Jag blir beklämd när jag
läser om att särbegåvade barn lämnas åt sitt öde när de är färdiga med de uppgifter som deras klasskamrater
fortsätter att traggla med.
Killen i reportaget
berättar om hur han till slut var så skoltrött att han började
fundera på att ta livet av sig, att han skolkade för att läsa i
biblioteket istället och att han inte uppfattar skolan som ett
ställe där man lär sig saker, det är i första hand en
förvaringsenhet.
Jag var inte särbegåvad,
men det där med förvaringsenhet kände jag också. Och för all
del, när jag var klar med matteboken fick jag en ny och när jag var
klar med den fick jag sudda och göra om – inte särskilt
utvecklande.
Det som gör mig mest
irriterad är att jag läst liknande reportage i 30-40 år.
Skolverkets representant hoppas att fenomenet ska växa bort, men
varför skulle det göra det? Problemet är nog att varken lärare
eller berörda myndigheter ser det som bekymmersamt att duktiga
elever inte får utnyttja sin fulla potential. De är ju redan mycket bättre än övriga, så skulle de bli ännu bättre blir de
sämsta eleverna ännu sämre i genomsnitt.
Precis som när det gäller ekonomi anses klyftorna värst. Om bara alla vore lika fattiga, eller i detta fall dåliga, hade situationen upplevts som bättre. Detta har förresten med ekonomi att göra, det är inte bara personliga tragedier för smarta ungar som får sin skolgång förstörd. Sverige behöver de smarta eleverna. Inte bara att de överlever skoltiden utan att de därefter börjar jobba i stora börsbolag eller skapar nya.