Oekonomiskt skryt

Hur kommer det sig att jag (och troligen du) kan rabbla upp säkert tio kändisar med omtalat dålig koll på sin privatekonomi, men nästan ingen kändis som är duktig med pengar? Var och varannan dag ser vi Alex Schulman eller Pernilla Wahlgren berätta om sina sämsta affärer, eller en berättelse om hur Thorsten Flinck återigen blivit utslängd från ett hotell efter att han inte kunnat betala notan.

Jag är inte oskyldig, jag har bloggat om samtliga, men jag tycker att det är synd att vi inte får höra om fler som gått åt andra hållet. När Charlie Söderberg och Mathias Andersson startade sin ekonomipodd gästades den av kändisar, som oftast var klienter i Anderssons managementstall. Där fanns Gry Forsell, Rickard Olsson och Patrik Arve. Alla med det gemensamt att de har dålig koll på pengar, och skryter om det.

Jag kan bara komma ihåg två motvikter. Det var Joacim Cans från Hammerfall och skådespelaren Claudia Galli Concha. Cans berättade att bandet började boka sina egna turnéer när de upptäckte att det blev bättre ekonomi än att lämna över det till managers och artistbokare. Claudia Galli berättade att hon sålt på loppis, importerat och sålt eget te och kläder hon fått när hon skådespelat.

Det måste ju finnas många fler och jag tror inte att det blir tråkigt att höra på den typen av historier. Jag tror istället att dessa håller tyst för att inte framstå som tråkiga, giriga eller för präktiga. Det är som att det vore fult att ta hand om sin ekonomi. Att däremot berätta att man bränt hundratusen på en galen festkväll, det vittnar om att man är en skön person, om än lite galen.

Nej, det vittnar om att man är idiot!

3930 kr för mat

Jag hade inte räknat med att mina utgifter skulle ses som mer normala i Norge än de gjorde i Sverige, och jag fick antagligen rätt. På samma sätt hade jag svårt att förstå mig på ”vanligt folk” i Sverige, och inte blev det lättare av att flytta. Jag hittade denna lista som jag tror är Norges svar på existensminimum, per månad:

I min värld är det mycket som är galet här. Räknar man in alla kostnader för telefoni och internet i ”Lek og mediebruk” förstår jag siffran 1550 kr även om jag inte kommer upp till den. Annat är det med möbler, 490 kr, och kläder, 880 kr – wow! Svenska Lyxfällan räknade alltid med en femhundring för kläder, och jag reagerade varje gång. Har man ett modeintresse kan man väl lägga 500 kr i månaden eller ännu mer, men Lyxfällan-deltagarna hade lite andra problem än huruvida de hade rätt t-shirt när de gick på Konsum.

Men jag tänkte fokusera på matkostnaden, 3930 kr för en vuxen man. Och den siffran anses nu låg eftersom den inte anpassats till de senaste månadernas prishöjningar. En podd jag hörde sa att många nog behöver lägga ytterligare en tusenlapp nu.

”På vei til butikken!”

Och här hade det såklart varit lägligt att berätta min siffra, men jag har inte hunnit göra en ordentlig kalkyl av den. Jag är övertygad om att den fortfarande ligger under tusenlappen. Den senaste uträkningen i Sverige på 663 kr är gammal, men i den inkluderade jag också allt annat man köper i matbutik, vilket väl i bilden ovan anges i ”Andre dagligvarer” och ”Husholdsartikler”, alltså ytterligare 820 kr.

Jag kan inte begripa hur människor kan göra av med så mycket pengar! Ett litet delsvar får jag när jag läser att varje norrman i genomsnitt kastar 42 kilo mat om året, och det ser inte mycket bättre ut i Sverige. Jag vet inte om jag har ett helt unikt koncept, men om något börjar bli gammalt i min kyl äter jag upp det. I nödfall kan jag kasta ner det i frysen, men att låta mat gå till spillo bara för att jag har lust att äta något annat finns inte på kartan. I min kompost ligger det mestadels använda kaffefilter och gamla lökskal.

