Lite odling

Jag har beställt material till odlingslådor, men i väntan på det har jag tjuvstartat lite med trädgårdsodlingen. Grannen frågade om jag inte vill ha lite plantor av henne och när det är gratis är jag sällan svårövertalad. Så nu spirar det både inne och ute.

Luftlök var en ny bekantskap för mig. Som jag förstått är det lite som gräslök (som jag också fick), men på luftlök skjuter det ut lökar ur stjälken som man antingen kan äta eller plantera och därigenom utöka odlingen.

Libbsticka är en växt jag hört talas om, men jag tror banne mig aldrig jag hade ätit den. Selleri har jag ätit mycket av och libbstickans smak och konsistens påminner om selleri (libbsticka kallas tydligen också för selleriört). Är ni fortfarande osäkra har jag ett trumfkort: Ernst Hirchenkellersteigerberger tycker att den är ”fantastiskt god”:

Förutom att jag fick rejält med plantor passade grannen på att skicka med flera kilo skördade libbstickor eftersom hon hade så mycket, så Ernsts tal om dess frodighet tycks stämma. Grannen sa att de går att torka. Det måste jag testa, så jag hängde dem i knippen på glasverandan där det kan bli rejält varmt när solen ligger på.

Eftersom jag skaffat jord och virke, men inte vet exakt vad jag ska odla i odlingslådor har jag tills vidare valt att plantera en del ute och en del i krukor. Pepparmynta har jag förstått att man alltid bör odla i kruka eftersom den annars kan ta över hela tomten.

Det känns skönt att åtminstone ha kommit igång, så får det bli ett nytt inlägg när odlingslådorna är på plats, och eventuellt när allt har dött alternativt ätits upp av de orädda rådjuren som stryker runt på och kring tomten. Jag börjar förstå hur Runar tänkte. 😉  

Klokt om barnsvält

Jag har inte varit imponerad av författaren Lena Anderssons böcker. Däremot högaktar jag henne som krönikör. Hon är en intellektuellt hederlig vänsterdebattör och sådana går det inte tretton på dussinet av. Spontant kommer jag bara på Widar Andersson och alldeles för tidigt bortgångne Sören Wibe.

Lena Andersson har en förmåga att hålla två tankar i luften samtidigt och tycks inte så brydd över vilka reaktioner hon ska få. Den här gången har hon granskat begreppet barnsvält i en krönika i Svenska Dagbladet:

Jag länkar inte till den eftersom SvD numera tycks sätta t o m ledarsidan bakom betalvägg, men eftersom jag och merparten av er har försörjt SvD hela eller stora delar av våra liv har jag inga moraliska problem med att klistra in texten.

Det pratas mer och mer om barnsvält i Sverige. Politiker av olika kulörer lägger förslag om att bjuda barn på frukost i skolan, eftersom de inte får någon hemma. Andersson berättar om artiklar som beskrivit hur barn äter extra mycket på måndagslunchen eftersom de är hungriga efter en hel helg hemma.

Allt är Ebbas fel.

Det stämmer säkert att det finns hungriga barn, precis som det stämmer att en del barn gruvar sig inför julen eftersom mamma och pappa mest super och slåss då. Både det ena och det andra är förstås fruktansvärt, men som Andersson påpekar beror det bristande matintaget knappast på att föräldrarna inte har råd. Jag tycker att hennes exempel är klockrena:

”En femkilossäck med ris kostar 170 kr. Den innehåller dryga 17 000 kalorier. Dagsbehovet för en vuxen utan motion är 2 000. Potatis, mättande i alla former utom som chips och pommes frites, går lös på 130 kr för 8 000 kalorier. Ett kilo hushållsost för 110 kr med 2 700 kalorier och 290 gram protein ger ytterligare mättnad och smak.

Havregryn har det närmast ofattbart låga priset åtta kronor för 2 000 kalorier. En normalportion gröt kostar 70 öre, sockret att strö på 20 öre. På samma sätt är mjöl, jäst och vatten så billigt att det närapå kan betraktas som gratis.”

