Myndighet föreslår koja i vardagsrummet

I Europa och övriga industrialiserade länder är vi vana vid att alltid ha fått det lite bättre än föregående generation, men förra och förrförra generationen hade ström, inte bara vissa tider på dygnet. Jag tycker fortfarande att det är ett osannolikt scenario att hushåll ska kunna kopplas bortperiodvis, men omöjligt är det inte.

Upprörande såklart, och ännu värre när man hör myndigheternas inställning. Först ut Anders Wallinder på Energimyndigheten:

”Det handlar om enkla saker, ha varma kläder på dig, om det blir långvarigt så samla familjen eller de du bor med i ett och samma rum och värm det, är man ensam kan man bygga en koja under ett bord med filtar över och sova där, isolera fönster och dörrar.”

Hade någon sagt detta för bara några år sedan är jag inte säker på att den blivit tagen på allvar, men nu är det en fullt rimlig hållning att människor uppmanas att bygga kojor av filtar inuti sina hem. Och MSB (Myndigheten för samhälls... Äh, Dan Eliassons gamla lekstuga) vill inte vara sämre:

”Ta reda på om du känner någon som bor i ett område där det inte bryts ström just då. Då kan man samordna att vara hos varandra om det är kallt och utnyttja varandra vid behov.”

Steget efter – såklart.

Då undrar jag, på vilket sätt minskar det elförbrukningen att åka hem till andra och använda deras el? Om A laddar sin elbil hos B går det åt lika mycket ström som hemma. Eller egentligen mer pga transporten.

Hur som helst, man kan välja att skratta eller stöna åt myndigheternas uppmaningar eller också ta chansen att inspireras. Jag menar inte att man ska bygga en koja av filtar, men kanske, som jag, stänga av några rum på vintern, klä på sig för att klara sig med en lägre inomhustemperatur och om möjligt elda med ved. Inte för att jag behöver myndigheternas uppbackning för att våga tänka utanför boxen, men kanske hjälper det någon annan.

Borde tjacka bredband?

Jag gissar att många blogginlägg idag handlar om valet och svensk politik. Själv tänker jag att ni, som jag, redan är trötta på det och vill diskutera något annat. Jag tänkte därför vädra ett privatekonomiskt dilemma istället.

Jag och mina grannar blev nyligen inbjudna på möte till kommunen som skulle presentera ett bredbandserbjudande. Jag är egentligen väldigt nöjd med det mobila bredband jag använt sedan jag flyttade hit för ett år sedan, men fiber är ju alltid fiber.

Fast det brukar bli dyrt. Svenska vänner i villa har erbjudits att få fiber inkopplat för runt 25000 kr och det får man väldigt mycket mobilt bredband för. Och är inte tanken att allt i hela världen till slut ska vara trådlöst? I ett tidigare boende erbjöd sig Telia (fan vet om de inte hette Televerket då) att dra in en telefonledning för 45000 kr. Jag avböjde såklart, och idag hade den varit rätt värdelös.

I ärlighetens namn gick jag mest på mötet för att träffa grannar och kunna konstatera att jag tänkt rätt, och kanske fanns det en kopp kaffe i potten också. Men jag blev överraskad. Inte av att de inte bjöd på kaffe, det hade jag egentligen inte trott (det är ju inte valår här). Men av att inkopplingsavgiften skulle landa på 5000 kr tack vare ett statligt stöd.

Sedan tillkommer en abonnemangsavgift på 599 kr och egentligen är det mest den som skrämmer mig, jag skyr löpande utgifter som pesten. Men idag betalar jag 499 kr för mitt mobilabonnemang med fri surf. Har jag fiber i väggen borde jag väl klara mig med 1 GB/månad? I så fall får jag ner den kostnaden till 129 kr. Då kan man ju säga att jag egentligen bara betalar 229 kr/månad för bredbandet, det är merkostnaden mot idag.

De av er som inte har en utvecklad allergi mot fasta kostnader hade antagligen redan tryckt på beställningsknappen. Själv försöker jag rättfärdiga min tveksamhet med att det kanske finns en hake. Vad säger t ex att den där abonnemangskostnaden inte snabbt ökar med några hundralappar? Har jag och alla grannar då betalat för fast bredband och inrättat våra liv därefter är det troligt att de flesta fortsätter. Eller är jag bara feg och dumsnål nu? Hjälp!

