Stulen ved

Både i Sverige och Norge har jag sett att man lagt ut ved vid grillplatser. Som en kommunal service, men kanske också med en baktanke att slippa få en massa överåriga scouter att gå loss på intilliggande skog.

Farbror Calle och farbror Bosse.

Jag har aldrig använt sådan ved själv, men ändå blivit lite glad över att den finns där, för att det visat att systemet funkar. Fram till nu.

När elpriserna skenar och ved är en bristvara för den som i oktober kommer på att den nyinköpta braskaminen går på ved, kunde man väl ge sig på att någon skulle få idén att vittja allmänningar. Risken att bli upptäckt måste vara obefintlig och vad skulle hända då, en utskällning av en kommunal naturvårdare?

Jag blir nyfiken på den genomsnittlige vedtjuven. Jag har svårt att tro att det är ”the usual suspects”. Ungdomsgäng rör sig knappast i de områden där denna ved finns och unga människor generellt stjäl knappast ved, vad ska de med den till? Fattigpensionärer som hellre tar kommunal ved än fryser i sina hus? Barnfamiljer som passar på när de ändå grillar med ungarna? Nej, det verkar lite för organiserat för det. Jag vet verkligen inte.

Men trist är det för antagligen slutar det med att tjänsten försvinner. Precis som att man inte längre vågar lämna en hund eller barnvagn utanför butiken där man handlar, låser in sig hemma, låser sin brevlåda, låser sin bil till och med när man sitter i den för att inte bli rånad. Utveckling? Det kanske man kan kalla det. Oundvikligt? Nej, det vägrar jag tro. Samtidigt är jag inte typen som blundar för verkligheten för att jag inte gillar den. Jag borde kanske sätta hänglås på vedskjulet.

Krisvecka

Tydligen kör MSB varje år något de kallar Krisberedskapsvecka, en slags praktisk informationskampanj för att förbereda medborgarna på samhällskollaps.

Det låter väl sunt för en myndighet som har det ansvaret, men jag blir lite illa berörd av SVT som försöker förvandla detta till en slags lustfylld dokusåpa. ”Deltagarna” presenteras och sedan görs hemma-hos-reportage där de får berätta hur det kändes att värma konserver i stormkök.

Jag har alltid känt att preppers är förvuxna scouter som inte fick leka tillräckligt mycket krig som barn och försöker ta igen det i vuxen ålder. Gör det om det känns bra. Jag skrev nyligen om min lust att tälta. Jag tror inte att samhället skulle utvecklas om jag förverkligade den, men jag själv kanske skulle må bra av det.

Men jag har inte sett statsmedia skriva en rad om varför krisen är på ingång. Jo, man har försökt skylla det på kriget i Ukraina, men ingenting om varför el- och drivmedelspriser var uppe på rekordnivåer redan innan dess. Då tycker jag att det är lite magstarkt att släppa journalistiken till förmån för feel-good-reportage om beredskapsmat.

Men okej, eftersom jag är en positiv, glad och sprallig människa ska jag försöka se det positiva i hela grejen. Jag tror att det är bra för oss att ifrågasätta våra val. Det är så himla lätt att slå sig till ro i tillvaron och göra som alla andra. Pulversoppor och Trangiakök tvingade de som medverkar i experimentet att bryta normen under en vecka. Jag tror att det är nyttigt.

Jobbar som städare

Nja, inte riktigt, men ändå. Jag ska förklara.

Biodlingssäsongen är över. Jag har gett varje kupa 15 kilo socker i flytande form och de nästkommande fem månaderna sitter bina i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Med undantag för drottningen kommer alla att dö senast till våren, såvida inte hela samhället fryser ihjäl redan i vinter. Det ger lite perspektiv när man upplever tristess i livet.

Men kan jag då också gå i ide? Nej, nu ska jag ta hand om binas lokalvård. Jag har ett trettiotal lådor och flera hundra ramar som ska rensas från smuts, skräp och propolis, det kitt bina använder för att fylla håligheter, limma fast ramar och rent allmänt jävlas med biodlare.

Sedan ska det bringas ordning i oredan. Ramarna sorteras i nya, utbyggda och fyllda med foder respektive pollen. De sistnämnda ska bina få som stödfoder i vår, så får de samtidigt hjälpa mig lite med städjobbet. En ambitiös odlare skulle också kunna dela upp begagnade ramar beroende på färg eftersom mörka och ljusa ramar har lite olika egenskaper och användningsområden, men någonstans måste även tvångsmässiga pedanter dra gränsen.

Fast det här handlar inte om psykiatriska diagnoser. Det är mycket enklare att jobba med ett rent och ordnat lager. I somras behövde jag ofta på kort varsel riva fram utrustning och verktyg och då är det mycket enklare om man gör rätt saker med rätt grejer istället för att fuska.

