Dags att tälta?

Lite inspirerad av Energimyndigheten som nyligen uppmanade människor att bygga energibesparande kojor i vardagsrummet har jag snöat in lite på campingvideos. Jag har inte bott i tält på flera decennier, men rent hypotetiskt gillar jag idén och blir ännu mer sugen efter att titta på ”campingproffs”.

Först ut, Paul Messner, en brittisk campingentusiast som recenserar tält, stormkök, sovsäckar och allt man behöver för att campa. Det jag framförallt uppskattar är att han ofta testar billiga grejer. Det är lätt för folk som lever campingliv (och dessutom sponsras av tillverkare) att utgå ifrån att alla är som dem och glatt lägger många tusenlappar på tält och annat, men inte Paul.

Näste man, Erik Normark, som ger sig ut i norrländsk natur med kajak, vandringskängor och tält. De flesta av hans videos är knappt tio minuter och i snitt säger han inte ens ett ord i minuten. Ändå har han 177000 prenumeranter som sitter och tittar på en gubbe som tänder en brasa för att laga mat och koka kaffe över öppen eld.

Självklart kan vi inte prata camping utan att nämna Norge, landet som byggt en kultur på att ”gå på tur” och mycket av detta beror på Lars Monsen. Han har gått från norr till söder genom Norge (300 mil), korsat Kanada (825 mil) och en massa annat. Ibland till fots, ibland med kanot eller hundspann. I sina tv-serier går han på tur med kända eller okända norrmän och vanligtvis bor även han i tält under sina expeditioner.

Jag är nog för bekväm för att bli en campare av rang. Dessutom är jag tveksam till om jag skulle fixa att släppa jobb och projekt för att bo i naturen och laga mat över öppen eld längre tid än några timmar, och då känns ju tält som överkurs. Men kanske borde jag ta en vecka då jag skiter i allt annat än att fiska, hänga med rävar och koka vedeldat kaffe. Antagligen borde jag.

Ett offer för ”strömnazister”

Här följer en historia om ett mindre lyckat system i Norge. ”Eltilsynet” (antar att det är Norges motsvarighet till Elsäkerhetsverket) kan granska elen i privathushåll. Vanligtvis sker det vart tionde år, men som jag förstått det kan myndigheten när som helst dra ner intervallerna utan motivering.

I mitt hus är mycket av elen ganska nydragen så jag var inte särskilt orolig, men trots det lyckades inspektören (som beskrev sig själv som ”Strøm-Nazi”) hitta sjutton punkter som krävde åtgärd. Tre månader hade jag på mig, men eftersom de sammanföll med sommaren, den period då det är lögn i helvete att få en enda käft att jobba, såg jag det som stressigt.

Jag började med firman som dragit elen. Några av punkterna kändes som rena reklamationsärenden, så där hoppades jag på kraftig rabatt, allra minst. Men särskilt arbetsvilliga var de inte. Jag mejlade och fick svar att de skulle återkomma i slutet av juli och när de inte gjorde det skrev jag att vill ni vara med och bjuda på det här jobbet är det nu, annars måste jag gå vidare med andra företag. Jag tyckte inte att det skadade att indirekt påpeka att de inte är själva på marknaden. Det tycktes ta skruv för ett par dagar senare kom chefen och tittade.

Ytterligare några dagar senare kom en offert på 20000 kr. Den var inte uppdelad på jobb och material, men när jag kollade vad delarna borde kosta kom jag fram till att elektrikern tyckte att 1600 kr var en rimlig timlön för de elva timmar han bedömde krävdes. Jag såg det inte som lika rimligt och ringde den närmaste konkurrenten, som var intresserad ända tills han fick klart för sig att jag fått en offert av grannfirman. De framtida elarbetena i det nya garaget jag flaggat för i min förfrågan ville han däremot gärna göra. Glöm det, tänkte jag. Vill du inte jobba nu får du inte jobba sedan.

Så jag mejlade ytterligare några firmor, nu i andra byar för jag tänkte att de kanske inte är med i oligopolet. Nej då, jag fick napp på en som hade rimligare priser och kunde börja ganska snabbt, så de fick jobbet och gjorde det för 9938 kr (och fick på köpet ett erbjudande om att dra el i garaget).  Tjugotusenkronorsmannen fick göra de kostnadsfria reklamationerna han lovat medan han fortfarande hoppades på att även få göra resten.

