Att översätta bensinskatt till sjuksköterskor

Vänsteraktivisten och journalisten Emanuel Karlsten tycker till om drivmedelspriserna:

Här finns det ett och annat att ta tag i, så jag gör det.

För det första. Staten ”betalar” inga miljarder för detta. Pengar är inte i utgångspunkten statens egendom som folket kan få om de är snälla. Det är medborgarnas pengar som staten irriterande ofta tar ifrån dem.

För det andra. Karlsten har ingen aning om slutsumman blir sju miljarder. Den höga skatten på bensin hämmar samhällsutvecklingen, näringslivet och i slutändan alla människor. Många hade nog gärna sett en betydligt större sänkning, som politikerna lovade, men detta kan få några hjul att rulla, som i sin tur genererar andra pengar staten kan lägga vantarna på.

För det tredje. Var finns de där sjuksköterskorna? Jämförelsen haltar om det inte finns elvatusen anställningsbara sjuksköterskor. Jag gissar att antalet arbetslösa sjuksköterskor är ganska begränsat och då blir detta lite som det gamla skämtet om ”Foppa” Forsbergs lön som hade räckt till 8372 höftledsoperationer (”Vilken jävla tur att han valde pengarna!”).

För det fjärde kan siffrorna ifrågasättas. De bygger på en artikel med minimalt av källor och uträkningar där jag snabbt kan fastslå att man klumpat ihop både bensin och diesel, räknar upp skatten med inflationen och utgår ifrån att branschen kommer att stjäla en stor del av de pengar som staten nu inte stjäl. Troligt, men det hade de antagligen gjort ändå och ifall om inte fanns ...

Misstänkt

När jag började att i ganska stor skala växla pengar med privatpersoner (bl a några av bloggens läsare) tänkte jag nog att bankerna skulle höra av sig. Myndigheterna har ju gett bankerna alla möjligheter att kräva information från sina kunder och de är dessutom vana vid att alla växlar med dem oavsett vilken växlingskurs de erbjuder.

Mitt upplägg var sånt att de som ville köpa svenska kronor av mig betalade norska kronor till mitt norska konto och fick SEK av mig från min svenska bank. På det viset såg ju inte heller bankerna sambandet eftersom jag bara fick in pengar på den ena och bara skickade ut pengar från den andra. Så jag förstår gott om de skulle börja undra, och blev snarast förvånad när de inte gjorde det.

Tills de gjorde det. När den norska banken fick in en klumpsumma från den svenska banken (de pengar jag inte lyckats växla med privatpersoner) frågade de både om varifrån dessa pengar kom och hur det kom sig att jag fick så många transaktioner från privatpersoner. Jag vet en tjej som drev pokerklubb och som besvarade frågan om varför hon fick en massa pengar från folk med att hon sålt sin kropp. Det övervägde jag inte att säga, banken hade aldrig trott mig.

Däremot funderade jag på om jag istället för att skicka kopior på mina lägenhetsförsäljningar skulle säga att jag ”gnetat i hela mitt liv så till den grad att det skrivs artiklar i nyhetstidningar och spelas in poddar om min snålhet, så det vore väl fan om jag inte skulle ha fått ihop några miljoner” och skicka skärmdumpar som bevis på det.

Fast sedan tänkte att det kanske är dumt att reta upp dem. Istället sa jag som det var, att pengarna kom från lägenhetsförsäljningar och mångårigt börssparande, och att jag pga svenska bankers dåliga växlingskurser aktivt sökt upp privatpersoner att växla med.

Det blev några mejl fram och tillbaka, jag förklarade pedagogiskt och skickade all dokumentation banken efterfrågade. Efter att i ett halvår bråkat med skattemyndigheten beredde jag mig på några månaders kamp med banken, men plötsligt innehöll ett av mejlen från banken en smiley. Banktjänstemannen var i min ålder. Kanske överanalyserar jag detta, men om jag hade trott att ett av mina mejl skulle kunna hamna hos en kontrollerande myndighet eller till och med i en rättegång hade jag undvikit smileys.

Mycket riktigt. Strax därpå fick jag ännu en smiley.

Jag skyndade mig att återgälda julhälsningen innan de ändrade sig. Det händer att jag kan tycka att det är kul att bråka lite, men efter att i höst ha tjafsat med myndigheter, en hel hop banker, en elektriker, fan och hans moster börjar jag bli hjärtligt less. I likhet med svenska barn önskar jag mig nu mest av allt fred på jorden (eller i alla fall i min inkorg).

”Vill varna hela Sverige”

Nytt år, nya bekymmer. Och nya blogginlägg.

Personer som åkt på diverse internetbluffar är inget nytt, och inte heller är det nytt att jag inte utifrån en tidningsartikels knapphändiga uppgifter fattar hur det gått till. Jag har provat att mejla journalister, men den här gången är det Aftonbladet och de svarar aldrig någon. Så kanske någon av läsarna kan förklara vad som hänt Morgan som säger sig lurad på 40000 kr i Postnordbluff.

