Vanliga visan om rättvisa

Vad är det med alla människor som tycker att alla ska ha det lika bra jämt, och det alldeles oavsett egen insats. Ett exempel i det lilla är den skolklass där de elever som haft full närvaro fick varsin chokladkaka.

Det går naturligtvis inte för sig. Rektorn är arg, föräldrar är arga, och Aftonbladets reporter är argast av dem alla. En av eleverna är ledsen eftersom hon varit borta tre gånger, en sjukdom, ett läkarbesök och en begravning. Märk väl, hon har inte fått stå i skamvrån med dumstrut, hon fick bara ingen chokladkaka!

Hur många elever som belönades framgår inte av artikeln, men gissningsvis 2-3 stycken i en hel skolklass. För så var det när jag gick i skolan och sånt fick uppmärksammas utan att läraren hudflängdes i skvallermedia. Antalet lär i alla lägen varit för litet för att reportern skulle tycka att siffran gagnar hennes offerhistoria.

Någon i mitt kommentarsfält berättade nyligen om en professor som hade för vana att köpa tre bakverk till sina fyra barn och sedan dela ut dem slumpmässigt för att lära barnen att världen är orättvis. Lite beroende på ålder ska jag låta det vara osagt om det är god barnuppfostran, men föräldrarna till eleven i artikeln ska såklart inte skälla på skolan utan berätta för dottern att hon istället borde sporras inför nästa termin, och i väntan på den glädjas med sina kamrater.

Så småningom kommer hon till en arbetsplats där frånvaro kostar pengar för arbetsgivaren, oavhängigt om den beror på sjukdom, läkarbesök, begravning eller ren lättja. Där kommer för övrigt inte hennes lön vara identisk med kollegornas. Den kommer inte heller exakt spegla hennes arbetsinsats. Inte heller hennes hälsa kommer att vara likadan som alla andras, men den där chokladkakan hade åtminstone inte gjort den bättre.

Lurad med öppna ögon

Oscar, 39, bor i en villa i en söderförort till Stockholm och lider antagligen lika mycket som alla andra av de höga elpriserna. Så han börjar leta ved på Blocket, men hittar först bara bluffmakare som vill ha förskottsbetalning trots att köpare och säljare ändå måste träffas vid leverans/hämtning. Ved är ju liksom hopplöst att skicka eftersom frakten skulle bli dyrare än veden.

Men så äntligen hittar han en annons där både säljare och ved verkar finnas på riktigt. Oscar köper tre kubikmeter för över tusen kronor kubiken. Det låter hutlöst, men kommer man inte på att det är vinter förrän runt årsskiftet är det kanske det pris man får betala. Men så blir han ändå lurad! Den ved som säljaren säger ska ha torkat i 1,5 år är sur och omöjlig att använda denna vinter, så efter otaliga försök att tända den ringer Oscar istället till SVT för att gråta ut.

Vad gjorde Oscar då för fel, förutom att ha framförhållning som en dement tjackpundare? Oscar verkar jobba i reklamsvängen, men någon koppling till den riktiga världen borde han ha och där fått lära sig att ved säljs av skogsägare, vanligtvis småskaliga bönder. Kalla mig gärna fördomsfull, men killen reportern ringer till och som säger ”Vedd? Jek har inken tid. Villken vedd? Jag säljer inkenting.” låter inte som någon svensk bonde jag träffat.

Veden skulle ha torkat i 1,5 år. Köpte Oscar den nu i vinter betyder det att den skulle ha avverkats mitt i sommaren. Ingen bonde avverkar skog eller hugger ved mitt i sommaren. Inte bara för att det är lättare att köra traktor i skogen när det är tjäle i marken utan också för att de har fullt upp med sådd och slåtter under sommarsäsongen.

Oscar var antagligen nöjd och slog till så fort han hittade någon som inte ville ha Swish före leverans. I år föreslår jag att han börjar leta vedleverantör i februari och får tag i en till vars bondgård han kan köra sin Tesla (jag sa ju att jag var fördomsfull) och slänga in veden nykluven. Fast till vintern funkar väl den ved han redan köpt, så antagligen gör han ingenting förrän tidigast i oktober 2024.

Vårt dagliga bröd stjäl vi idag

Allt fler rubriker om matstölder. Även om det antagligen mest handlar om stöldligor som insett att det går att göra stora pengar till låg risk på att stjäla kött, sägs det också vara en del ”vanliga familjer”.

Och inte lär det bli mindre vanligt. Föda finns på nedersta steget i Maslows behovstrappa. Människor kommer inte att svälta ihjäl om de får slut på kontot, de kommer att stjäla. Antingen mat eller något som går att omsätta i pengar. Med köttpriser på över femhundralappen kilot har det såklart också ett andrahandsvärde.