Pantbanker

När jag läste om ett rån på en pantbank var min första tanke: Finns det fortfarande pantbanker? Det kände som något som försvann strax efter andra världskriget. Men så slog det mig att jag faktiskt var på vippen att använda en pantbank en gång. När jag skulle sälja lite guld gick jag först in i en butik som köper guld till ett fast pris för att veta vad jag som lägst skulle få för det. Det var någon ring och ett par halskedjor efter min mor.

Och tandguld! Hon hade nämligen dragit ut en tand med en rejäl klutt guld som hade hon sparat. Men firman jag var på köpte inte tandguld, så de rekommenderade en pantbank i samma koncern. Tanken var att ”låna” pengar för guldet och sedan aldrig hämta ut guldet igen, med pantbankens goda minne. De var faktiskt hyfsat konkurrenskraftiga, men till slut hittade jag ett företag som köpte tandguld och betalade bättre.

Från början var tydligen pantbanker en välgörenhetsgrej, men det var några hundra år sedan. Tydligen finns pantbanker än idag. Inte som förr då de fanns lite här och var. Nu verkar det mest vara riktigt stora företag och på de flesta orter inga alls. De tar emot säljbara saker, värderar och betalar runt 80 procent av värdet. Förutsatt att värderingen inte är för snål känns skulle det kunna vara ett smidigt sätt att bli av med sånt man inte vill ha.

De som däremot ”stampar” på sina saker med tanken att hämta ut dem månaden efter förstår jag inte. Är ekonomin dålig nu lär den väl vara det även om en månad. Bit ihop, sälj och gå vidare. Och sänk dina kostnader, alternativt se till att permanent höja inkomsterna (fast det är oftast svårare). Pantbanker tycks förutom när de köper tandguld vara lite som sms-låneföretag. De säljer drömmen om en bättre ekonomi, men den kan man ju inte leva på.

Se samband!

Vissa ekonomiska samband är svåra att upptäcka. Det är inte alltid ens nationalekonomerna är eniga. Men så finns det kopplingar jag tycker att alla vuxna människor borde klara av att göra. Som betydelsen av höjda ström- och drivmedelspriser.

Allrahelst de debattörer och makthavare som bor i lägenhet och inte har egen bil (eller åtminstone inte behöver köra så långt utanför hemmet på Södermalm i Stockholm) kan publicera bilder av sina elräkningar och säga att några hundralappar per månad i extra kostnad betalar de minsann gärna, för miljöns skull.

Förstår de verkligen inte att el- och dieselpriser påverkar nästan allt i samhället? Mat blir dyrare när böndernas kostnader ökar. Det snackas om pizza för 300 kr. Byggmaterial blir dyrare. Vet ni hur mycket el ett sågverk förbrukar? Det finns företag som göra av med mer el på en timme än ditt hushåll gör på ett år. Den ökade kostnaden måste spegla sig i priserna på deras produkter.

En del företag kommer att välja andra länder att expandera i, för att inte tala om de som inte ens startat. Har man elintensiv verksamhet är det nog säkrast att inte välja ett land eller region där man hotas av elransonering.

”Matfett ja, men el får du inte!”

Egentligen tror jag att nästan alla förstår detta, om man tänker efter. Problemet är att många inte tänker efter. De ser elräkningen för det egna huset, så då fattar de att elen blivit dyrare, och man märker väl gissningsvis att det blivit dyrare att tanka bilen (även om man försöka blunda medan man drar kortet). Men därifrån till nästa steg i tankebanan tycks det oändligt långt. Kanske lika bra att rösta på Miljöpartiet då. Det bara måste vara bra för miljön, det hörs ju på namnet...

En slatt är en slatt

Ta det lugnt, detta är inte ännu ett biodlingsinlägg, jag bara börjar i den änden.

För att räknas som professionell biodlare krävs många bisamhällen. Jag har sett siffror så höga som 250 kupor. Jag är helt övertygad om att det finns biodlare med hundra bikupor som inte kan leva på överskottet och knappt ens ser odlingen som en reell födkrok.

Jag har fyra kupor och är inte i närheten av professionell, men så mycket kan jag säga att långt innan tresiffrigt skulle jag leva gott på biodlingen utan övriga inkomster. Troligen skulle jag kunna göra ett försök redan vid 25 kupor. Anledningen till det är att jag alltid försöker att tänka ekonomiskt.