Det ligger antagligen nära till hands att tänka att jag av ren lättja stuvade undan alla problem i somras och nu får sota för det, men jag la redan då många timmar på ordning och reda i bigården. Det är bara det att jag då fick någon låda och några ramar i taget att ta hand om medan jag nu har slungat och därmed frigjort en stor del av låd- och rambeståndet.

Som vanligt tror jag att det finns en lärdom applicerbar på att möjligt här. ”Bädda sängen”, uppmanade Jordan Peterson, delvis av samma anledning som jag nu skrapar ramar. Ordning på ett grundläggande plan ger lugn och möjlighet att fokusera på detaljer, på samma sätt som oordning får motsatt effekt.

Därför skrapar jag ramar, sorterar kvitton i pärmar, skriver att-göra-listor och bockar av punkt efter punkt, för oavsett om det gäller biodling, ekonomi eller något annat kommer problem och surdegar att stjäla tid och energi som hade gått att använda betydligt bättre.

Den som gräver en grop...

Var och varannan värnpliktig tycks ha fått i uppgift att gräva en grop och därefter fylla igen den, för att lära sig att lyda order även när de är meningslösa. Själv gjorde jag aldrig lumpen (jag lyckades snacka mig ur det redan under mönstringens första förmiddag), men nu har jag beordrat mig själv något liknande när jag skulle gräva ner en vattenledning mellan boningshuset och ladan.

Här ser ni första utmaningen. Eftersom bonden som äger åkern bortom huset har ett servitut att köra över tomten kan man inte gräva hela sträcka på en gång. Sedan var frågan hur djupt det skulle grävas. För att få slangen garanterat frostfri måste man åtminstone ner en meter, troligen djupare, men det tyckte jag var överkurs.

Jag kör med en PEM-slang som ska klara om vattnet fryser. Så den grävde jag ner 50-60 cm i marken, trädde en skumplastisolering runt och la ett lager med frigolit över. Jag tänker att om jag inte har vatten ut till ladan och garaget precis hela vintern är det inte hela världen. Och när jag ändå hade hålet öppet slängde jag ner ett fiberrör också, alltså ett rör där jag kan trä igenom en nätverkskabel. För efter moget övervägande lutar jag åt att dra in bredband, och då kan det ju vara schysst att få ut det i ladan och garaget också.

En minigrävare hyrdes vid två tillfällen, men en hel del jord fick ändå skottas för hand. Att gräva med en maskin för att få perfekt fall överallt kräver proffs (om det ens är möjligt). Jag anlitade glada, om än duktiga, amatörer.

Vattenslangen, fiberröret och dräneringsslangen rullades ut på ett tunt lager av singel som sedan försiktigt ströddes runt och med ett lager ovanpå också. Sedan var det ”bara” att fylla igen med jordmassorna och försöka återställa gårdsplanen. Jag misstänker att det kommer att sjunka ihop så att det måste fyllas på i vår.

Att gräva en grop och fylla igen den kan väl inte bli så dyrt? Jodå. Slangar och rör gick på totalt 2200 kr. Isoleringen 1900, alltså nästan lika mycket. Med en tusenlapp i grus och grävmaskinhyra 3200 kr blir det en totalkostnad på 8300 kr. Då återstår ändå diverse rörkopplingar på bägge sidor, men så långt har jag inte hunnit än.

Släck lampan i Falun?

Jag är en varm anhängare av att släcka lysen. När jag lämnar ett rum känns det naturligt att släcka i taket och när jag sitter och jobbar vid datorn på kvällarna har jag ofta inte en enda ljuskälla i huset. Jag fattar att jag inte sparar några stora pengar på detta, men det är för mig inget argument för att låta lamporna brinna.

Frågan om hur lite man ska tjäna för att bry sig har aktualiserats i Falun där miljömedvetna invånare velat släcka belysningen på de bägge backhoppningsbackarna vid Lugnets skidstadion på nätterna. Backarna ser verkligen ut som två gigantiska lysrör.

Nu visar det sig att de redan är släcka kl 0-5 och att övrig tid kostar 75 kr i timmen. Det gör mindre än ett öre per dygn och invånare, en kostnad man kanske kan leva med. Även om man gör det till en renodlad miljöfråga finns det nog viktigare hål att täppa till än ett gäng lysrör som lyser upp stadens stora landmärke.

För det är ju motargumentet. Falun är känt för röd slamfärg, en nedlagd koppargruva och just dessa hoppbackar, och även om Sverige inte haft en backhoppare som gjort anständiga resultat sedan Jan Boklöv på 80-talet (och ingen innan dess heller) är detta lite av Faluns själ. Överstiger PR-värdet elkostnaden? Troligtvis.