Vore jag tjuv skulle jag också föredra att försöka överlista anställda i matbutiker framför banker eller något annat. De unga tjejer som jobbar i matbutik ser sällan ut som muskelbyggare, men framförallt finns de ju knappt där. Jag tror inte ett dugg på det Ica-handlaren i reportaget säger, att de både har uniformerade och civilklädda vakter i butiken. Sanningen är ju att när man behöver få tag i personal kan man gå gata upp och ner i butiken utan att träffa på någon.

Gör man trots allt det får man väl låta bli att stjäla just där och då. Skulle man ändå ha otur att åka dit får man troligen inte mycket till straff. I ett av SVT:s reportage säger en handlare att stjälande kunder ofta konfronteras redan i butiken. Då lär skammen bli enda straff. Tillräckligt för de flesta av oss, men har man börjat stjäla mat står man nog ut med det.

Och även om jag fattar att det ligger tragedier bakom många snatterier är det inte utan att jag känner en viss glädje över ”instant karma”, som i denna finska butik:

En liten berättelse om skadeglädje

Jag ville kolla om den svenska bostadsmarknaden kraschar precis som rubrikerna säger, så jag kollade Hemnet-annonser i det enda området jag har bra koll på, det där jag sålt två lägenheter under 20-talet. Det fanns bara en lägenhet till salu där, vilket var anmärkningsvärt. Det brukar vara ett tiotal. Den var vagt bekant, och adressen … Det var mammas lägenhet som jag sålde sommaren 2020!

Men det var verkligen bara så vitt att jag såg det. Allt var ändrat. Kök och badrum var nyrenoverade, men i stort sett alla andra rum också. Det var detaljer som golvlister som gjorde mig säker på att det ändå var den lägenheten. Det gör mig ingenting att de nya ägarna ändrat (eller förstört) sånt jag gjort i bostaden, men jag blev förvånad eftersom de la sig 50 kr (!) över gällande bud med motiveringen att de maxat sitt lån och inte kunde få fram en krona till. Jag tror inte att de ljög.

Trogna och minnesstarka bloggläsare kommer kanske ihåg att de ett par veckor efter köpet ville bli kompenserade för att den över tjugo år gamla spisen gått sönder, vilket ledde till en liten konflikt (”Hur löser vi det här nu då” – ja, antingen köper ni en ny eller också äter ni mycket sallad och kallskuret). Även om det inte är sånt jag ligger sömnlös över finns det människor vars beteende gör att jag hellre unnar dem en ekonomisk framgång.

Den enda sanna glädjen.

För det var ju där vi började, på bostadsmarknaden. Jag sålde lägenheten efter mycket möda och stort besvär (hej!) för 2 miljoner. Nu var den ute för 2,3, vilket omöjligen skulle täcka kostnaderna för renoveringen om inte budgivningen drog iväg. Jag renoverade mitt kök och badrum i samma bostadsområde för knappt tvåhundra tusen, men då gjorde jag nästan allt i köket själv, valde billigt kakel, ett begagnat badkar och en av Ikeas billigaste köksinredningar. Materialet för att jag gillade det, egenarbetet av snålhet.

Köparna var unga, oerfarna och inte ett dugg händiga, och även om de tagit hjälp av släkt och vänner gissar jag att deras renovering snarare landade på en halv miljon. Alltså skulle de behöva sälja för minst 2,55 Mkr om de ville täcka försäljningskostnaderna också. Då har jag ändå inte räknat in räntan för det enligt egen uppgift maxade lånet.

Några dagar efter att jag sett annonsen var det visning, och några dagar efter det stod lägenheten markerad som såld. Fördröjningen på Booli.se gjorde att jag fick vänta nästan en månad innan jag fick facit. Ni ska få det direkt: 2,15 Mkr. Stämmer mina antaganden kostade ägarnas 2,5 år i huset alltså minst 400000 kr, men taxametern skulle lika gärna kunna ha dragit iväg ytterligare ett par hundratusen, i värsta fall uppemot 20000 kr/månad. Dessutom lär de ha bott på en byggarbetsplats en stor del av tiden.

Jag sålde mitt under coronahysterin och efter det gick det upp, så det där med bostadskrasch tycks inte bara vara snack. Jag vore kanske en hemsk människa om jag hade jublat nu, för att jag hann ut i tid och ett par rätt ocharmiga typer satt med Svarte Petter, men jag hoppas att det är i sin ordning att jag i alla fall ler i mjugg. Nu har jag bara en fråga kvar – vad hände med spisen? Om man skulle skicka ett sms ...

”Unga väljer bort heltid”

Samtidigt som många klagar på minskade marginaler är det andra som går ner på deltid bara för att de vill och kan.