Jag vill ändå råda Lena Andersson att hitta en annan butik att handla i. I en lågprisbutik i Rissne, några kilometer från hennes bostad i Tensta, kostar femkilossäcken med ris 83,90 kr istället för 170 kr och hushållsosten 89,90 kr istället för 110 kr. Kan hon leva med den betydligt godare Goudaosten (hörs ju t o m på namnet) är hon nere på 71,90 kr.

Men vi förstår hennes poäng ändå. Är det mättnad man är ute efter går den att hitta långt under existensminimum. Önskar man näring också får man anstränga sig lite, men det är fortfarande billigt. Andersson igen:

”Hunger är ett ord med reell betydelse. Svält är ett ohyggligt tillstånd. Men att inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter ska inte beskrivas som att barnen hungrar. Att sakna grundläggande kunskaper om matlagning är något annat än att inte ha råd med mat.”

”No soup for you!”

För nog är det väl där skon klämmer. Man vill inte bara köpa sig mat, man vill få frihet på köpet. Att lära sig laga mat från grunden tar lite tid, men informationen finns att få överallt. Läs recept, be någon du känner om hjälp, pröva! Har man satt barn till världen kan man inte kräva att samhället ska ta hand om dem, det är föräldrarnas förbannade skyldighet!

Nödvärnsrätt även i Sverige?

Få rättigheter borde vara mer givna än den att man själv väljer vem som ska komma in i ens hem. Den som tvingar sig in där tycker jag att man ska ha rätt att avvisa med alla tillhands stående medel, även med våld. I stora delar av världen har man den rätten. En inbrottstjuv eller angripare som trots avvisande vägrar att vända om kan i värsta fall skjutas utan att bostadsinnehavaren straffas.

”Varning för krokodilen!”

I Sverige är det inte så. Minns exempelvis den äldre mannen i Vallåkra som sköt ihjäl två knivbeväpnade bröder som sökt upp honom i hemmet, helt uppenbart för att (minst) misshandla honom och som dömdes trots att rätten konstaterade att mannen handlat i nödvärn. Han fick ändå ett anmärkningsvärt milt straff, för att vara Sverige.

Men nu ser vi kanske en liten ljusning, efter att en 22-årig man dödat två maskerade inkräktare med en jaktkniv när de krossat en ruta och tagit sig in i hans lägenhet. Han friades nämligen helt i tingsrätten. Det återstår (kanske) att se om hovrätten gör en annan bedömning. Jag har inte läst domen, så med reservation för att det där framkommer något som inte skrivits i media hoppas jag att 22-åringen inte döms i högre instans.

Äganderätt är inskriven i grundlagen och att man har rätt att freda sitt hem borde vara självklart ända sedan Magnus Ladulås för snart tusen år sedan fastslog att inte ens kungen hade rätt att våldgästa bönderna. Mitt hem är min borg, och den som inte respekterar det bör tvingas att ta konsekvenserna.

Koll på matpriser

På 70-talet fick Olof Palme frågan vad en liter mjölk kostar. Svaret var 2,15 kr, men det visste inte han. På den tiden blev det en nyhet att statsministern inte visste vad den vanligaste basmatvaran kostade i butik. Det säger en del, 45 år senare tror jag att han har det gemensamt med nästan alla.

Inte ens jag vet längre. Eller jo, just mjölk eftersom jag handlar mjölk direkt från min närmaste mjölkproducent. Men andra varor har jag inte längre samma koll på som jag hade tidigare. Dock ska sägas att jag kollar priserna innan jag kommer till butiken och jämför med andra kedjor. Men om jag skulle väckas på natten och bli tillfrågad vad rödbetor, matgrädde eller krossade tomater kostar är jag inte säker på att jag vet.

