Vårens första byggprojekt

Mellan vedboden och ladan stod ett utedass när jag köpte fastigheten. Jag har faktiskt bott med utedass en gång tidigare, men eftersom jag har innetoa nu känns det onödigt. Jag brukar hinna in när nöden tränger på.

Jag såg istället potential för en carport. Jag hade lite grus över och när jag ändå skulle få en grävare på besök i somras slog jag ikull dasset för att kunna jämna till marken.

Så småningom blir det tak här, det kräver inte ens bygglov, men mer akut är att rivningen gjorde ett hål i väggen till vedboden.

Jag köpte virke till detta i höstas. Tiden eller orken räckte inte då, men nu var det dags. Första steget blev att riva lite mer.

Sedan skarvade jag det undre brädlagret. När jag får tak över carporten hamnar detta mitt under taket, så jag tyckte inte att ett par skarvar skulle göra något.

Så återstod det bara att sätta dit de nya brädorna.

Jag kunde ha målat väggen också, men i sommar ska vedboden få nytt tak och efter det målar jag om hela huset, så jag lever med de grisrosa inslagen till dess. Nu fick det istället bli en snabb och nästan gratis start på byggåret 2023. Eftersom jag målade brädorna jag satte upp blev det ett tvådagarsprojekt, men den effektiva tiden var bara 2-3 timmar. Det är förresten ungefär så lång tid jag tycker att ett bygg- eller måleriprojekt är uthärdligt utan att se ett slutresultat.

Tantrånare

Jag sa upp mig från jobbet som kontorschef för att bli ståuppkomiker. Det kändes ganska radikalt, men jag fick egentligen mer användning av ekonomistudierna i rollen som företagare än jag hade haft som kontorsanställd, så det var kanske inte så vilt som jag själv tyckte då. Och jag är inte ensam. Jag ser och hör talas om människor som ska byta yrkesbana, men efter några år är de tillbaka där de började eller åtminstone så nära att man undrar varför de överhuvudtaget försökte.

”Skomakare? Nej, nu är jag skodonstekniker.”

Då är det bra om man håller på med något intressant, lönsamt eller i alla fall lagligt, och inte som Bonnie Gooch, 78-årig bankrånare. Första gången hon dömdes för bankrån var 1977, så här snackar vi om lång och trogen tjänst.

Jag vet inte vad hon fick för straff den gången, men senast hon åkte dit, 2020, fick hon villkorlig dom och övervakning. Med ett mer rimligt straff då hade hon väl knappast varit ute nu, men tydligen är inte USA alltid de hårda domarnas land. Kanske hjälper det att vara en tant på 75+.

Låt oss alla dra nytta av Bonnies karriär, även om inte hon har gjort det. Det är smart att då och då utvärdera om man är på väg åt rätt håll jobbmässigt. Jag tror att det är alldeles för få som gör det. T ex de som vantrivs med sitt jobb och ändå inte försöker byta, som får en klump i magen varje söndagskväll för att det snart är dags för en ny själsdödande arbetsvecka, eller människor med förslitningsskador som funderar över hur de ska kunna fortsätta med exakt det jobb som gett dem problemen istället för att släppa taget och leta nytt.

Bli inte som Bonnie! Tänk nytt, gör annorlunda. Livet är för kort för att råna banker, men också för att råna sig själv på en meningsfull tillvaro.

Särbegåvade barn

Jag blir beklämd när jag läser om att särbegåvade barn lämnas åt sitt öde när de är färdiga med de uppgifter som deras klasskamrater fortsätter att traggla med.

Killen i reportaget berättar om hur han till slut var så skoltrött att han började fundera på att ta livet av sig, att han skolkade för att läsa i biblioteket istället och att han inte uppfattar skolan som ett ställe där man lär sig saker, det är i första hand en förvaringsenhet.

Jag var inte särbegåvad, men det där med förvaringsenhet kände jag också. Och för all del, när jag var klar med matteboken fick jag en ny och när jag var klar med den fick jag sudda och göra om – inte särskilt utvecklande.