Det jag undrar nu är vad som händer om (när) folk får sämre ekonomi. Kommer de börja handla lite smart och rationellt eller fortsätter de att köpa överprisat skit och slänga hälften? Uttrycket att rätta mun efter matsäcken finns även här – lage munnen etter matsekken. Men om det är mer än ett ordspråk vet jag inte.

Myndighet föreslår koja i vardagsrummet

I Europa och övriga industrialiserade länder är vi vana vid att alltid ha fått det lite bättre än föregående generation, men förra och förrförra generationen hade ström, inte bara vissa tider på dygnet. Jag tycker fortfarande att det är ett osannolikt scenario att hushåll ska kunna kopplas bortperiodvis, men omöjligt är det inte.

Upprörande såklart, och ännu värre när man hör myndigheternas inställning. Först ut Anders Wallinder på Energimyndigheten:

”Det handlar om enkla saker, ha varma kläder på dig, om det blir långvarigt så samla familjen eller de du bor med i ett och samma rum och värm det, är man ensam kan man bygga en koja under ett bord med filtar över och sova där, isolera fönster och dörrar.”

Hade någon sagt detta för bara några år sedan är jag inte säker på att den blivit tagen på allvar, men nu är det en fullt rimlig hållning att människor uppmanas att bygga kojor av filtar inuti sina hem. Och MSB (Myndigheten för samhälls... Äh, Dan Eliassons gamla lekstuga) vill inte vara sämre:

”Ta reda på om du känner någon som bor i ett område där det inte bryts ström just då. Då kan man samordna att vara hos varandra om det är kallt och utnyttja varandra vid behov.”

Steget efter – såklart.

Då undrar jag, på vilket sätt minskar det elförbrukningen att åka hem till andra och använda deras el? Om A laddar sin elbil hos B går det åt lika mycket ström som hemma. Eller egentligen mer pga transporten.

Hur som helst, man kan välja att skratta eller stöna åt myndigheternas uppmaningar eller också ta chansen att inspireras. Jag menar inte att man ska bygga en koja av filtar, men kanske, som jag, stänga av några rum på vintern, klä på sig för att klara sig med en lägre inomhustemperatur och om möjligt elda med ved. Inte för att jag behöver myndigheternas uppbackning för att våga tänka utanför boxen, men kanske hjälper det någon annan.

Borde tjacka bredband?

Jag gissar att många blogginlägg idag handlar om valet och svensk politik. Själv tänker jag att ni, som jag, redan är trötta på det och vill diskutera något annat. Jag tänkte därför vädra ett privatekonomiskt dilemma istället.

Jag och mina grannar blev nyligen inbjudna på möte till kommunen som skulle presentera ett bredbandserbjudande. Jag är egentligen väldigt nöjd med det mobila bredband jag använt sedan jag flyttade hit för ett år sedan, men fiber är ju alltid fiber.

Fast det brukar bli dyrt. Svenska vänner i villa har erbjudits att få fiber inkopplat för runt 25000 kr och det får man väldigt mycket mobilt bredband för. Och är inte tanken att allt i hela världen till slut ska vara trådlöst? I ett tidigare boende erbjöd sig Telia (fan vet om de inte hette Televerket då) att dra in en telefonledning för 45000 kr. Jag avböjde såklart, och idag hade den varit rätt värdelös.

I ärlighetens namn gick jag mest på mötet för att träffa grannar och kunna konstatera att jag tänkt rätt, och kanske fanns det en kopp kaffe i potten också. Men jag blev överraskad. Inte av att de inte bjöd på kaffe, det hade jag egentligen inte trott (det är ju inte valår här). Men av att inkopplingsavgiften skulle landa på 5000 kr tack vare ett statligt stöd.

Sedan tillkommer en abonnemangsavgift på 599 kr och egentligen är det mest den som skrämmer mig, jag skyr löpande utgifter som pesten. Men idag betalar jag 499 kr för mitt mobilabonnemang med fri surf. Har jag fiber i väggen borde jag väl klara mig med 1 GB/månad? I så fall får jag ner den kostnaden till 129 kr. Då kan man ju säga att jag egentligen bara betalar 229 kr/månad för bredbandet, det är merkostnaden mot idag.