Jag jobbade själv deltid med hela friveckor i schemat när jag var yngre och såg det enbart som positivt. Det är mycket lättare att stå ut med ett jobb om man vet att efter fredag har jag nio lediga dagar på raken. Men bara någon extradag, som vid fyradagarsvecka, gör allt lite bekvämare. Det betyder inte att man behöver såsa bort den där dagen med sömn eller Netflixrally, man kan driva egna projekt, skaffa ett extrajobb eller vad som helst. Gissningsvis blir man heller inte en sämre medarbetare genom att slippa jobba tills man får blodsmak i munnen.

På Twitter kommenteras artikeln med ”Vem ska betala för välfärden?”, ”Unga är med andra ord lata” och ”Då är lönerna för höga”. Jag fick sätta mig på händerna för att inte svara: ”Skönt att du inte är bitter i alla fall ;-)”

För kanske är det inte lönerna som är för höga för denna grupp av ovanliga människor. Kanske är det utgifterna som är för höga hos gnällspikarna som irriterar sig på att andra gör val de själva har sett till att inte ha råd till.

Och ja, jag fattar att ”om alla gjorde så här” skulle välfärden försvinna och pensionssystemet rasa ihop, men får jag välja mellan att pensionssystemet ska braka eller att jag själv ska göra det ryker pensionen alla dagar i veckan. Så klart! Vi står alla oss själva närmast.

Kanske är det inte självklart att alla ska leva efter en och samma mall. Om mallen inte passar alla får man väl se till att inrätta samhället så att det passar fler. Utvecklingen de senaste decennierna har inneburit att vi trots högre välstånd jobbar mer. Fler och fler på bekostnad av sin mentala hälsa. De knaprar lyckopiller som aldrig förr, men trivs ändå inte. Om du frågar mig känns det fan så mycket friskare att sänka sina utgifter och gå ner på deltid än att äta piller för att stå ut med sitt liv.

Fusk med fusk

Att det inte är lätt att få rätt när man har gjort fel upptäckte den student som köpte en dålig uppsats som hon inte fick reklamera. Bakgrunden är att hon istället för att skriva den själv köpte en C-uppsats av ett företag som garanterade godkänt resultat.

När uppsatsen inte dög för skolan ville studenten ha pengarna tillbaka och när hon inte fick det gick ärendet till Allmänna reklamationsnämnden, som dock tyckte att hon gett sig in i leken med öppna ögon och får skylla sig själv.

Rätt åt henne, kan tyckas. Samtidigt tycker jag att företaget borde få smäll på fingrarna. Inte nog med att affärsidén är fusk, vilket är moraliskt förkastligt. De är dessutom så dåliga på det att de fuskar med myglet. Men okej, detta är kanske inte ARN:s uppgift.

Försök själva att hitta en bra bild på ARN!

Jag ser ännu ett problem med detta. Företaget som säljer fusk har antagligen lite svårt att komma ut på marknaden med sina tjänster. Ett utslag i ARN vore nog billig marknadsföring, för då lär företagsnamnet skrivas ut här och där. Sedan behöver man ju inte heller följa ARN:s rekommendation, men det hade de nog gjort. Företag kan ha en flexibel inställning till många regelverk, men inte marknadens lagar.

Att översätta bensinskatt till sjuksköterskor

Vänsteraktivisten och journalisten Emanuel Karlsten tycker till om drivmedelspriserna:

Här finns det ett och annat att ta tag i, så jag gör det.

För det första. Staten ”betalar” inga miljarder för detta. Pengar är inte i utgångspunkten statens egendom som folket kan få om de är snälla. Det är medborgarnas pengar som staten irriterande ofta tar ifrån dem.

För det andra. Karlsten har ingen aning om slutsumman blir sju miljarder. Den höga skatten på bensin hämmar samhällsutvecklingen, näringslivet och i slutändan alla människor. Många hade nog gärna sett en betydligt större sänkning, som politikerna lovade, men detta kan få några hjul att rulla, som i sin tur genererar andra pengar staten kan lägga vantarna på.

För det tredje. Var finns de där sjuksköterskorna? Jämförelsen haltar om det inte finns elvatusen anställningsbara sjuksköterskor. Jag gissar att antalet arbetslösa sjuksköterskor är ganska begränsat och då blir detta lite som det gamla skämtet om ”Foppa” Forsbergs lön som hade räckt till 8372 höftledsoperationer (”Vilken jävla tur att han valde pengarna!”).

För det fjärde kan siffrorna ifrågasättas. De bygger på en artikel med minimalt av källor och uträkningar där jag snabbt kan fastslå att man klumpat ihop både bensin och diesel, räknar upp skatten med inflationen och utgår ifrån att branschen kommer att stjäla en stor del av de pengar som staten nu inte stjäl. Troligt, men det hade de antagligen gjort ändå och ifall om inte fanns ...