Då lever jag ändå för att spara. Det är säkert någon i kommentarsfältet som slår mig, men jag har nog mer koll på priset på mina vanligaste matvaror än 95 procent av konsumenterna. Ändå har jag alltså inte järnkoll.

”Nej, vänta här nu...”

Jag har en teori om varför konsumenter i allmänhet har dålig koll på matpriser trots att ”Vad dyrt allt har blivit” är det nya ”vädret” vid släktmiddagar och runt fikabord. Jag tror att det handlar om avsaknaden av prislappar. Och pengar. Det sägs att användandet av betalkort gjort pengar abstrakt för barn, men det gäller nog även vuxna. Nu ser vi priset på hyllkanten, men det har vi glömt när vi kommer till kassan. Och väl där är de enda siffror vi behöver komma ihåg pin-koden till bankkortet, om vi inte kan ”blippa” för då behöver vi inte den heller.

Prislapparna lär inte komma tillbaka. Kontanter har jag lite mer tro på (eftersom de ju faktiskt inte försvunnit helt), men mest tror jag att enda chansen till förändring är att vi som konsumenter ser till att hålla koll. Vi får helt enkelt lära oss vad det vi köper kostar, låta bli att handla för dyrt, hitta andra leverantörer och helt enkelt vara besvärliga kunder. Annars får vi de priser vi förtjänar – dyra.

Forskningsförmynderi

Forskningsinstitutet RISE har i en undersökning konstaterat att folk har fler plagg i garderoben än de tror. Eller ja, åtminstone en majoritet av undersökningens 340 deltagare som loggat sitt klädanvändande under hundra dagar.

23 procent av kläderna i undersökningen användes bara en gång under perioden. Gissningsvis användes väl de flesta plagg inte alls. Under ett normalt kvartal skulle jag tro att jag bara använder en bråkdel av mina kläder överhuvudtaget. Men så jobbar jag också på att banta garderoben genom att varje dag använda kläder samtidigt som jag låter bli att köpa fler. RISE forskare säger att andra också önskar få ner antalet plagg:

”Man tycker att det är ett onödigt arbete och liksom jobbigt att hålla reda på mycket kläder.”

”Jag har redan en träningsoverall!”

Så långt allt väl, men min kommunistmätare slår i taket när de föreslår att klädbutiker och producenter ”bör erbjuda tjänster så att kunderna bättre ska kunna hitta favoritplagg som verkligen blir använda”. Detta genom att ”kartlägga och studera” kunderna.

Stopp nu! Det måste väl ändå vara konsumentens uppgift. De som vill kan precis som jag förbruka mer kläder än de köper så ska de se att det blir luftigare i garderoben. Om de önskar hjälp med det (varför i all världen psykiskt friska människor skulle behöva det) får de väl skaffa sig en personlig assistent av något slag, men jag får inte känslan av att RISE tycker att den fria marknaden ska lösa detta.

Eller så mycket annat heller för den delen. Hemsidan som berättar att RISE är ”ett oberoende, statligt forskningsinstitut” (alltså ännu en organisation som låtsas att det inte finns någon motsättning mellan orden ”oberoende” och ”statlig”) är full av pekpinnar som berättar hur folk ska leva, hyllningar till globala byråkratikolosser och ”normkritik”.

I organisationen jobbar 3000 personer (!) med renodlad indoktrinering. Bara personalkostnaden är på 2,6 miljarder om året och de har mage att kritisera andra för resursslöseri. Jag vågar knappt tänka på hur många sådana här skattefinansierade uppfostringsanstalter det finns, utan någon som helst nytta för för landet eller folket.

Är det inte synd om någon?

Jag vet inte om jag lever för dåligt eller för bra (jag får kritik åt bägge håll), men efter klassiska snyftreportage går mina samlade tankar ofta att sammanfatta med: ”Och?”