De av er som inte har en utvecklad allergi mot fasta kostnader hade antagligen redan tryckt på beställningsknappen. Själv försöker jag rättfärdiga min tveksamhet med att det kanske finns en hake. Vad säger t ex att den där abonnemangskostnaden inte snabbt ökar med några hundralappar? Har jag och alla grannar då betalat för fast bredband och inrättat våra liv därefter är det troligt att de flesta fortsätter. Eller är jag bara feg och dumsnål nu? Hjälp!

Pantbanker

När jag läste om ett rån på en pantbank var min första tanke: Finns det fortfarande pantbanker? Det kände som något som försvann strax efter andra världskriget. Men så slog det mig att jag faktiskt var på vippen att använda en pantbank en gång. När jag skulle sälja lite guld gick jag först in i en butik som köper guld till ett fast pris för att veta vad jag som lägst skulle få för det. Det var någon ring och ett par halskedjor efter min mor.

Och tandguld! Hon hade nämligen dragit ut en tand med en rejäl klutt guld som hade hon sparat. Men firman jag var på köpte inte tandguld, så de rekommenderade en pantbank i samma koncern. Tanken var att ”låna” pengar för guldet och sedan aldrig hämta ut guldet igen, med pantbankens goda minne. De var faktiskt hyfsat konkurrenskraftiga, men till slut hittade jag ett företag som köpte tandguld och betalade bättre.

Från början var tydligen pantbanker en välgörenhetsgrej, men det var några hundra år sedan. Tydligen finns pantbanker än idag. Inte som förr då de fanns lite här och var. Nu verkar det mest vara riktigt stora företag och på de flesta orter inga alls. De tar emot säljbara saker, värderar och betalar runt 80 procent av värdet. Förutsatt att värderingen inte är för snål känns skulle det kunna vara ett smidigt sätt att bli av med sånt man inte vill ha.

De som däremot ”stampar” på sina saker med tanken att hämta ut dem månaden efter förstår jag inte. Är ekonomin dålig nu lär den väl vara det även om en månad. Bit ihop, sälj och gå vidare. Och sänk dina kostnader, alternativt se till att permanent höja inkomsterna (fast det är oftast svårare). Pantbanker tycks förutom när de köper tandguld vara lite som sms-låneföretag. De säljer drömmen om en bättre ekonomi, men den kan man ju inte leva på.

Se samband!

Vissa ekonomiska samband är svåra att upptäcka. Det är inte alltid ens nationalekonomerna är eniga. Men så finns det kopplingar jag tycker att alla vuxna människor borde klara av att göra. Som betydelsen av höjda ström- och drivmedelspriser.

Allrahelst de debattörer och makthavare som bor i lägenhet och inte har egen bil (eller åtminstone inte behöver köra så långt utanför hemmet på Södermalm i Stockholm) kan publicera bilder av sina elräkningar och säga att några hundralappar per månad i extra kostnad betalar de minsann gärna, för miljöns skull.

Förstår de verkligen inte att el- och dieselpriser påverkar nästan allt i samhället? Mat blir dyrare när böndernas kostnader ökar. Det snackas om pizza för 300 kr. Byggmaterial blir dyrare. Vet ni hur mycket el ett sågverk förbrukar? Det finns företag som göra av med mer el på en timme än ditt hushåll gör på ett år. Den ökade kostnaden måste spegla sig i priserna på deras produkter.

En del företag kommer att välja andra länder att expandera i, för att inte tala om de som inte ens startat. Har man elintensiv verksamhet är det nog säkrast att inte välja ett land eller region där man hotas av elransonering.

”Matfett ja, men el får du inte!”