Morgan fick ett sms han trodde var från Postnord, men som visade sig vara från ”Nordpost”. ”Jag tryckte in kontouppgifterna och det var dumt.” Ja, jättedumt, men det räcker väl inte? Om jag skulle skicka mitt kontonummer till någon kan denne inte tömma mitt konto. Det har jag förresten gjort massvis med gånger, när jag sålt grejer på nätet. Längre ner i artikeln står det kontokortsuppgifter. Hur ska ni ha det? Eller vet varken Morgan eller reportern skillnaden?

Grattis Moron... eller jag menar Morgan!

Jag börjar undra om det hela är en PR-kupp när Morgan säger att han håller på med välgörenhetsarbete för en by i Bolivia:

”Jag försöker hjälpa andra hela tiden och ger alla pengar jag får över till byn. Så kommer det sån här skit. Jag blir så trött på världen.”

Jag förstår frustrationen, men måste ändå rätta Morgan. Du ger inte alls alla pengar du får över till Bolivia. Nu har du t ex vaskat fyrtio papp till ”Nordpost”. Detta för att du fick ett sms som du trodde kom från Postnord, där det stod att du var skyldig 6,99 kr för att få ta emot ett paket, inte en faktura utan ett system där du var tvungen att lämna ifrån dig konto- eller möjligen kortuppgifter. Hur rimligt lät det på en skala?

”Det är loggor på, så det måste vara äkta.”

Låt mig gissa att sms:et dessutom var skrivet på knackig svenska och länkade till en webbsida med lika dålig svenska? Detta eftersom jag hittills aldrig sett en språkligt perfekt scam. De är nästan alltid från ”Custom service avdelingen” eller liknande hål-i-huvet-formuleringar. Apropå hål-i-huvet-formuleringar:

”Jag vill varna hela Sverige, det här måste stoppas.”

Det finns faktiskt bara ett sätt, nämligen att folk slutar att ge bort sina pengar mer eller mindre frivilligt till dylika bluffmakare. Så länge det finns människor som Morgan, med pengar kvar, kommer det även att finnas bedrägerier, bluffar, hoaxar, phishing och allt vad det heter.

Summering

Ännu ett år är över. Jag är antagligen inte den enda som har en retlig förmåga att fokusera på det som sprack, misslyckades eller bara inte blev av. I mitt fall ett par jobbgrejer och ett par byggprojekt. Men dessa ska jag inte fördjupa mig i för de kan ännu bli verklighet. Byggprojekten måste bli det under 2023.

Som sagt...

Och lite hann jag med. I januari blev jag folkbokförd i Norge. Visserligen retroaktivt från september -21, men det går inte att fira retroaktivt. Med personnumret i handen kunde jag starta ett norskt företag och efter det lägga ner mitt svenska företag. Under våren bytte jag ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Något av en milstolpe, men ingen praktisk betydelse mer än att jag då fick ett ID-kort med personnummer, istället för att alltid behöva visa upp svenskt pass i kombination med ett papper från staten.

I våras startade jag en biodling med fyra samhällen. Dessa har överraskat både positivt och negativt under året. Det blev mer jobb och mer utgifter än jag förutsett, men också mer honung än jag vågat hoppas på. Under november och december har jag sålt merparten av skörden på julmarknader, men också till bekantas bekanta i ett kontaktnät som i stort sett var obefintligt förra nyåret.

”Okej, låt oss ta med den där dåren med flaggorna.”

Några byggprojekt hänger som sagt var i luften, men en del fick jag gjorda. Bl a ett isolerat garage med betonggolv integrerat i ladan där jag också bytt ut halva golvet i bottenvåningen och byggt en lokal till biodlingen. I boningshuset blev det två nya ytterdörrar och en ny kamin.

Avslutningsvis flyttade jag pengar från Sverige till Norge för att hinna köpa in mig i marknaden innan årsskiftet och på så vis få ner förmögenhetsskatten. Sista avslutet gjordes igår, på årets sista börsdag. Man får inte extrapoäng för marginaler, men mina stresshormoner låter hälsa att de inte skulle ha något emot en lugnare start på det nya året än avslutningen av detta.

Gott nytt år, gott folk!

Kris!!!

En enda dag återstår av året och det enda vi med säkerhet vet om 2023 är att det är krisrubrikernas år, åtminstone innan det börjat.

Jag tänker inte låtsas som att el-, mat och drivmedelspriserna är historiskt normala eller att vi inte är på väg in i en global lågkonjunktur, men det känns också som att det blir något självuppfyllande med alla dessa domedagsprofetior.

Rubrikerna ovan är verkligen bara ett axplock. Jag hade med säkerhet kunnat fylla en kvadratmeter med feta krisvarningar, men till vilken nytta? Ja, det kan bli kärvt framöver, men de flesta kommer att leva oss igenom det här året också. Tittar man tillräckligt noga kan man hitta spår av glädje överallt.

