En slatt är en slatt

Ta det lugnt, detta är inte ännu ett biodlingsinlägg, jag bara börjar i den änden.

För att räknas som professionell biodlare krävs många bisamhällen. Jag har sett siffror så höga som 250 kupor. Jag är helt övertygad om att det finns biodlare med hundra bikupor som inte kan leva på överskottet och knappt ens ser odlingen som en reell födkrok.

Jag har fyra kupor och är inte i närheten av professionell, men så mycket kan jag säga att långt innan tresiffrigt skulle jag leva gott på biodlingen utan övriga inkomster. Troligen skulle jag kunna göra ett försök redan vid 25 kupor. Anledningen till det är att jag alltid försöker att tänka ekonomiskt.

Redan i Sverige bestämde jag mig för att flytta med mitt gamla skrivbord som var för fult och för stort för mitt lilla hemmakontor. Men som arbetsbänk för biodlingen skulle den passa, så bordet monterades ned och transporterades trots att jag ännu inte hade någon biodling eller ens ett arbetsrum för min framtida verksamhet. När jag väl kom så långt fixade jag övrig inredning i stort sett kostnadsfritt genom att svara på gratisannonser.

Stolen, pallen, skåpet, bordslampan - 0 kr.

När det kommer till själva biodlingen finns mängder av små och större utgifter. Bikuporna består av lådor och ramar som har olika livslängd beroende på hur man sköter om grejerna. Verktyg är ofta dyrare om de är biodlingsspecifika, man kan hitta lika bra eller bättre alternativ i byggvaruhandeln. Således skrapar jag ramarna rena med en spackelspade och rör honungen med en maskin avsedd för att blanda cement.

Glasburkar till honung letade jag efter både i Sverige och Norge. Den typ jag ville ha hittade jag till slut billigast i Norge, men det byggde på att jag köpte en hel pall på tvåtusen glas. Det var lite mycket, men jag resonerade som så att eftersom det var ett bra pris hittar jag säkert någon att dela med. Mycket riktigt, en annan nystartad biodlare tog hälften.

Bin ger en del biprodukter (jaja, den var enkel). I samband med honungsproduktionen får man en massa vax blandad med honung. Den kan man slänga. Men man kan också välja att smälta, rensa och sälja vaxet efter att först ha låtit bina rensa den från honungsrester.

Med fyra kupor kan jag ägna mer tid åt en del göromål än den som har hundra. Samtidigt finns det annat där förhållandet är omvänt. Jag har t ex ingen ekonomi i att köra mina kupor till ett gynnsammare ljungdrag på sensommaren och kan inte motivera köp av maskiner för tiotusentals kronor.

Men det slår mig att de här avvägningarna finns i alla verksamheter och min grundinställning är inget nytt hippiekoncept. Så här står det i Johannesevangeliet i en ganska känd bok:

”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: 'Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.'”

Jag tänker ibland på Mona Sahlin, som är den enda jag vet som lyckats sätta ett konsultföretag utan anställda i konkurs. Alltså ett företag utan några som helst nödvändiga utgifter, hon var föredragshållare! Då behöver man en dator (vad kostar en billig laptop, 4000 spänn?), en telefon och inte så mycket mer innan man har matchande inkomster. Men naturligtvis kan man, som Sahlin, hyra ett kontor i Gamla Stan istället för att jobba hemifrån, skaffa firmabil innan man fått betalda uppdrag och  sedan krossas av första årets restskatt.

Mona Sahlin skulle definitivt inte ha blivit en bra biodlare, eller företagare överhuvudtaget. Det kan visserligen hävdas att man heller inte startar ett världsimperium genom att bromsa i uppförsbackarna. Jag får leva med den sorgen och trösta mig med att det går tusentals misslyckade entreprenörer på varje Elon Musk.