OBS! Denna text innehåller en del
generaliseringar. När jag skriver ”svenskar” menar jag inte
varenda svensk i hela världen, jag pratar om mönster och tendenser.
Med det sagt funderar jag en del på
hur det kommer sig att svenskar är så konflikträdda. I
kompisgänget, på släktmiddagen, på nätet, men allra mest på
jobbet. Det värsta som kan ske tycks vara att två personer har
olika åsikt i en fråga och den behöver inte ens vara särskilt
viktig. Ska man ändå våga sig på att vädra en avvikande åsikt
börjar man gärna med ”Jag är inte så insatt, men ...” eller
”Inte vet jag och du får säga till om du tycker jag är dum nu
...”
Det dummaste jag vet.
Jag är inte den som sätter ner foten
och kastar mig över konflikter med hull och hår, men i jämförelse
känner jag mig ibland som rena bråkstaken. Hur ska världen
någonsin gå framåt om vi inte vågar ifrågasätta något?
Jag har som sagt funderat över hur det
blivit så här. Kanske finner vi lite av orsaken till svenskars
konflikträdsla på jobbet här:
”Svenska hushåll är högt skuldsatta jämfört med många andra
länder. Inom EU har endast Luxemburg och Danmark högre lån per
invånare.” Med hög skuldsättning är man beroende av att
pengarna kommer in varje månad och då kanske man inte tycker sig ha
råd att sätta sig upp mot chefen, och så smittar det vidare på
fritids- och familjelivet?
Luxemburg är ju inget land utan en
radiostation, men med den här logiken skulle åtminstone danskarna
vara ännu mer konflikträdda än oss. De uppfann ju Jantelagen
också. Ändå får jag inte ihop det. I den mån jag förstår vad
danskar säger förknippar jag dem inte alls med konflikträdsla.
Så jag har väl fel, helt enkelt. Jag
menar, vem är jag att ha åsikter om detta? Har ni några teorier så
är de säkert bättre underbyggda. Låt höra!
Då det numera räcker med att titta på fel sätt på minderåriga som inte åker skidor för att tjafs ska uppstå (med ynglingen i fråga och dennes talrika brorsor), så kan det påverka andan i samhället.
SvaraRaderaFast det här fenomenet tror jag går långt tillbaka i tiden.
RaderaAnonym 09:07. Varför tittar du på minderåriga?
RaderaKan ju t ex vara bra om man möter dem på gatan så att man inte trampar ner dem. Man behöver ju inte flukta eller stirra på dem.
Radera16.54 för att de myndiga sitter inne.
RaderaEn konsolidering att platta hierarkin kanske? Själv bor man (numera och för tillfället) i Tyskland. Tyskarna är ju kända för att vara ganska direkta, så man ser ju kontraster. Här är det mycket mer Ni istället för Du och chefen är chefen. Håller fortfarande på att lära mig var jag passar in i hiriarki-stegen.
SvaraRaderaFick själv mycket skit i mitt första jobb då det ansågs att jag ansåg mig själv veta allt, då jag ifrågasatte - för att lära mig. Så jag känner precis igen delen med ”Jag är inte så insatt, men ...”, då jag själv har fått lära in den delen för att passa in på svenska arbetsmarknaden.
Svårt att säga att det ena är bättre än det andra, men jag gillar att använda förnamn på arbetsplatser och hade aldrig stått ut med "chefen", vare sig som chef eller anställd. Men ibland önskar jag att svenskar kunde ta ett steg framåt och inte be om ursäkt för sin existens.
RaderaMen jag kan ana att det riskerar att skära sig mellan svensk och tysk på jobbet. Lite så här:
https://www.youtube.com/watch?v=nkXtFXLyW5w
Vilken obehaglig bild, Sparo.
SvaraRaderaDet blir det om fotografen fångar hans själ.
