Skattefnatt

”Vem skojar och skrattar
med små hattifnattar?”

Inte Karlstad kommun i alla fall. Detta har hänt:

Det finska företaget Muumimaailma Oy ville bygga en Muminpark i Karlstad. Lite oklart för mig vari Karlstads koppling till mumintroll består, men politikerna jublade i takt och började ösa ut kommuninvånarnas skattepengar.

Bl a började man köpa upp hus på Skutberget där parken skulle ligga. Marken ägde man redan, men den arrenderade man ut till människor som köpt fritidshus på dem. Nu sa kommunen upp arrendena och tvångsköpte hus för över sju miljoner.

Men så blev det ingen Muminpark. Mark- och miljödomstolen ville inte upphäva strandskyddet för att kommunpolitikerna ville leka. Och Förvaltningsrätten tyckte inte att Mumin var en kommunal angelägenhet eller att politikerna skulle gynna en enskild, utländsk näringsidkare. Tänk att det finns en och annan svensk tjänsteman med några hjärnceller kvar, jag hade börjat tvivla.

Vad har den killen varit med om?

Så nu står politikerna där med mark som tidigare gett inkomst och nu bara kostar pengar. Ska husen gå att sälja behöver de dessutom rustas upp för ännu fler miljoner, och jag misstänker att inte heller detta kan anses som kommunal kärnverksamhet. Teknik- och fastighetsnämndens miljöpartistiska ordförande berättar att det dessutom finns ”kulturminnesvärden eller vad det nu heter” som komplicerar ärendet ytterligare.

Jag ser ingen annan råd än att de bygger en smurfby eller gör om Skutberget till ett fraggelberg. Om man nu inte skulle sluta att leka näringsliv och börja göra det politiker faktiskt har betalt för att göra, men det är väl som vanligt en helt galen tanke lika långt från verkligheten som Karlstads Muminland.

Att värdera sin tid

Jag har en tendens att jobba lite överambitiöst. Grannen frågade om jag ville ha gammal bärläkt han fått över när han rivit. Jag var tveksam, men ville inte verka otacksam och virke har man ju alltid nytta av. Kruxet var att det satt spik i det. Mycket spik.

Så jag la flera timmar på att dra spik ur spillvirke. Först slog jag ut dem med hammare, sedan drog jag ur dem med kofot. Helt okej jobb i solskenet med fågelkvitter och en podd i öronen, men jag var inte precis arbetslös innan så kanske borde jag ha låtit bli.

Det här händer mig ganska ofta. Jag tycker egentligen att många värderar sin tid för högt. T ex genom att jämföra allt de göra med hur mycket de skulle tjäna på att jobba över på sitt ordinarie jobb. Är det verkligen det som är meningen med livet, att jobba över? Har man råd att dricka kaffe med goda vänner ifall alternativet vore lönearbete? Jag menar, säg att du tjänar 400 kr efter skatt på att jobba över en timme, då måste du ha 200 kr kul för att ”bränna” en halvtimme på något meningslöst och det är ju långt ifrån säkert.

Koja i vardagsrummet – check på den!

Med det sagt är jag själv tämligen usel på att värdera min tid. Det går alltid att göra lite mer av allt, lägga lite mer tid på en arbetsuppgift och då är det frågan om det är värt det. Inom biodlingen går det alltid att städa lite mer, planera, måla, bygga, marknadsföra …

Innan jag började hade jag till och med planer på att snickra mina egna ramar. Nu är jag snarare inne på att köpa mer färdigt och fler maskiner för att slippa undan jobb. Kanske borde jag sätta några tydligen riktlinjer för mig själv, men jag vägrar att försöka jämföra allt med lönearbete (som jag i och för sig inte har något och då blir det ännu svårare). Hur gör ni andra?

Lite mer odling

När odlingslådorna var fyllda med jord lovade jag ett inlägg om själva odlingen också och nu är den på plats. Dels hade jag ju odlat luftlök och dragon i krukor. Nu när jag hade en permanent plats åkte de ner i lådorna.