Nu är ju jag en prutande, jobbig jävel. Annars hade jag varit drygt tiotusen kronor fattigare nu. Den första elektrikern erkände utan omsvep att han umgicks privat med eltillsynsmannen, som alltså indirekt gav honom jobb. Inte minst med tanke på att det verkade vara en tyst (eller skriven, vad vet jag?) överenskommelse mellan de lokala elektrikerna att inte ta jobb från varandra genom att pressa priser.

Dubbelkolla alltid ett bra pris

Det finns företag som inte är seriösa, som saknar moral och inte drar sig för att lura folk. Antagligen tänker ni nu ”Ja...?” och förstår inte att jag precis kommit med ovärderlig och tidigare okänd kunskap. För det har jag ju inte. Oseriösa försäljare har funnits så länge det funnits pengar och kanske ännu tidigare.

Ändå läser vi ständigt historier om folk som låtit sig luras utan att vidta några som helst försiktighetsåtgärder. Som Rashid som köpte en stavmixer, inte läste det finstilta och sedan inte upptäckte att pengar drogs från kontot varenda månad i åtta månader!

Till Rashids försvar ska sägas att han inte verkar se sig som ett offer. Han tar den ekonomiska smällen och inser att han troligtvis inte kommer att få tillbaka pengarna. Han säger sig mest vilja varna andra. Däremot finns naturligtvis inget försvar för att han inte upptäckt att det dragits pengar från hans kontot förrän efter över ett halvår och ett halvdussin ”abonnemangsavgifter”.

Jag näthandlar ibland av för mig okända företag, men jag har aldrig någonsin gjort det utan att först webbsöka företagsnamnet ihop med ord som bluff, fraud och scam. Hade Rashid gjort det med Plusshop hade han fått upp mängder med varningar och sett flera kundrecensionssajter redovisa riktigt dåliga resultat. Långt innan Rashid köpte sin stavmixer med tillhörande abonnemang fanns hundratals beskrivningar av företagets ”affärsmodell”.

Måste verkligen alla blåsta människor bli blåsta personligen av varenda skojare på nätet? Informationen finns ju där! Vad mer ska behövas?!

Fler gamla är bättre än en ny

Jag fick ett ämnesförslag från den flitige kommentatorn Anders Persson som jag här ovan misslyckat försökt att formulera utan att få det att låta som ett gammalt barnprogram.

Anders berättade att han har en snart 40 år gammal motorsåg vars enda fel är att den är svår att hitta reservdelar till. Därför har han köpt fler ifall den första går sönder. För det är ju så med gamla grejer, att många inte ser värdet (och då har de ju inget värde). Så då kan man få eller köpa dubbletter nästan gratis så länge de finns.

Jag har ett eget exempel. Min mor var ännu mindre imponerad av teknik än jag (ja, det går). När hon lärt sig att använda en Nokia 3310 ville hon inte byta telefon. Även om detta är en slitstark modell tar de slut, så jag såg till att det fanns fler. I första hand var det batterierna som gav upp och då var det lätt att ta ett nytt från lådan. Om skalet sprack byttes det, och om själva telefonen gick sönder flyttade jag istället över batteri och SIM-kort till en ny mobil. När mamma inte behövde fler parades de bästa delarna ihop och sålde med laddare på Tradera, totalt uppemot ett tiotal.

Dagens mobillager är som synes kraftigt reducerat.

Jag hade en gång en pulsklocka som var poppis bland motionärer. Stor display och inte så många onödiga funktioner de flesta av oss ändå inte använder. Att tillverkaren slutade sälja dem höll uppe andrahandsvärdet och flera år efter att jag köpt den ny i butik hade jag kunnat få en tusenlapp för den. Tio år senare köpte jag en likadan, nu för en hundring.

Apropå träningsutrustning har jag några gånger hittat löparskor jag verkligen förälskat mig i och då försökt köpa fler. Eftersom jag ofta köper förra årets modell (det är en seglivad myt att löparskor torkar ihop på lagerhyllan, det är bara priset som minskar) och har en udda storlek är det då oftast för sent att få tag i fler, men någon gång ska jag lyckas.

Cashen, dom tas

Nej, detta är ingen hyllning till 90-tals-hiphop, det är ännu värre. I Israel är kontanttransaktioner över 18700 kr olagliga. Så långt tror jag inget land i Europa gått, men det finns tveklöst både politiker och opinionsbildare som gärna skulle göra det.

Jag uppskattar möjligheten att kunna använda kontanter. Det handlar inte om att jag vill handla svart eller understödja ljusskygg verksamhet. Jag vill bara kunna göra vad jag vill med mina egna pengar utan att vartenda steg i mitt liv går att följa likt en dystopi i 1984-anda. Jag vill inte att staten ska veta allt jag gör, inte heller få reklam från företag som drar slutsatser om mig utifrån mina vanor.