Det som gör mig mest irriterad är att jag läst liknande reportage i 30-40 år. Skolverkets representant hoppas att fenomenet ska växa bort, men varför skulle det göra det? Problemet är nog att varken lärare eller berörda myndigheter ser det som bekymmersamt att duktiga elever inte får utnyttja sin fulla potential. De är ju redan mycket bättre än övriga, så skulle de bli ännu bättre blir de sämsta eleverna ännu sämre i genomsnitt.

Precis som när det gäller ekonomi anses klyftorna värst. Om bara alla vore lika fattiga, eller i detta fall dåliga, hade situationen upplevts som bättre. Detta har förresten med ekonomi att göra, det är inte bara personliga tragedier för smarta ungar som får sin skolgång förstörd. Sverige behöver de smarta eleverna. Inte bara att de överlever skoltiden utan att de därefter börjar jobba i stora börsbolag eller skapar nya.

Självgod idag

Det är alltid skönt att få bekräftat att man är på rätt spår. En rådgivare på Livsmedelsverket som pratar grönsaker säger det jag trott mig veta, och inte minst att det jag gör är rätt. Nu ser jag inte Livsmedelsverket som facit, men denna kvinna tycks veta vad hon pratar om, och det inte bara för att hon låter bli att nämna ordet ”klimat” i varannan mening (som brukar betyda att man säger vad man tror att folk vill höra oavsett sanningshalt). Här är budskapen:

• Ät kål och baljväxter. Check på den! Vitkål och röda linser nämns, och det är två favoriter i mitt kök. Så säger hon: ”De konserverade baljväxterna är nästan lika näringsrika som de man lägger i blöt och kokar själv. Verkligen mycket näring för pengarna.” Då undrar jag – vän av ordning och inte minst av pengar – varför hon valde att på detta sätt slå ett slag för konserver. Hon hade lika gärna kunnat säga: ”Köp torkade baljväxter så får du mer näring för pengarna än om du handlar konserverade och därigenom betalar för äran av att få frakta hem vatten.”

• Köp frysta grönsaker, de är lika näringsrika som färska grönsaker. Här nämner hon broccoli, som tillsammans med spenat alltid finns i min frys.
  
  

  

• Konserver. Här slår hon ett slag för krossade tomater i burk: ”Den antioxidant som finns i tomat blir lättare för kroppen att tillgodogöra sig om tomaten har processats, till exempel konserverats.” Och som av en händelse är krossade tomater den enda konserv jag köper och äter regelbundet.

• Färsk gurka, tomat och isbergssallad innehåller mest vatten. ”Men är du mer ute efter att få i dig näring, så köp hellre t ex kål, baljväxter, rotfrukter, andra grönsaker.” Det händer att jag köper färska tomater om det är extrapris, men det kan vara ett år sedan jag gjorde det senast.

Det enda tråkiga med att få rätt är att det ger dåligt med förbättringspotential. Det är som ”Sluta köp hem läsk och ät mindre godis” – ett meningslöst tips till den som inte gör det. Men att sura över det vore ju lite som Pippi Långstrumps idé om att börja i skolan för att få sommarlov.

Gröna sidan upp

Gräsmatta måste väl vara det dummaste man kan fylla en tomt med? Den är ju helt meningslös. Eller rättare sagt vore det en förbättring om den vore meningslös. Som det är nu tar den tid att klippa och det bör man göra någon gång i veckan hela sommaren.

Så här såg min matta ut i somras. Jag ville inte klippa bort maskrosorna eftersom det är en mycket populär källa till både pollen och nektar för bina i lådorna i bildens överkant. Sedan borde jag såklart ha klippt gräset, men nämnda bin tyckte att jag helst skulle hålla mig inomhus och jag hade ingen lust att klippa gräs i bidräkt, så jag struntade i det.

