Nödvärnsrätt även i Sverige?

Få rättigheter borde vara mer givna än den att man själv väljer vem som ska komma in i ens hem. Den som tvingar sig in där tycker jag att man ska ha rätt att avvisa med alla tillhands stående medel, även med våld. I stora delar av världen har man den rätten. En inbrottstjuv eller angripare som trots avvisande vägrar att vända om kan i värsta fall skjutas utan att bostadsinnehavaren straffas.

”Varning för krokodilen!”

I Sverige är det inte så. Minns exempelvis den äldre mannen i Vallåkra som sköt ihjäl två knivbeväpnade bröder som sökt upp honom i hemmet, helt uppenbart för att (minst) misshandla honom och som dömdes trots att rätten konstaterade att mannen handlat i nödvärn. Han fick ändå ett anmärkningsvärt milt straff, för att vara Sverige.

Men nu ser vi kanske en liten ljusning, efter att en 22-årig man dödat två maskerade inkräktare med en jaktkniv när de krossat en ruta och tagit sig in i hans lägenhet. Han friades nämligen helt i tingsrätten. Det återstår (kanske) att se om hovrätten gör en annan bedömning. Jag har inte läst domen, så med reservation för att det där framkommer något som inte skrivits i media hoppas jag att 22-åringen inte döms i högre instans.

Äganderätt är inskriven i grundlagen och att man har rätt att freda sitt hem borde vara självklart ända sedan Magnus Ladulås för snart tusen år sedan fastslog att inte ens kungen hade rätt att våldgästa bönderna. Mitt hem är min borg, och den som inte respekterar det bör tvingas att ta konsekvenserna.

Koll på matpriser

På 70-talet fick Olof Palme frågan vad en liter mjölk kostar. Svaret var 2,15 kr, men det visste inte han. På den tiden blev det en nyhet att statsministern inte visste vad den vanligaste basmatvaran kostade i butik. Det säger en del, 45 år senare tror jag att han har det gemensamt med nästan alla.

Inte ens jag vet längre. Eller jo, just mjölk eftersom jag handlar mjölk direkt från min närmaste mjölkproducent. Men andra varor har jag inte längre samma koll på som jag hade tidigare. Dock ska sägas att jag kollar priserna innan jag kommer till butiken och jämför med andra kedjor. Men om jag skulle väckas på natten och bli tillfrågad vad rödbetor, matgrädde eller krossade tomater kostar är jag inte säker på att jag vet.

Då lever jag ändå för att spara. Det är säkert någon i kommentarsfältet som slår mig, men jag har nog mer koll på priset på mina vanligaste matvaror än 95 procent av konsumenterna. Ändå har jag alltså inte järnkoll.

”Nej, vänta här nu...”

Jag har en teori om varför konsumenter i allmänhet har dålig koll på matpriser trots att ”Vad dyrt allt har blivit” är det nya ”vädret” vid släktmiddagar och runt fikabord. Jag tror att det handlar om avsaknaden av prislappar. Och pengar. Det sägs att användandet av betalkort gjort pengar abstrakt för barn, men det gäller nog även vuxna. Nu ser vi priset på hyllkanten, men det har vi glömt när vi kommer till kassan. Och väl där är de enda siffror vi behöver komma ihåg pin-koden till bankkortet, om vi inte kan ”blippa” för då behöver vi inte den heller.

Prislapparna lär inte komma tillbaka. Kontanter har jag lite mer tro på (eftersom de ju faktiskt inte försvunnit helt), men mest tror jag att enda chansen till förändring är att vi som konsumenter ser till att hålla koll. Vi får helt enkelt lära oss vad det vi köper kostar, låta bli att handla för dyrt, hitta andra leverantörer och helt enkelt vara besvärliga kunder. Annars får vi de priser vi förtjänar – dyra.

Forskningsförmynderi

Forskningsinstitutet RISE har i en undersökning konstaterat att folk har fler plagg i garderoben än de tror. Eller ja, åtminstone en majoritet av undersökningens 340 deltagare som loggat sitt klädanvändande under hundra dagar.

23 procent av kläderna i undersökningen användes bara en gång under perioden. Gissningsvis användes väl de flesta plagg inte alls. Under ett normalt kvartal skulle jag tro att jag bara använder en bråkdel av mina kläder överhuvudtaget. Men så jobbar jag också på att banta garderoben genom att varje dag använda kläder samtidigt som jag låter bli att köpa fler. RISE forskare säger att andra också önskar få ner antalet plagg:

”Man tycker att det är ett onödigt arbete och liksom jobbigt att hålla reda på mycket kläder.”