Men om vi vänder på det, varför vill man förbjuda eller kraftigt begränsa användandet av pengar? Om Björn Ulvaeus vill slippa riskera att bli rånad kan väl han och hans familj bara sluta att använda cash? Så hatisk mot kontanter som han varit i alla år utgår jag ifrån att han redan gör det. Jag respekterar det och har inga synpunkter. Så varför propagerar han för att hindra mig att agera annorlunda?

Jag tänker att den som vill tvinga andra att agera som man själv har en rätt svag produkt att sälja in. Det gäller inte bara pengar. Den som tycker sig ha ett sunt och bra liv borde ju bara kunna leva det och se lärjunge efter lärjunge ansluta. Och om de inte gör det? Ja, då var det väl inget bra liv – för dem.

Fem decennier, tom plånbok

Det snackas mycket om brist på ström, men den ständiga strömmen av gnälliga pensionärer som inte får ihop ekonomin sinar visst aldrig. Det finns pensionärer som har det dåligt ställt. Många är det till och med synd om, men Kjell Gustavsson i Halmstad är knappast en av dem.

Kjell är 67 år och har, om man får tro artikeln, jobbat sedan han var 17. Sedan dess har börsen stigit c:a 20 gånger pengarna. Hade Kjell sparat ett par hundralappar i månaden där under dessa femtio år hade han troligen varit miljonär. Hade han köpt en bostad hade han haft ännu mer, men Kjell äger ingen bostad. Han bor i en hyresrätt tillsammans med sin fru som gissningsvis också jobbat.

Om man varit frisk och i arbete, som Kjell, begriper jag verkligen inte hur man kan gå genom ett helt arbetsliv utan att ha någon som helst beredskap för några procents inflation. Tvärtom, Kjell tvingas jobba allt mer och ändå ”maler” tankarna när han ska sova. En ledtråd till vad som hänt får vi i slutet av videon då Kjell konstaterar:

”Nu måste man planera inköpen.”

Okej, har han under alla tidigare år alltså bara köpt vad som fallit honom in, lastat kundvagnen full med mat och shoppat loss överallt hej vilt? Det förklarar en del. Hade han istället redan tidigare planerat sina inköp (han levererar repliken på ett sätt så att jag undrar om han inte föraktar sig själv lite – fy sjutton att behöva bli en tänkande individ) skulle han inte behöva sitta fast i ekorrhjulet som nybliven pensionär utan möjlighet att sluta jobba. Synd att det skulle ta 50 år för den polletten att trilla ner. Om den nu har gjort det.

Vad ska internet vara bra för?

I början av 90-talet åkte jag hem till en kompis som hade internet. Ni som var med på den tiden vet att dåtidens internet såg ut mer som text-tv, men det var stort att hitta information om allt möjligt. Det var tider det!

Det tog till år 2000 innan jag skaffade en egen hemsida, och då hade det slagit över och, i mitt tycke, blivit alldeles för mycket grafik, blinkande lampor och skit. Jag använde internet för information och kommunikation, och det gör jag fortfarande. Det viktiga för mig är att så snabbt som möjligt hitta relevant information och då underlättar det om sidan inte ser ut som ett jävla flipperspel.

På ett sätt är jag född i helt rätt tid. Jag var runt tjugo när jag kopplade upp mig och är glad att internet inte fanns när jag var liten. Det faktum att ”allt” inte var tillgängligt gav mig ett tålamod ingen app i världen skulle kunna ge mig.

I vuxen ålder har jag jobbat med datorer i stort sett dagligen, och många fritidsintressen har också varit kopplade till nätet på olika sätt, allt från ekonomi som börsen och nätpoker till att söka kunskap om sånt som intresserar mig. Just nu är det mycket biodling och självstudier i det norska språket.

För de flesta (t ex alla som läser detta) är internet en naturlig del av livet, men så har det inte alltid varit. Journalisten Herbert Söderström vara bara fyra år äldre än jag är nu när han gjorde följande profetia, som med facit i hand inte blev helt lyckad.

Samtidigt vill jag ge honom lite rätt. 1984 var det tveklöst bättre att gå till telefonkatalogen än hemdatorn för att hitta ett telefonnummer. Teknik bör bara användas när den fyller ett syfte, gärna en förenkling. Annars blir utveckling bara inveckling: