Kungens skål

Nu ska jag göra något så ovanligt som att försvara kungen. Jag skulle gärna se att monarkin avvecklades, men när man hävdar att kungen ”kastar ut” en kaféägare tycker jag att man bör ha mer på fötterna än denna artikel.

Det är alltså Indira Alikalfic som drivit kafé vid Ulriksdals slott i 17 år. Hovet basar över området runt slottet. Det ägs av staten, men kungen har dispositionsrätt och är alltså i sin fulla rätt att ”kasta ut” kaféinnehavaren.

Nu låter det ju lite som att att kungens torpeder knackat på och sagt åt henne att ta sitt pick och pack och dra innan månadsskiftet, men faktum är att hon fick uppsägningsbrevet 23 december 2021, alltså för nästan ett och ett halvt år sedan. Enligt ståthållaren (ball titel, vad man än tycker om monarki) var kontraktet utgående, hon fick det bara inte förlängt.

Därmed inte sagt att det inte är synd om Indira. Hon driver en framgångsrik rörelse som nu inte får fortsätta. Surt, men det är risken man tar när genom att hyra istället för att äga. Hon hade inte ett livstidskontrakt, har haft sjutton år på sig att att ta höjd för risken och för sjutton månader sedan visste hon att detta skulle hända. Om det nu gått så bra som det verkar borde hon ha lagt undan pengar så att hon nu snabbt kan flytta verksamheten till nya lokaler, helst ägda.

Ni tycker kanske att jag är känslokall nu, och att döma av reaktionerna på nätet är det inte många som håller med mig, men jag blir trött på människor som är så övertygade om att de är osårbara att de inte gör någonting för att säkra sin position, ens när de får ett brev där det i svart på vitt står att situationen har ändrat sig. För hundrafemtio år sedan hade Indira svultit ihjäl vid nästkommande missväxtår. Då hade det möjligtvis varit synd om henne.