krossat glas. Och när det pangar i skogen under älgjakten vet jag vad det beror på och att jag inte behöver söka skydd undan ett gängkrig. Så långt har inte konkurrensen mellan jaktlagen gått.

Skogsavverkning som fördärvar landskapet samt buller från arbetsfordon, klagar Siwe. Det får mig att undra om hon någonsin lämnat Stockholms innerstad, för visst kan det vara surt när kalhyggen fördärvar utsikten, men inte lika surt som ett höghus som dessutom inte växer bort om några år. Och buller från arbetsfordon – kom igen! Var det verkligen det bästa du kunde hitta på?

Till ljudet av fågelkvitter?

”Ett annat skäl att ge upp livet på landet är att det har varit allt för svårt att hitta vänner när de flesta andra i byn har känt varandra sedan barnsben. Om de inte är släkt.”

Jag har flyttat från en stad och bor nu en knapp mil ifrån en by, dessutom i ett nytt land. Norge är inte som att flytta till Sydamerika, men det är trots allt en annan kultur. Inte den värsta språkbarriären, men hur jag än försöker klättra över den gör den sig påmind varenda dag.

Men nog tusan har jag vänner! Jag skulle vilja påstå att jag oftare har fysiska möten med vänner här än jag någonsin hade i Stockholm efter internets intåg. Det finns dagar när jag nästan känner att jag inte får något gjort eftersom det hela tiden dyker upp vänner för en fika och lite skitsnack.

Annars snackar jag med kvarterets mjölkproducenter.

Å andra sidan, när jag började hälla honung i en hundraliterstunna och upptäckte att den läckte i bottenkranen ringde jag två samtal i panik, vilket resulterade i att en person kom hit med allt hon hade av stora plastkärl godkända för livsmedelshantering samtidigt som en annan person kom för att hjälpa mig med läckaget. Det sker också på landet. Jag skulle nästan vilja säga att det bara sker på landet. För mig spelar det ingen roll om Malin Siwe och andra stadsbor får uppleva det, men jag är glad att jag får det.

Spara eller leva

Jag börjar tröttna på alla som vill få sin bild bekräftad i sociala medier, få höra att andra säger att de inte missat något tåg utan lugnt kan somna om. Och de som säger något annat avfärdas som ”hatare” som bara vill vara elaka. Tänk så praktiskt. Dagens exempel:

Här slog min fördomsmätare i taket. Till att börja med kan ju människan aldrig ha köpt riskakor. På Willys är det bara kvalitetsmärket Eldorado som har ett kilopris under hundringen, så som sparmetod är det väl i stort sett bara oxfilé som känns sämre. Med tanke på näringsvärdet är nog ändå oxfilé att föredra.

Men det jag reagerar mest på är den påstådda motsättningen mellan att spara och att leva. Är det verkligen de som har lägst utgifter här och nu som gnäller mest på livet? Min uppfattning är den rakt motsatta. Denna icke-sparande twittrande verkar t ex inte jättenöjd med sitt liv trots ett lågt sparande, och av människor jag följer och känner är det snarare de som vänder på slantarna och sparar som är mest tillfreds. Troligen för att det inte går att spendera sig lycklig.

”Jävlar vad lyckliga vi är, hörni!”

Men jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag lever och sparar varenda dag, det går alldeles utmärkt. Den här veckan har jag exempelvis jobbat med mina bin, snickrat och plockat blåbär. Samtliga exempel att betrakta som såväl sparaktiviteter och det jag kallar liv. Säkert inte favoritaktiviteter för alla andra, men det fina är att de inte behöver vara det heller. Var och en väljer sitt liv, med eller utan ängsliga tweets om att inte ha hittat rätt.

Möbelprioriteringar

Personen med den fantastiska pseudonymen ”Älskar deg” tipsade mig i kommentarsfältet om en nyhet värd att uppmärksamma. En anställd på Försäkringskassan i Växjö fick lite tid över och kom på att han kunde förbereda myndighetens flytt genom att åka och kasta lite möbler.