RaderaDet råder (och har väl gjort länge?) en stark konsensus-kultur i Sverige. På jobbet ska alla komma till tals (bra!) men om inte alla i slutänden håller med så är det svårt att komma till ett beslut. Så till det extrema att ingen vill ta ett beslut som inte har alla med sig. Så vi lider mer av att det inte finns något beslut, än om fel beslut tas. (Som jag ser det, tar man fel beslut kan man oftast ändra på beslutet senare, men finns inget beslut alls så händer ingenting, alls). Och det speglar väl även privatlivet, råder det inte konsensus så betyder det automatiskt att man har en konflikt (tydligen). Men jag försöker vända på det, utsätts vi inte för andra åsikter än våra egna så kommer aldrig något nytt uppstå, inga nya uppfinningar, djupare förståelse osv. Lika så så får man ju en chans att slipa på sina egna argument när man blir ifrågasatt. Ibland blir man styrkt i sin egna uppfattning, ibland får man insikt som gör att ens egna uppfattning ändras. Farligare än så är det inte :-D
SvaraRaderaDessutom svårt att veta om det var fel beslut utan att testa det. Och precis som du är inne på blir även ett uppskjutet beslut till slut ett beslut.
RaderaJag har inte varit i Frankrike i vuxen ålder, men någon påstod att om alla är överens vid middagsbordet tar en av gästerna på sig uppgiften att tycka annorlunda, bara för att det ska hända något. Det skulle aldrig ske i Sverige.
Då är jag kanske lite fransman ibland då, det händer absolut att jag argumenterar för andra sidan för att få igång konversationer. Ibland med glimt i ögat, ibland inte beroende på sällskap.
RaderaMed väldigt goda vänner kan jag nog också göra det, men jag är inte killen som utropar "Det var reda med Hitler!" under en middagsbjudning bara för att kolla vad som händer.
RaderaNu tog du nog en av de mest extrema exemplen du kunde komma på. Det hade inte jag heller gjort 😄
RaderaNej, det förstår jag. Jag drog det till extremen för effektens skull.
RaderaJag som trodde att man argumenterar för något man själv tycker, inte bara för sakens skull.
RaderaDet gör man som man vill.
RaderaIbland kan det ju vara nyttigt att röra runt lite, inte nödvändigtvis för att argumentera för sin sak, men för att få folk att tänka i nya banor o hitta andra lösningar än den första mest uppenbara (tänker på jobbet nu). Det kan även vara intressant att argumentera för "andra" sidans åsikter för att utmana sina egna tankar och idéer. Eller öppet argumentera för sin sak men också vara tydlig men nackdelarna eller svagheterna i en idé eller förslag. Det gör samtalen mer genuina och intressanta. Hoppas alla håller med mig nu, annars tar jag tillbaka allt jag skrivit och övergår till att hålla med exakt alla andra inlägg här.
RaderaJag tycker att ingenting är så lärorikt som att hålla ett brandtal FÖR något man är EMOT. Efter att ha gått ut skolan måste man nästan konstruera de situationerna själv om man vill ha dem.
RaderaAtt försöka förstå någon annan persons åsikter är en sak, men att själv argumentera för någons åsikter man själv inte håller med om är bara konstigt. Om man enbart är ute efter att skapa dålig stämning så är det säkert framgångsrikt.
RaderaVad jag menar är att det är nyttigt för den egna skallen att tvingas komma på bra motargument. Få saker är alltigenom bra eller dåliga.
RaderaDet kan jag köpa.Att se olika vinklar och åsiker tror jag definitivt är både givande och bra. Det jag menade är när någon enbart för konflikten skull argumenterar för en åsikt som vederbörande egentligen inte har själv. Det tycker jag är konstigt.
RaderaJa, men fransmän ÄR konstiga, så det är helt naturligt att man gör så i Frankrike. Om det nu är sant.
RaderaJa det råder konflikträdsla i Sverige. Ifrågasättande är mycket viktigt för utvecklingen. Som ingenjör ser jag det som direkt nödvändigt i det dagliga arbetet, både att kunna ifrågasätta men även bli ifrågasatt själv. Detta har jag tagit med mig mer och mer av i vardagslivet men märker också att där är det fler som tar illa upp om man ifrågasätter eller är av annan åsikt.
SvaraRaderaTyvärr har vi av någon anledning drabbats av smala åsiktskorridorer i Sverige som jag inte upplever på samma sätt i andra länder. Det känns väldigt politiserat hela tiden. Själv bryr jag mig bara om själva sakfrågan istället för vad någon annan/kändis/politiker tycker är det rätta.
Tydliga hierarkier skulle jag däremot säga är vanligare i vissa andra länder vilket också kan ha sina problem. Ex. det jag har mandat för att besluta på mitt företag i min ingenjörsroll ska upp på hög chefsnivå för beslut i liknande företag i andra länder.
