Vad är det med alla människor som
tycker att alla ska ha det lika bra jämt, och det alldeles oavsett
egen insats. Ett exempel i det lilla är den skolklass där de elever som haft full närvaro fick varsin chokladkaka.
Det går naturligtvis inte för sig.
Rektorn är arg, föräldrar är arga, och Aftonbladets reporter är
argast av dem alla. En av eleverna är ledsen eftersom hon varit
borta tre gånger, en sjukdom, ett läkarbesök och en begravning.
Märk väl, hon har inte fått stå i skamvrån med dumstrut, hon
fick bara ingen chokladkaka!
Hur många elever som belönades framgår inte av artikeln, men gissningsvis 2-3 stycken i en hel skolklass. För så var det när jag gick i skolan och sånt fick uppmärksammas utan att läraren hudflängdes i skvallermedia. Antalet lär i alla lägen varit för litet för att reportern skulle tycka att siffran gagnar hennes offerhistoria.
Någon i mitt kommentarsfält berättade nyligen om en professor som hade för vana att köpa tre bakverk till sina
fyra barn och sedan dela ut dem slumpmässigt för att lära barnen
att världen är orättvis. Lite beroende på ålder ska jag låta
det vara osagt om det är god barnuppfostran, men föräldrarna till
eleven i artikeln ska såklart inte skälla på skolan utan berätta
för dottern att hon istället borde sporras inför nästa termin, och
i väntan på den glädjas med sina kamrater.
Så småningom kommer hon till en arbetsplats där frånvaro kostar pengar för arbetsgivaren, oavhängigt om den beror på sjukdom, läkarbesök, begravning eller ren lättja. Där kommer för övrigt inte hennes lön vara identisk med kollegornas. Den kommer inte heller exakt spegla hennes arbetsinsats. Inte heller hennes hälsa kommer att vara likadan som alla andras, men den där chokladkakan hade åtminstone inte gjort den bättre.