Egentligen tror jag att nästan alla förstår detta, om man tänker efter. Problemet är att många inte tänker efter. De ser elräkningen för det egna huset, så då fattar de att elen blivit dyrare, och man märker väl gissningsvis att det blivit dyrare att tanka bilen (även om man försöka blunda medan man drar kortet). Men därifrån till nästa steg i tankebanan tycks det oändligt långt. Kanske lika bra att rösta på Miljöpartiet då. Det bara måste vara bra för miljön, det hörs ju på namnet...

En slatt är en slatt

Ta det lugnt, detta är inte ännu ett biodlingsinlägg, jag bara börjar i den änden.

För att räknas som professionell biodlare krävs många bisamhällen. Jag har sett siffror så höga som 250 kupor. Jag är helt övertygad om att det finns biodlare med hundra bikupor som inte kan leva på överskottet och knappt ens ser odlingen som en reell födkrok.

Jag har fyra kupor och är inte i närheten av professionell, men så mycket kan jag säga att långt innan tresiffrigt skulle jag leva gott på biodlingen utan övriga inkomster. Troligen skulle jag kunna göra ett försök redan vid 25 kupor. Anledningen till det är att jag alltid försöker att tänka ekonomiskt.

Redan i Sverige bestämde jag mig för att flytta med mitt gamla skrivbord som var för fult och för stort för mitt lilla hemmakontor. Men som arbetsbänk för biodlingen skulle den passa, så bordet monterades ned och transporterades trots att jag ännu inte hade någon biodling eller ens ett arbetsrum för min framtida verksamhet. När jag väl kom så långt fixade jag övrig inredning i stort sett kostnadsfritt genom att svara på gratisannonser.

Stolen, pallen, skåpet, bordslampan - 0 kr.

När det kommer till själva biodlingen finns mängder av små och större utgifter. Bikuporna består av lådor och ramar som har olika livslängd beroende på hur man sköter om grejerna. Verktyg är ofta dyrare om de är biodlingsspecifika, man kan hitta lika bra eller bättre alternativ i byggvaruhandeln. Således skrapar jag ramarna rena med en spackelspade och rör honungen med en maskin avsedd för att blanda cement.

Glasburkar till honung letade jag efter både i Sverige och Norge. Den typ jag ville ha hittade jag till slut billigast i Norge, men det byggde på att jag köpte en hel pall på tvåtusen glas. Det var lite mycket, men jag resonerade som så att eftersom det var ett bra pris hittar jag säkert någon att dela med. Mycket riktigt, en annan nystartad biodlare tog hälften.

Bin ger en del biprodukter (jaja, den var enkel). I samband med honungsproduktionen får man en massa vax blandad med honung. Den kan man slänga. Men man kan också välja att smälta, rensa och sälja vaxet efter att först ha låtit bina rensa den från honungsrester.

Med fyra kupor kan jag ägna mer tid åt en del göromål än den som har hundra. Samtidigt finns det annat där förhållandet är omvänt. Jag har t ex ingen ekonomi i att köra mina kupor till ett gynnsammare ljungdrag på sensommaren och kan inte motivera köp av maskiner för tiotusentals kronor.

Men det slår mig att de här avvägningarna finns i alla verksamheter och min grundinställning är inget nytt hippiekoncept. Så här står det i Johannesevangeliet i en ganska känd bok:

”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: 'Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.'”

Jag tänker ibland på Mona Sahlin, som är den enda jag vet som lyckats sätta ett konsultföretag utan anställda i konkurs. Alltså ett företag utan några som helst nödvändiga utgifter, hon var föredragshållare! Då behöver man en dator (vad kostar en billig laptop, 4000 spänn?), en telefon och inte så mycket mer innan man har matchande inkomster. Men naturligtvis kan man, som Sahlin, hyra ett kontor i Gamla Stan istället för att jobba hemifrån, skaffa firmabil innan man fått betalda uppdrag och  sedan krossas av första årets restskatt.

Mona Sahlin skulle definitivt inte ha blivit en bra biodlare, eller företagare överhuvudtaget. Det kan visserligen hävdas att man heller inte startar ett världsimperium genom att bromsa i uppförsbackarna. Jag får leva med den sorgen och trösta mig med att det går tusentals misslyckade entreprenörer på varje Elon Musk.