”Jag har redan en träningsoverall!”

Så långt allt väl, men min kommunistmätare slår i taket när de föreslår att klädbutiker och producenter ”bör erbjuda tjänster så att kunderna bättre ska kunna hitta favoritplagg som verkligen blir använda”. Detta genom att ”kartlägga och studera” kunderna.

Stopp nu! Det måste väl ändå vara konsumentens uppgift. De som vill kan precis som jag förbruka mer kläder än de köper så ska de se att det blir luftigare i garderoben. Om de önskar hjälp med det (varför i all världen psykiskt friska människor skulle behöva det) får de väl skaffa sig en personlig assistent av något slag, men jag får inte känslan av att RISE tycker att den fria marknaden ska lösa detta.

Eller så mycket annat heller för den delen. Hemsidan som berättar att RISE är ”ett oberoende, statligt forskningsinstitut” (alltså ännu en organisation som låtsas att det inte finns någon motsättning mellan orden ”oberoende” och ”statlig”) är full av pekpinnar som berättar hur folk ska leva, hyllningar till globala byråkratikolosser och ”normkritik”.

I organisationen jobbar 3000 personer (!) med renodlad indoktrinering. Bara personalkostnaden är på 2,6 miljarder om året och de har mage att kritisera andra för resursslöseri. Jag vågar knappt tänka på hur många sådana här skattefinansierade uppfostringsanstalter det finns, utan någon som helst nytta för för landet eller folket.

Är det inte synd om någon?

Jag vet inte om jag lever för dåligt eller för bra (jag får kritik åt bägge håll), men efter klassiska snyftreportage går mina samlade tankar ofta att sammanfatta med: ”Och?”

Som när jag läser om Marianne som är sjukskriven på halvtid. I reportaget sägs att hon får ut 14000 kr netto i månaden. Det låter märkligt lågt ifall hon har halv sjukpeng och halv minimilön, men vi får väl köpa siffrorna då. Hennes hyresrätt i Husby kostar henne 7785 kr, så när hyran är betald har hon drygt 6000 kr kvar att leva på.

”Bara ett SL-kort kostar 1 000 kronor, så det är tufft att få det att gå ihop.”

Utöver det nämner hon telefonkostnad och hemförsäkring, så jag drar slutsatsen att hon inte har så många fler fasta utgifter. Men:

”Redan idag måste hon titta noga på prislappen innan hon handlar mat. De höga matpriserna gör de redan små marginalerna ännu mindre, och en hyreshöjning skulle göra att matkontot krymper ytterligare.”

För mig låter det som att hon utan problem skulle kunna lägga fyra tusenlappar i månaden på mat. Vad äter hon, rysk kaviar? Hennes matkonto ligger åtminstone klart över snittet för en 64-årig kvinna. Väldigt många har det väldigt mycket bättre och själv skulle jag inte vilja bo i Husby om jag så fick betalt, men att hon ”vänder på varje krona för att få ekonomin att gå ihop” får åtminstone inte jag ihop.

Jag hade inte reagerat om det vore ett undantagsfall, men så här ser det nästan alltid ut i artiklar om fattiga. Man skriver om personer som inte har råd att hämta ut sin medicin, men glömmer berätta att högkostnadsskyddet gör att den max kostar ett par hundralappar i månaden. Man berättar om en fattigpension som säger sig ransonera potatis, samtidigt som man inte berättar att han äger en Mercedes värd en kvarts miljon, osv osv.

Det här får mig att undra – är det ingen som lever i ekonomisk misär på riktigt? Eller skäms dessa och håller sig undan, så att media bara får tag i gnälliga medelinkomsttagare? Detta är en ärlig fråga från min sida. Jag tycker mig leva ett rikt liv ekonomiskt, så när människor som tycks dubbla mina utgifter säger att de inte kan äta sig mätta blir jag förvirrad.

Kungens skål

Nu ska jag göra något så ovanligt som att försvara kungen. Jag skulle gärna se att monarkin avvecklades, men när man hävdar att kungen ”kastar ut” en kaféägare tycker jag att man bör ha mer på fötterna än denna artikel.

Det är alltså Indira Alikalfic som drivit kafé vid Ulriksdals slott i 17 år. Hovet basar över området runt slottet. Det ägs av staten, men kungen har dispositionsrätt och är alltså i sin fulla rätt att ”kasta ut” kaféinnehavaren.