Exakt så! och jag förutsätter att jag kommer bli ifrågasatt på jobbet varje dag, lika så att jag ifrågasätter när det behövs. Men ju tydligare jag är med att sakfrågan inte definierar vad jag tycker om en person, öppet frågar vad personer tycker, eller poängtera att "det ser inte ut som du håller med, vill du berätta?" desto mer avslappnad blir min omgivning, både privat och i jobb, och jag ser förändring i rätt riktning i min omgivning! (ibland kan jag inte låta bli att vara optimist)
RaderaDet går ju också att vända på det. Man försöker ju aldrig komma med konstruktiva idéer till någon man uppfattar som idiot, för man inser att det är poänglöst. Så det faktum att man tar diskussionen är samtidigt visad respekt.
RaderaAtt inte ha hierarkier har jag alltid sett som något positivt, men kanske är det en del av problemet. Sedan vet jag inte hur hierarkilöst Sverige är. När jag varit anställd har jag nästan alltid haft (eller varit) en mellanchef som en stoppkloss mellan golvet och toppen.
Jag har nog alltid varit lite stridbar, kanske det ocksa var en anledning till att jag sökte mig fran Sverige? Om man inte vagar sta upp för sina asikter kommer man inte langt vill jag pasta.
SvaraRaderaMen med aren har jag lugnat ner mig lite, och det har nog ocksa att göra med att jag bott lite varstans och är mer accepterande till folks olikheter. Fast om jag blir utsatt för nagon oförrätt kan det fortfarande flamma upp hos mig!
För övrigt stämmer dina iakttagelser om danskar Sparo, de är sannerligen inte konflikträdda, snarare tvärtom, haha. Det debatteras friskt i möten, men till slut nar man konsensus, det är bara det att sen gar alla at varsitt hall och gör som de själva bestämt fran början. Och pa nagot underligt sätt fungerar det ocksa.
/Annika
Med åren lär man sig nog att inte alla strider är värda att ta.
RaderaDet är märkligt att svenskar och danskar är så pass olika. Jag uppfattar att svenskar är mycket mer lika både norrmän och finnar, även om olikheterna finns där med.
Lika norrmän ja (förutom att norrmän jobbar mer effektivt och alltid ska ga pa tur + plus att kaffet ser ut och smakar som tevatten), finnar känner jag inte sa manga men jag var pa jobbesök där en gang. Da skulle man fira nagons födelsedag och när vi kom dit satt en stor grupp och at tarta. I total tystnad, ingen sa ett ord. Det tyckte jag var roligt och pladdrade pa. Nej, small talk är inget finnarna excellerar i, pa gott och ont.
Radera/Annika
Jag gillade svagt kaffe redan tidigare.
RaderaFinland hade tidigt flest mobiltelefonanvändare i världen. Så då kunde de alltid nå varandra för att säga ingenting ;-)
Du har ett litet grammatiskt fel i texten. Du skriver att ".. skulle åtminstone danskarna vara mer konflikrädda än OSS."
SvaraRaderaDet korrekta är att de skulle vara mer konflikträdda än VI är.
https://app.binogi.se/l/stoerre-aen-mig-eller-stoerre-aen-jag
Radera"Och om du väljer att säga: Han är större än mig. Så får du vara beredd på att en och annan självutnämnd språkpolis kommer att tro att du har fel."
Tack för den länken! Jag har tillhört de jobbiga språkpoliserna som envisats med att säga "...mer konflikträdda än VI" men nu kan jag ju tagga ner och slippa det :-)
Radera// Veronica
Är inte det egentligen svaret på alla språkfrågor, att bägge är okej att säga ;-)
RaderaMen med det sagt agerar jag också språkpolis ibland, men jag har andra käpphästar.
Jag är inte så insatt, och inte vet jag och du får säga till om du tycker jag är dum nu men jag kan känna igen mig i det mesta utom undfallenheten och underdånigheten mot chefer, bra sådana och bra arbetskamrater ska (bör) vara glada över att man är ifrågasättande, sedan blir det ju inte bra om man är det jämt av ren princip.
SvaraRaderaTänkvärt ämne som tusan annars och fick mig att spana inåt. Det har varit ett område där jag haft en stark personlig utveckling det senaste decenniet. Jag har varit minst lika konflikträdd som gemene man, tror verkligen det är en del generellt av vår särart här i landet.