Redan i Sverige bestämde jag mig för att flytta med mitt gamla skrivbord som var för fult och för stort för mitt lilla hemmakontor. Men som arbetsbänk för biodlingen skulle den passa, så bordet monterades ned och transporterades trots att jag ännu inte hade någon biodling eller ens ett arbetsrum för min framtida verksamhet. När jag väl kom så långt fixade jag övrig inredning i stort sett kostnadsfritt genom att svara på gratisannonser.

Stolen, pallen, skåpet, bordslampan - 0 kr.

När det kommer till själva biodlingen finns mängder av små och större utgifter. Bikuporna består av lådor och ramar som har olika livslängd beroende på hur man sköter om grejerna. Verktyg är ofta dyrare om de är biodlingsspecifika, man kan hitta lika bra eller bättre alternativ i byggvaruhandeln. Således skrapar jag ramarna rena med en spackelspade och rör honungen med en maskin avsedd för att blanda cement.

Glasburkar till honung letade jag efter både i Sverige och Norge. Den typ jag ville ha hittade jag till slut billigast i Norge, men det byggde på att jag köpte en hel pall på tvåtusen glas. Det var lite mycket, men jag resonerade som så att eftersom det var ett bra pris hittar jag säkert någon att dela med. Mycket riktigt, en annan nystartad biodlare tog hälften.

Bin ger en del biprodukter (jaja, den var enkel). I samband med honungsproduktionen får man en massa vax blandad med honung. Den kan man slänga. Men man kan också välja att smälta, rensa och sälja vaxet efter att först ha låtit bina rensa den från honungsrester.

Med fyra kupor kan jag ägna mer tid åt en del göromål än den som har hundra. Samtidigt finns det annat där förhållandet är omvänt. Jag har t ex ingen ekonomi i att köra mina kupor till ett gynnsammare ljungdrag på sensommaren och kan inte motivera köp av maskiner för tiotusentals kronor.

Men det slår mig att de här avvägningarna finns i alla verksamheter och min grundinställning är inget nytt hippiekoncept. Så här står det i Johannesevangeliet i en ganska känd bok:

”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: 'Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.'”

Jag tänker ibland på Mona Sahlin, som är den enda jag vet som lyckats sätta ett konsultföretag utan anställda i konkurs. Alltså ett företag utan några som helst nödvändiga utgifter, hon var föredragshållare! Då behöver man en dator (vad kostar en billig laptop, 4000 spänn?), en telefon och inte så mycket mer innan man har matchande inkomster. Men naturligtvis kan man, som Sahlin, hyra ett kontor i Gamla Stan istället för att jobba hemifrån, skaffa firmabil innan man fått betalda uppdrag och  sedan krossas av första årets restskatt.

Mona Sahlin skulle definitivt inte ha blivit en bra biodlare, eller företagare överhuvudtaget. Det kan visserligen hävdas att man heller inte startar ett världsimperium genom att bromsa i uppförsbackarna. Jag får leva med den sorgen och trösta mig med att det går tusentals misslyckade entreprenörer på varje Elon Musk.

Egen härdning är guld värd

När jag går förbi mina grannar känner jag den hemtrevliga doften av vedeldning, men själv kämpar jag emot. I ett rum har jag inte ens kommit så långt som till att koppla in den nya kaminen.

Den gamla i bakgrunden säljer jag så fort det går.

Morgnar och kvällar kan det vara kyligt inne nu, men det parerar jag med varma tröjor. Någon gång den senaste veckan har jag kompenserat min brist på värmande hår med en mössa och snart blir det tofflor eller tjocka sockar också.

Det kan tyckas fånigt att inte bara tända en brasa. Jag har en hel bod full med ved och medan det fortfarande är tidigt på säsongen krävs det ju så lite. Några få vedträn höjer inomhus temperaturen under flera timmar och förvandlar en ruggig tillvaro till en varm och mysig. Men jag tror helt enkelt på att härdas. I september får jag frossa så fort termometern går under 20. I januari-februari hade jag gått runt i t-shirt i samma temperatur som jag nu tacklar med ytterkläder inomhus och helst en katt på toppen.