Nu låter det ju lite som att att kungens torpeder knackat på och sagt åt henne att ta sitt pick och pack och dra innan månadsskiftet, men faktum är att hon fick uppsägningsbrevet 23 december 2021, alltså för nästan ett och ett halvt år sedan. Enligt ståthållaren (ball titel, vad man än tycker om monarki) var kontraktet utgående, hon fick det bara inte förlängt.

Därmed inte sagt att det inte är synd om Indira. Hon driver en framgångsrik rörelse som nu inte får fortsätta. Surt, men det är risken man tar när genom att hyra istället för att äga. Hon hade inte ett livstidskontrakt, har haft sjutton år på sig att att ta höjd för risken och för sjutton månader sedan visste hon att detta skulle hända. Om det nu gått så bra som det verkar borde hon ha lagt undan pengar så att hon nu snabbt kan flytta verksamheten till nya lokaler, helst ägda.

Ni tycker kanske att jag är känslokall nu, och att döma av reaktionerna på nätet är det inte många som håller med mig, men jag blir trött på människor som är så övertygade om att de är osårbara att de inte gör någonting för att säkra sin position, ens när de får ett brev där det i svart på vitt står att situationen har ändrat sig. För hundrafemtio år sedan hade Indira svultit ihjäl vid nästkommande missväxtår. Då hade det möjligtvis varit synd om henne.

”Nya” utemöbler

Gratulerer med dagen, kjære naboer! Äh, Norges nationaldag kanske inte är viktig i ett internationellt perspektiv, men själv har jag hängt upp flaggor.

Ett grannpar frågade om jag ville ha deras utemöbler. Gamla, fullt fungerande trämöbler. Klart att jag ville. Jag hade mycket möbler med mig hit, men just utemöbler hade jag inte. Jag slängde faktiskt mina utemöbler i samband med flytten. Dessa ärvde jag av min mormor och de hade gjort sitt.

Jag räknade iskallt med att det skulle lösa sig, och det gjorde det ju. Enda kruxet med möblerna mina grannar ville bli av med var att de hade stått och torkat några år, men det gick att åtgärda. Antagligen hade det funkat med ofärgad träolja, men de hade blivit så pass solblekta att jag gärna ville ha dem lite mörkare. Ett par vändor med valnötslasyr som blivit över när jag renoverade mitt vardagsrum i Stockholm, så blev de som nya igen.

Katten hade jag sedan tidigare.

Uppmärksamma läsare noterar kanske att de fyra stolarna är av tre olika typer, men det tänker man inte på när de står på plats, särskilt inte med enhetlig färg.

Möbler går nästan alltid att hitta gratis eller snudd på och utemöbler är inget undantag. Folk har en förmåga att vilja förnya sig. I detta fall tyckte grannarna att de var lite för tunga att släpa fram och tillbaka till förrådet varje år. Det har jag inga problem med. Mitt problem blir istället att hinna sitta i dem.

De där ungdomarna

SVT skriver om Emil, 22-årig mäklare. Han har köpt sin första bostad, en nybyggd lägenhet med havsutsikt. Det är något av en underdrift, han kommer kunna fiska från köksfönstret.

Tidvatten...

När han skrev kontraktet för två år sedan var räntan låg. Det är den inte längre, men Emil har en ”lösning” på det, nämligen att ansöka om amorteringsfrihet, en möjlighet man av någon anledning har just när man köper nyproducerat. På så vis säger Emil att han skulle ”kunna upprätthålla den livsstil som jag lever och kanske kunna ha ett sparande” (notera ordningsföljden).

Han säger att han valt att prioritera boendet och inte vill behöva dra in där, men han öppnar upp för möjligheten att överta sin farmors bil istället för den nya leasingbil han precis beställt. Någonstans här ser vi problemet. Om det nu är ett problem.

Emil är ingen idiot, har säkert en hög inkomst (det har väl alla mäklare?) och på sikt kan han nog bli framgångsrik med ordnad ekonomi och ett lyckligt liv. Men när jag var 22 bodde jag i den sommarstuga jag övertagit av mina föräldrar. Jag körde en rostig Volvo 145 som hade kostat mig 5000 kr och som jag senare sålde för en elgitarr och en förstärkare.

Sparo, 22, living the dream ...

Att ta ett miljonlån som jag inte klarat att amortera på eller att leasa en splitter ny bil fanns liksom inte på kartan. Jag känner mig inte gammal, men när jag läser om Emil som ser det som självklart att vid 22 ha sånt jag inte ens unnar mig tre decennier senare känner jag att jag är från en annan tidsålder. På gott och ont, men mest på gott tror jag.