Men det håller ju inte om man ska engagera sig politiskt, så där har jag varit tvungen att snäppa upp mig och släppa sargen. På både den fronten samt att arbeta mig genom och övervinna skräcken att tala inför folksamlingar (något jag, om det nu stämmer eller ej, har läst kom som nr 1 på folks största rädsla, strax före döden).
/JB
Alla säger att de uppskattar när det kommer nya människor som med "fräscha ögon kan ge nya infallsvinklar". Fast det är inte alltid de menar det :-)
RaderaHur var det för dig när du gav dig på standup? Var detta att hålla låda inför en massa folk aldrig något problem för dig eller något du fick jobba för att bli komfortabel med? Bara nyfiken.
Radera/JB
Jag var livrädd! Inte bara första gången utan åtminstone första tjugo gångerna. Senare också, de gånger förutsättningarna var svåra.
RaderaKänner igen mig! Stod och darrade som ett asplöv och pep fram vad jag ville ha sagt i talarstolen första åren. Tack och lov släpper det med tiden. :-D
Radera/JB
Det gäller väl det mesta, att det lugnar sig när man börjar begripa vad man håller på med. Men just när man talar offentligt blir det ställt på sin spets när man kommer av sig eller floppar. Jag har aldrig provat talarstol, men tänker att då har man åtminstone bra ljudanläggning och någorlunda nykter publik :-)
RaderaDe där med skuldsattheten har jag belägg för. För ett antal år sedan arbetade jag på ett ställe där ägare och även anställda drog på sig stor lån. Det var inte alls bra för verksamheten, det rådde en tystnadskultur som gick ut över våra brukare som tyvärr fick utstå en del p g a det.
SvaraRaderaTyvärr så sant, den som är satt i skuld är inte fri, det var väl Persson som uttryckte något i den vägen. Han håller numera på att pösa över på sin gård någonstans i Sörmland och plågar livet ur någon granne./M
Det ante mig.
RaderaVem som plågar vem i Sörmland är jag inte insatt för att uttala mig om. Däremot vill jag hävda att uttrycket ursprungligen kommer ifrån en annan sosse, Ernst Wigforss 1932:
https://sv.wikiquote.org/wiki/Ernst_Wigforss
En bild på en fegis, en gris och Schulman. Så oerhört passande! :)
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.com
Vad har Schulman gjort som far er att tycka sa?
Radera/Annika
Han år en äcklig mobbare, som gjort sig känd på andras olycka. I princip så, en vidrigt hemsk människa.
RaderaGod sammanfattning. Schulman är killen som (mer eller mindre samma dag) kan glädja sig offentligt åt en annan persons livskris och skriva en krönika om sin egen utsatthet.
RaderaSamtidigt otroligt narcissistisk, självgod och fullständigt talanglös. Utan kända familjemedlemmar (som han hängt ut i ungefär en bok per släkting) hade han inte varit någonting alls annat än sorglig och misslyckad.
Det där var en jäkligt intressant teori och en jag inte hört förut. De mest skuldsatta i Sverige är väl medelklassen antar jag och det stämmer bra med min uppfattning att de också är de mest PK och konflikträdda och mest ängsliga att "kränka någon" sate när de öppnar munnen. Som att någon annans kränkthet är avsändarens ansvar. Vad jag längtar till den dagen då någons upprördhet över att ha blivit kränkt bemöts med ett "Jaha? Get over yourself!"
SvaraRadera/K
Den som är kränkt är icke fri.
RaderaDet argumentet försöker jag använda hela tiden. För det är ju så, vad ska man göra med att bli kränkt. Nu pratar jag alltså inte om personer som blivit rånade och pissade i munnen utan folk som kallats idiot eller rugguggla. Livet måste gå vidare efter det.
RaderaPrecis! Fysiska kränkningar av den sorten eller sexuella övergrepp tex är ju en sak, eller hot mot den privata friden, men att bli lite stött borde inte anses så himla allvarligt att man ska anpassa ett helt samhälle efter det.
RaderaFniss, rugguggla var ett ord jag inte hört pa länge. Min mamma stod och putsade fönster en gang när en grannpöjk gick förbi och sa "hej pa dig din gamla morrhoppa". Det skrattade vi länge at och jag tycker fortfarande det är roligt. Och inte blev hon kränkt alls.
Radera/Annika
Jag kom inte på något bättre, men här finns inspiration (bättre än både rugguggla och morrhoppa):
Raderahttps://youtu.be/Y1fGgDp2DQ4?t=39