Torsdag 19 augusti 2021 rullade jag min
gamla Volvo över gränsen från Sverige till Norge. Det hade redan
aviserats att det nästkommande måndag skulle bli totalstopp pga corona, men
jag var ändå inte säker på att komma igenom förrän jag gjorde
det. Efter ett ”hurtigtest” fick jag klartecken att åka in i
landet. Sedan var planen att hitta ett hus att köpa, alternativt
hyra något, för jag tänkte att åker jag tillbaka utan att ha en
norsk bostad tar det kanske flera år innan jag släpps in igen. Jag
var less på att vänta.
Det gick bra från början. Dagarna
fylldes med husvisningar, jag körde otroligt mycket bil. Det var
varmt ute (jag fick aldrig värmen att funka i den lånade husvagnen)
och gick att hålla sig ren genom att hoppa i sjön. Att laga mat
gick också, även om husvagnsköket gav en del att önska.
Men när augusti gick över i
september, vattnet och kvällarna blev kallare och jag hade förlorat
ett par budgivningar kom tvivlen. I mitten av september åkte jag på
en visning jag trodde skulle bli för dyr. Det blev den, men jag
köpte ändå.
Efter det har jag i tur och ordning
ansökt om uppehållstillstånd, skaffat norska banker, fått norskt
personnummer, startat ett företag, lagt ner mitt svenska företag,
bytt ut mitt svenska körkort mot ett norskt, sålt min svenska bil
till Sverige, köpt en norsk istället, utbildat mig till biodlare
och startat en biodling.
Hur de ekonomiska förutsättningarna i
det nya landet ser ut har jag fortfarande inte riktigt fått kläm
på. Maten är dyrare, skatt på egendom är högre medan skatt på
arbete är lägre. En del grejer är billigare i Norge, en del i
Sverige. Är skillnaden alldeles för stor åt fel håll handlar jag
i Sverige. Men även i Norge går det att hitta människor som
jobbar/säljer lite billigare. Huruvida de betalar skatt lägger inte
jag mig i, jag har nog med min egen.
Fast allt är ju inte pengar (inte ens
i en ekonomiblogg). Jag trivs och har inte besökt Sverige mer än
ett par timmar åt gången sedan ett par dagar förra hösten, då jag
flyttstädade min bostad och skrev kontrakt med en mäklare. Jag vill
bo i Norge och kommer att ha råd att göra det. Alltså fortsätter
jag med det och tar de ekonomiska käftsmällar jag får. I det långa
loppet är jag övertygad om att smällarna hade blivit hårdare i Sverige
och då hade jag inte fått bo i ett land som kallar USB-minne för
minnepinne och alkoläsk för rusbrus. Bara en sån sak!