Jag ville kolla om den svenska bostadsmarknaden kraschar
precis som rubrikerna säger, så jag kollade Hemnet-annonser i det
enda området jag har bra koll på, det där jag sålt två
lägenheter under 20-talet. Det fanns bara en lägenhet till salu
där, vilket var anmärkningsvärt. Det brukar vara ett tiotal. Den
var vagt bekant, och adressen … Det var mammas lägenhet som jag
sålde sommaren 2020!
Men det var verkligen bara så vitt att
jag såg det. Allt var ändrat. Kök och badrum var nyrenoverade, men
i stort sett alla andra rum också. Det var detaljer som golvlister
som gjorde mig säker på att det ändå var den lägenheten. Det gör
mig ingenting att de nya ägarna ändrat (eller förstört) sånt jag
gjort i bostaden, men jag blev förvånad eftersom de la sig 50
kr (!) över gällande bud med motiveringen att de maxat sitt lån
och inte kunde få fram en krona till. Jag tror inte att de ljög.
Trogna och minnesstarka bloggläsare
kommer kanske ihåg att de ett par veckor efter köpet ville bli kompenserade för att den över tjugo år gamla spisen gått sönder,
vilket ledde till en liten konflikt (”Hur löser vi det här nu då” – ja, antingen köper ni en ny eller också äter ni mycket sallad och kallskuret). Även om det inte är sånt jag
ligger sömnlös över finns det människor vars beteende gör att
jag hellre unnar dem en ekonomisk framgång.
Den enda sanna glädjen.
För det var ju där vi började, på
bostadsmarknaden. Jag sålde lägenheten efter mycket möda och stort
besvär (hej!) för 2 miljoner. Nu var den ute för 2,3, vilket
omöjligen skulle täcka kostnaderna för renoveringen om inte
budgivningen drog iväg. Jag renoverade mitt kök och badrum i samma
bostadsområde för knappt tvåhundra tusen, men då gjorde jag
nästan allt i köket själv, valde billigt kakel, ett begagnat
badkar och en av Ikeas billigaste köksinredningar. Materialet för
att jag gillade det, egenarbetet av snålhet.
Köparna var unga, oerfarna och inte
ett dugg händiga, och även om de tagit hjälp av släkt och vänner
gissar jag att deras renovering snarare landade på en halv miljon.
Alltså skulle de behöva sälja för minst 2,55 Mkr om de ville
täcka försäljningskostnaderna också. Då har jag ändå inte
räknat in räntan för det enligt egen uppgift maxade lånet.
Några dagar efter att jag sett
annonsen var det visning, och några dagar efter det stod lägenheten
markerad som såld. Fördröjningen på Booli.se gjorde att jag fick
vänta nästan en månad innan jag fick facit. Ni ska få det direkt:
2,15 Mkr. Stämmer mina antaganden kostade ägarnas 2,5 år i huset
alltså minst 400000 kr, men taxametern skulle lika gärna kunna ha
dragit iväg ytterligare ett par hundratusen, i värsta fall uppemot
20000 kr/månad. Dessutom lär de ha bott på en byggarbetsplats en
stor del av tiden.
Jag sålde mitt under coronahysterin
och efter det gick det upp, så det där med bostadskrasch tycks inte
bara vara snack. Jag vore kanske en hemsk människa om jag hade
jublat nu, för att jag hann ut i tid och ett par rätt ocharmiga
typer satt med Svarte Petter, men jag hoppas att det är i sin
ordning att jag i alla fall ler i mjugg. Nu har jag bara en fråga
kvar – vad hände med spisen? Om man skulle skicka ett sms ...