Själv mår jag ganska bra och har en massa idéer om sånt jag vill göra under det kommande året. Jag är övertygad om att det mesta (precis som vanligt) kommer att spricka medan annat går oväntat lätt, man kan inte mer än försöka. Det jag menar är att den som säger sig kunna göra något har en god chans att lyckas. Den som säger motsatsen, att det kommer att gå åt skogen, får nästan garanterat rätt.

Det betyder inte att vi kan tänka bort den ekonomiska krisen, men just nu vet vi t ex inte att börsen kommer att backa eller arbetslösheten stiga 2023, men genom att tjata om hur himla tufft det kommer att bli lär vi förstärka krisen. Livet är fullt av möjligheter, kan vi inte fokusera lite på dem istället?

Disclaimer: I morgon kommer säkert ett lika bittert och gnälligt blogginlägg som vanligt. Just nu blev jag bara så less, och inte på inflationskrisen utan på krisinflationen.

Last terror?

Förra året chockades vi av nyheten att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på kräkmedlet Tänd ett ljus. I år en mer positiv julplågenyhet, nämligen att ett svenskt par försöker samla in pengar till rättigheterna för kräkmedlens kräkmedel Last Christmas. Ni vet, den där Whams sångare George Michael konstaterar att han ”gäääv” sitt hjärta till någon som inte ville ha det.

Målet är givetvis att se till att låten aldrig mer ska spelas, vilket vore en välgärning för hela jorden. Tyvärr verkar det inte bli av. De har samlat ihop en miljon, men det krävs ungefär hundra miljoner. Logiskt, för om man tänker på att Tänd ett ljus med idiotgruppen Triad drar in tvåhundra papp om året lär ju Läääst Christmas dra in mångdubbelt.

Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det, konstaterade Stefan Sauk i Lorry för hundra år sedan. Men jag tycker ändå att vi ska se detta som ett positivt hopp för framtiden. Även om man inte når ända fram med Wham nu kommer det säkert komma lägen med billigare låtar lite längre fram.

Själv är jag mer sugen på att köpa företag och lägga ner dem. Främst företag med dålig service där jag önskar att i bästa Joakim von Anka-stil straffa de anställda genom att köpa upp hela rasket. Problemet är att jag inte är Joakim von Anka (eller Onkel Skrue som han heter där jag befinner mig), så jag har inte råd med varken företag eller jullåtar.

Jag löser detta genom att inte lyssna på melodiradio. Glädjande nog har jag inte hört Läääst Christmas en enda gång i år, och det är ingen idé att ni försöker lura mig genom att skicka tillsynes osmittade länkar. Jag kommer inte att klicka på dem.

Säng, slöseri med plats

Jag är ett stort fan av kompaktboende och det är lite trist att jag just nu bor större än jag önskar. Tricket, men också svårigheten, med att bo trångt är att inte slösa bort kvadratmeter. Alla ytor måste ha ett syfte, eller helst fler.

Sängen är en sådan kritisk yta, kanske främst eftersom det är en plats vi bara använder den understa metern av. Med normal takhöjd vaskar vi då 3-4 kubikmeter ovanför en enkelsäng och uppemot 6 kubik för en dubbelsäng.

Enklast är väl att skaffa en bäddsoffa eller annan lösning där man vid behov kan trolla bort sovplatsen, som en loftsäng med skrivbord under, antingen separat eller en färdig lösning med säng och bord i ett.

Men det går att vara mer kreativ. Jag har själv haft två lösningar. Min allra första säng av vuxenstorlek var en så kallad murphy-säng, alltså en säng som när man inte använder den vinklas upp mot väggen med hjälp av gångjärn.

Det var en innovation av min far som gjorde mitt pojkrum lite större på dagtid. I ett av mina första egna boenden hade jag en slags våningssäng där jag sov i den nedre och hade garderob i den övre. Hade jag byggt detta nu skulle jag nog ha vänt på det genom att sätta sängen överst och garderoben under.

Ett alternativ är att frigöra ytan under genom att hissa upp sängen i taket när den inte används, med vev eller någon form av elhiss.

Ska man ändå bygga en fast möbel kan man tänka sig en variant där man har en arbetsplats ovanför sängen. Med normal takhöjd på c:a 240 cm får man kanske inte ståhöjd ovanför sängen, men det behövs ju heller inte där man bara ska sitta.

 

Här var det en platsbyggd lösning, men jag har sett mobila varianter också. Det är ju egentligen inte mer komplicerat än att man bygger en robust låda. Ovanpå lådan placerar man ett kontor (skrivbord, stol, bokhylla) och inuti lådan en säng på hjul.

Och så är det med många platssparande multifunktionsmöbler. De finns att köpa, men de går också bra att bygga själv med några reglar, mdf-skivor, skruv, spik och en burk färg. Det du behöver i verktygsväg är hammare, tumstock, fogsvans och skruvdragare. Om inte allt det redan finns längst in i någon skrubb bör du ändå överväga att skaffa det.