Samtidigt kan jag inte låta bli att hålla lite på motståndarna. Är det något jag lärt mig om privatekonomi (och det hoppas jag verkligen, annars skulle denna privatekonomiska blogg vara ganska överflödig) är det att stora resultat börjar i det lilla. Alltså skulle släckningen av hoppbackarna också ge ett visst symbolvärde. Fast det skulle ju inte synas.

”En nedsläckt hoppbacke är också en hoppbacke. Vänta, vad fan är en hoppbacke?”

Varje dag ett framsteg

Trots att jag är en frilansande tomte med oregelbundna tider, både i arbete och annat, har jag precis som alla andra min beskärda del av rutin. Det är lätt att nöja sig med det och jobba på som vanligt, äta, träna, laga mat osv.

Egentligen inget fel i det om man trivs med sitt liv, men jag känner att jag står och stampar om jag bara gör rutinmässiga arbetsuppgifter. ”Livet måste vara mer än att springa runt som ett jävla personnummer”, som Stefan Sauk sa i Tillfälligt avbrott.

Därför har jag en målsättning att varje dag göra någon eller helst några saker som för mitt liv framåt. Det kan vara ett byggprojekt, ända ner till något så banalt som att sätta upp en hylla. Jag kan jobba på nya inkomstkällor eller lägga tid på språkstudier som den invandrare jag är.

”Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem...”

Det behöver alltså inte vara något märkvärdigt, bara ett ack så litet steg mot en förbättring av mitt liv. Det betyder inte att jag är missnöjd som det är, men jag tycker att jag är skyldig mig själv att jobba mig framåt och uppåt. När jag inte gör det blir jag grinig och irriterad. Det kan jag förvisso bli ändå, men för mig är lättja en bergsäker metod för att uppnå olycka.

Garage, del 1

Att bygga garage fick bli sommarens stora byggprojekt när mina bin mer eller mindre omöjliggjorde takarbete (att riskera att bli angripen och stucken på en stege flera meter upp i luften är inte ett jobb jag kan fresta andra med och jag fixar inte att lägga om ett tak helt själv). Jag har en lada på drygt 400 kvadratmeter där det bl a finns plats för några bilar, men helt ouppvärmt blir det svårt att få något vettigt gjort där på vintern. Därför tänkte jag isolera ett garage på c:a 7,5 x 5,5 meter. Där skulle det finnas plats för att skruva på bilar eller annat.

Första steget, som jag tänkte behandla i detta inlägg, är golvet. Jag fick ett infall att eventuellt köra trägolv, det är inte lika rullvänligt som betong, men är mer ladumässigt. Men det visade sig att betong är mycket billigare här i Norge än i Sverige medan virke snarare är billigare i Sverige, så det fick bli betong trots allt. Betongbilen tog 16400 kr för att komma hit och hälla betong på golvet, i Sverige hade det kostat avsevärt mycket mer.

Men nu krävs det ju tyvärr rätt mycket förarbete innan man kommit så långt. Först skulle det gamla grus- och jordgolvet grävas ur för att få plats med isolering. Många rekommenderar krossade tegelpannor i grusade områden. Kanske speciellt i lador för då kan man kasta ner de gamla takpannorna och använda dem i golvet. Men maken till hopplöst material att göra sig av med finns inte! Att gräva bort tegelkross med spade är i stort sett omöjligt och att göra det med händerna tar oändlig tid. Det blev till att hyra en minigrävare. Jag har förstått att en del medelålders män startar byggprojekt mest som alibi för att få leka med dylika maskiner. Jag är inte en av dem. Men det gick.

Sedan lades 50 mm frigolit i botten. Och så på sidorna för att betongen inte ska rinna ur. Normalt när man bygger en betongplatta har man en tom yta utan kanter. Här fanns ju formen redan klar i form av en lada, så det var i stort sett bara att klä sidorna med frigolit.

Nästa steg var armering. Även det efter konstens alla regler med armeringsnät över golvet, extra förstärkningar i sidorna och distansklossar för att få allt att hamna på rätt höjd. Jag anlitade en expert som fick berätta hur det skulle se ut och som kunde komma hit ett par gånger och kolla att jag gjorde som han sa.

Men till slut var det klart för betongbilen. Det skulle gå att blanda själv i en betongblandare, men det hade inte blivit så mycket billigare och tagit betydligt längre tid. Den enda stora fördelen med att det går långsammare är att man hinner backa om man klantat till det. För betong rinner dit den kan och stelnar snabbt vare sig man vill det eller inte.

Annars tycker jag att det är ett trevligt material att jobba med. Att hälla ut betongen tog mindre än en timme. Sedan kan den vibbas och slipas tills det går att spegla sig i ytan, men det här är ett garagegolv. Det är platt, vackert så.

Rom byggdes inte på en dag och detsamma gäller detta garage. Jag återkommer om väggar, tak, fönster, port, el, vatten och inredning i ett senare inlägg. Eller flera.