Precis som att man kan behöva kämpa för att få latmasken ur kroppen efter semestern behöver jag få frysa lite nu för att kroppen ska acceptera faktum. Jag brukar gilla hösten, men i år hade jag gärna sett ytterligare några månader sommar.

Var en besvärlig kund!

Jag tror att jag är en rätt bra kund. Inte för att jag handlar mycket, men när jag väl är beredd att slå till är jag påläst och vet vad jag vill ha – inget tjafs! Jag är killen som reser mig upp två nummer innan mitt blir uppropat, plockar fram plånbok, legitimation och ställer mig beredd. Men detta gäller bara så länge motparten sköter sig. Den senaste veckan har jag tre exempel på motsatsen.

Min hemförsäkring är på väg att gå ut. Förra året köpte jag en ”boligpakke” för nyblivna husägare från mäklarens samarbetspartner. Den var obetydligt dyrare än en vanlig hemförsäkring och täckte dessutom in lite juridik och jox i samband med husköp.

Nu ville samma bolag såklart sälja på mig en vanlig hemförsäkring, och det hade de kanske fått om de tagit kontakt och försökt sälja in den. Istället fick jag ett mejl där det stod att snart kommer fakturan för nästa år. Jag svarade med att ställa lite frågor, för nu ville jag jämföra dem mot konkurrenterna. Inget svar, men fakturan kom. Efter den behandlingen hade de fått vara bra mycket billigare än konkurrenterna för att vara med i racet. Det var de inte.

Så köpte jag en trekilossäck med potatis. Grön potatis, och det fick jag med mig från hemkunskapen att grön potatis troligen utsatts för direkt solljus som gjort den giftig. Jag fick ut en del oförstörd potatis ur säcken och den kostade bara 20 kr totalt, men rätt ska vara rätt. Jag mejlade butiken med en bild på färgprakten och kvittot varefter jag fick ett presentkort på 100 kr. Helt klart värt arbetstiden.

Och så har jag beställt en slang. Den kostade 999 kr, men fanns inte i butik och gick heller inte att beställa till butik. Så jag beställde den med hemleverans för 699 kr, totalt 1698 kr. Leveranstiden var 5-10 dagar, men när det gått tio dagar var transporten inte ens påbörjad. Det visade sig att slangen skulle skickas från södra Sverige, så efter knappt två veckor fick jag ett mejl från svenska Postnord. Postnord?! tänkte jag. Det här kan inte sluta väl.

Och det gjorde det inte heller. Det första mejlet sa att Postnord var på väg att hämta paketet från Växjö. Fem dagar senare fick jag ett mejl att paketet nu befann sig på en bil i Växjö. Jag svarade att om er chaufför snurrat runt i Växjö i fem dagar vore det fint om ni kan be honom köra ut ur rondellen i riktning Norge, för jag väntar på den där slangen.

Efter 26 dagar kom leveransen. Fakturan skulle enligt leverantören betalas fjorton dagar senare, men eftersom den skickades samtidigt som slangen var den istället på väg att förfalla nu. Jag ringde leverantören och beredde mig på att göra min första utskällning på norska. Till saken hör att jag redan tidigare mejlat dem, ifrågasatt om de överhuvudtaget tänkt skicka slangen och om de på allvar tycker att jag borde betala nästan lika mycket för den urusla transporten som för själva varan.

Det hade jag inte fått något svar på, men antagligen hade de läst mejlen för nästan innan jag hann dra igång kulsprutan sa kundtjänstmedarbetaren att de bjuder på frakten. Som tack för hjälpen gav jag dem tipset att sluta använda Postnord. Som svensk har jag (som nästan alla svenskar) svurit över detta hopplösa företag hela mitt liv. Jag vet inte om det var för att blidka mig eller om hon talade sanning, men svaret blev att de ganska nyligen slutit avtal med Postnord och att de bara haft problem, så hängde det på henne skulle avtalet rivas per omgående.

Och det borde de göra för endast genom att kräva sin rätt och klaga på dålig service kan man få till en förändring. Jag är t ex övertygad om att varför Posten är så värdelösa är för att de så sent som för ett par decennier sedan inte hade konkurrens. Posten behöll samtliga kunder alldeles oavsett om de skickade eller krossade deras försändelser.

Så för allas skull, men mest för din, var den besvärliga kunden. Konfrontera de som inte håller sina löften och kräv kompensation. Ryt ifrån!