Som när jag läser om Marianne som är sjukskriven på halvtid. I reportaget sägs att hon får ut 14000 kr netto i månaden. Det låter märkligt lågt ifall hon har halv sjukpeng och halv minimilön, men vi får väl köpa siffrorna då. Hennes hyresrätt i Husby kostar henne 7785 kr, så när hyran är betald har hon drygt 6000 kr kvar att leva på.

”Bara ett SL-kort kostar 1 000 kronor, så det är tufft att få det att gå ihop.”

Utöver det nämner hon telefonkostnad och hemförsäkring, så jag drar slutsatsen att hon inte har så många fler fasta utgifter. Men:

”Redan idag måste hon titta noga på prislappen innan hon handlar mat. De höga matpriserna gör de redan små marginalerna ännu mindre, och en hyreshöjning skulle göra att matkontot krymper ytterligare.”

För mig låter det som att hon utan problem skulle kunna lägga fyra tusenlappar i månaden på mat. Vad äter hon, rysk kaviar? Hennes matkonto ligger åtminstone klart över snittet för en 64-årig kvinna. Väldigt många har det väldigt mycket bättre och själv skulle jag inte vilja bo i Husby om jag så fick betalt, men att hon ”vänder på varje krona för att få ekonomin att gå ihop” får åtminstone inte jag ihop.

Jag hade inte reagerat om det vore ett undantagsfall, men så här ser det nästan alltid ut i artiklar om fattiga. Man skriver om personer som inte har råd att hämta ut sin medicin, men glömmer berätta att högkostnadsskyddet gör att den max kostar ett par hundralappar i månaden. Man berättar om en fattigpension som säger sig ransonera potatis, samtidigt som man inte berättar att han äger en Mercedes värd en kvarts miljon, osv osv.

Det här får mig att undra – är det ingen som lever i ekonomisk misär på riktigt? Eller skäms dessa och håller sig undan, så att media bara får tag i gnälliga medelinkomsttagare? Detta är en ärlig fråga från min sida. Jag tycker mig leva ett rikt liv ekonomiskt, så när människor som tycks dubbla mina utgifter säger att de inte kan äta sig mätta blir jag förvirrad.

Kungens skål

Nu ska jag göra något så ovanligt som att försvara kungen. Jag skulle gärna se att monarkin avvecklades, men när man hävdar att kungen ”kastar ut” en kaféägare tycker jag att man bör ha mer på fötterna än denna artikel.

Det är alltså Indira Alikalfic som drivit kafé vid Ulriksdals slott i 17 år. Hovet basar över området runt slottet. Det ägs av staten, men kungen har dispositionsrätt och är alltså i sin fulla rätt att ”kasta ut” kaféinnehavaren.

Nu låter det ju lite som att att kungens torpeder knackat på och sagt åt henne att ta sitt pick och pack och dra innan månadsskiftet, men faktum är att hon fick uppsägningsbrevet 23 december 2021, alltså för nästan ett och ett halvt år sedan. Enligt ståthållaren (ball titel, vad man än tycker om monarki) var kontraktet utgående, hon fick det bara inte förlängt.

Därmed inte sagt att det inte är synd om Indira. Hon driver en framgångsrik rörelse som nu inte får fortsätta. Surt, men det är risken man tar när genom att hyra istället för att äga. Hon hade inte ett livstidskontrakt, har haft sjutton år på sig att att ta höjd för risken och för sjutton månader sedan visste hon att detta skulle hända. Om det nu gått så bra som det verkar borde hon ha lagt undan pengar så att hon nu snabbt kan flytta verksamheten till nya lokaler, helst ägda.

Ni tycker kanske att jag är känslokall nu, och att döma av reaktionerna på nätet är det inte många som håller med mig, men jag blir trött på människor som är så övertygade om att de är osårbara att de inte gör någonting för att säkra sin position, ens när de får ett brev där det i svart på vitt står att situationen har ändrat sig. För hundrafemtio år sedan hade Indira svultit ihjäl vid nästkommande missväxtår. Då hade det möjligtvis varit synd om henne.