Nu råkade det slumpa sig så att de möbler han slängde var fyra Bruno Mathsson-stolar som antagligen kostade en del. Den anställde borde ha kollat med sin chef först, och då hade det antagligen blivit nej eftersom det enligt Försäkringskassans regler inte är tillåtet att göra sig av med designmöbler, dessa ska alltid behållas.

Några frågor är ofrånkomliga (för alla utom Sveriges Radios reporter som naturligtvis missar straffsparken):

1. Hur har Försäkringskassan i Växjö kommit över fyra Bruno Mathsson-stolar? En snabb titt på nätet visar att de lär ha kostat några tusenlappar per styck. Jag tänker att Försäkringskassan kanske kan använda skattebetalarnas pengar vettigare än så.

2. Försäkringskassan har alltså regler för hur deras designermöbler ska hanteras? Det betyder att det inte enbart är i extrema undantagsfall dessa införskaffats, för då hade det aldrig funnits ett regelverk kring fenomenet.

3. Hur många pratar vi då om? I Växjö fanns åtminstone fyra designstolar, men Försäkringskassan har 14000 medarbetare och finns över hela landet. Kanske hade formgivare som Bruno Mathsson, Carl Malmsten och Arne Jacobsen inte varit någonting utan svenska Försäkringskassan.

En fjärde fråga skulle kunna vara om inte Försäkringskassan har etiska regler att förhålla sig till, men det har de. På verkets hemsida står att läsa följande:

”Vi har också en etisk kod som beskriver hur vi som anställda förväntas uppträda i kontakterna med medborgare, med varandra och med vår omvärld i övrigt. Den etiska koden utgår från den statliga värdegrunden.”

Men tydligen hindrar varken den etiska koden eller den statliga värdegrunden myndigheten från att strössla runt sina uppdragsgivares pengar på designade möbler. För att sätta det i perspektiv är det alltså samma organisation som utförsäkrar dödssjuka cancerpatienter.

Jo, det går att spara

Många verkar tro att det är sagoberättelser varje gång någon med normala inkomster sparar ihop ett kapital stort nog för att köpa ett boende eller gå ner i arbetstid. Jag anar t ex en viss ironi när Nationalteatern skaldar:

”Men är man hederlig istället
och jobbar på i tjyvsamhället,
och bara är tillräckligt gniden
så blir man miljonär med tiden.”

Men det är ju så! Jag har ett abnormt intresse för sparande. Jag fattar att alla inte har det, men även de som inte har försökt sig på det själva måste väl ändå känna någon eller åtminstone ha läst eller hört talas om någon som sparat ihop en lite större summa pengar. Man stoppar undan det man kan och sparar dem där man får mest avkastning i förhållande till risken, alltså på börsen.

Jag tror inte att det var lättare att spara förr, om man inte med ”förr” menar typ 2020. Mina farföräldrar sparade ihop pengar till en butiksrörelse och mina föräldrar levde under lång tid på en inkomst eftersom de inte tyckte att barn skulle växa upp på dagis. Jag är helt med på att alla inte gör deras val, men det är något helt annat än att möjligheterna inte skulle finnas.

Kan det vara så att färre och färre klarar av att leva sig in i andras verklighet? Rimligtvis borde det vara tvärtom. För hundra år sedan träffade man färre människor under sin livstid än vad vi träffar under ett år. Eller kanske en vecka på internet. T ex kommer ett antal människor motsvarande en mindre stad att läsa detta blogginlägg. Därför borde väl den moderna människan vara mer öppen för att se att det egna sättet att leva sitt liv inte är det enda?

Många vill införa privatekonomi som ett eget skolämne, men kanske vore inlevelse ett lämpligare ämnesval. För det hjälper ju inte att lära sig att spara och investera pengar om man inte tror att det är möjligt. Inte förrän man gjort det själv och då är utbildningen helt överflödig.