I höstas var gräset för högt för gräsklipparen och när jag inte fick röjsågen att funka fortsatte jag att strunta i gräsmattan, men nu tänkte jag att jag skulle rensa upp. Efter att ha ställt in röjsågen i värmen ett dygn och gjort rent luftfiltret fick jag fart på den, och efter några timmars röjning/klippning har jag fått bort det mesta av djungeln.

Men jag fattar fortfarande inte gräsmattans storhet. Till och med asfalt hade varit bättre, men min plan är istället att odla på tomten. Det är mycket jobb med det också, men då får man i alla fall en uppsida. Vad ger gräsmattor? Gräsavfall.

Dyrt är det också. Färdig gräsmatta på rulle verkar kosta från 60 kr/kvm och uppåt, vilket ju lätt blir många tusenlappar på en halvstor tomt. Vem tusan köper gräs om de har en tom yta att fylla? Och varför? Tacka vet jag skogstomter där det som växer gör det gratis och inte behöver underhållas veckovis.

För billigt, eller i alla fall för dåligt

Om ett erbjudande verkar för bra för att vara sant är det antagligen det, sägs det. Men det kan väl inte gälla när en resebyrå som funnits i 37 år erbjuder en resa på sin hemsida? Även om det är Apollo.

Varning för blåsning!

Men jo, Apollo tycker att kunderna ”borde förstått att det var en felaktig uppgift”, så de bokade helt sonika av de kunder som ”drabbats” av deras tekniska fel. De ”beklagar”, men det blir man ju inte fet av. Kunderna får inte resan och heller ingen kompensation.

Jag är så gammal att jag kommer ihåg det gamla uttrycket ”Kunden har alltid rätt”. Jag håller inte med om det, men om de tekniska problemen hade lett till att kunderna fått betala för mycket är jag övertygad om att Apollo inte ersatt dem i efterhand. Synd för dem att de tagit för dåligt betalt, men de gånger jag har gjort det har jag blivit tvungen att jobba billigare, för har man sagt något får man stå för det.

Apollos kundserviceavdelning

Nu hoppas jag att charterresenärer som läst om detta kommer ihåg och undviker Apollo i framtiden, men jag har inga stora förhoppningar. Precis som att folk åker med Ryanair kommer de säkert åka med Apollo om de är billiga. Fast inte om de är ”för” billiga för då blir det ingen resa.

Du hade ett jobb

”You had one job”, brukar man föraktfullt säga när någon misslyckats med den enda uppgift de hade att göra. Ursprunget hittar man möjligen i Jurassic Park från 1993, som jag såklart inte sett, men det verkar finnas fler bud om det.

Jag kom hur som helst att tänka på frasen när jag för femtioelfte gången läste att den övervägande majoriteten av aktivt förvaltade Sverigefonder sällan slår index. Jag fattar att förvaltarna inte lyckas varje år, men när bara tolv av 51 Sverigefonder slagit Stockholmsbörsens index på fem års sikt är det något som är riktigt galet.

Indexfonder, med 0-0,3 procents årlig avgift, handlar så pass brett att de i stort sett ska pricka index, medan aktivt förvaltade Sverigefonder oftast kostar 1,2-1,5 procent. Det låter inte farligt dyrt, men om de inte överpresterar är ju varje krona i extra avgift för mycket. Underpresterar förvaltarna borde de som allra minst bjuda på avgiften.

Sitter man – som väldigt många gör – år ut och år in och betalar en extra procent av kapitalet går man med ränta-på-ränta-effekten miste om väldigt mycket pengar i förlorad avkastning, även om fonden går likvärdigt med index före avgift.

Så varför nöjer sig kunderna med näst bäst? Varför är det ingen som protesterar, trots att vi läser sådana här artiklar vartenda år? Ett hotell som skulle erbjuda ett standardrum eller en skrubb till priset av en svit hade fått problem både med kunder, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden. Fondförvaltare som erbjuder skräpprodukter blir istället inbjudna till tv-soffor, som experter. Ännu ett fenomen i mängden som jag inte begriper.