Potatis hade jag tänkt mig, men misstänkte att jag var för sent ute. Jag hittade ett enda trädgårdsmästeri som inte var helt slutsålda på sättpotatis, men de lådor som fanns kvar kostade 195 kr för 2,5 kilo, vilket jag tyckte var i överkant. Dessutom såg de rätt sorgliga ut. Jag förstod helt enkelt varför de inte hade sålts. Så det får vänta till nästa år, men jag hade en del fröpåsar och köpte några till, delvis tack vare förslag från läsare. Så nu spirar (förhoppningsvis) dill, grönkål, sockerärt, morötter, rödbetor, rädisor och majs.

En del för att de är goda, en del för att jag tror att de är lättodlade och annat för att jag hade fröna. I den sista kategorin hittar vi t ex majs, som antagligen borde ha odlats tidigare på säsongen. Å andra sidan menar en del att den torra försommaren hade kunnat vara döden för en stor del av odlingen, så kanske var det lika bra att jag väntade.

Skit detsamma, det här årets odling får bli ett improviserat test, så kan jag förhoppningsvis göra mer genomtänkta beslut för odlingsåret 2024. Jag återkommer väl i höst och berättar om det blev något och i så fall om rådjuren hann äta upp allt för mig. Jag tänker försöka näta in alltihop, både för att rådjuren tycks se alla grödor som sin egen grönsaksbuffé, och för att katterna har visat tendenser till att tro att jag byggt fyra gigantiska kattlådor. Jag börjar förstå Karl Oskars och Kristinas vedermödor som bönder i det nya landet.

Bojkottsbojkott

Nu ska vi se om alla kan hålla två tankar i huvudet parallellt. Jag tänkte nämna Ryssland och då känner många tydligen att de måste begränsa sig till en tanke åt gången. För det här ska nämligen inte handla om kriget och vem som är skyldig till vad. Sånt kan Cornucopia hålla på med, det här är en ekonomiblogg.

Jag tänkte istället beröra SVT:s ekonomireporter Alexander Noréns reportage om att hälla ut rysk sprit. För den ”kan man ju inte gärna blanda drinkar på längre”. Jag kanske är trög, men kan någon förklara för mig vad ryska folket, staten eller Putin förlorar på att Norén häller sin sprit i vasken?

Måste jag slänga min ryska grill nu?

Sedan håller han upp en kartong te från Azerbajdzjan som han kallar ”mitt ryska te” och frågar om han borde bränna upp det. Det är möjligt att han tror att Azerbajdzjan ligger i Ryssland på samma sätt som många amerikaner tror att Sverige och Schweiz är samma land, men även detta är ju redan inköpt och ingen kommer tjäna en enda krona på att han inte dricker upp det.

Nu ska inte det här handla om Alexander Norén. Han verkar egentligen bara låtsas att han tänker i de här banorna. Och faktum är att han fått utstå hård kritik från människor som på allvar tycker att det är meningsfullt att förstöra sina egna saker för att reta Putin.

Om man däremot som en medveten handling låter bli att köpa varor från ett visst land eller företag har jag den fullaste respekt. Men då måste jag fråga, alla som nu tycker att det värsta man kan göra (möjligen med undantag av folkmord) är att äta Marabous choklad, hur ställer de sig till den kinesiska regimen och det faktum att såväl våra bilar som telefoner garanterat är fulla av kinesiska delar? Och inte bara nuvarande bil och telefon utan också nästa och nästnästa.

Kan det vara så att det här bojkottandet mest handlar om att signalera vilken god människa man är? Lite som att trycka ”gilla” på Facebook eller klistra in en flagga på sin profilbild, vare sig det är Pride, Ukraina eller något annat. Mig veterligen har Facebook-gillande inte stoppat ett enda krig, men det är förstås gratis att försöka.

”Smarta” maskiner

Jag har två skrivare. En svartvit laserskrivare av märket Brother, som kopplas med sladd till datorn. Man kan bara skriva ut i A4 från ett enda fack. Den skriver inte ut på bägge sidor, har ingen sorteringsfunktion, inga flashiga funktioner överhuvudtaget. Men den fungerar! Under det tiotalet år jag ägt printern har den kanske krånglat vid fem tillfällen, vanligtvis skrynklat ihop ett papper.

Och så har jag en Canon bläckstråleskrivare med kopierings- och scannerfunktion, trådlös uppkoppling från datorer och smartphones och fler funktioner än jag skulle hinna lära mig under min livstid. Man kan skriva ut i A4, A5, B5 (efter att ha jobbat med administration i över ett decennium vet jag inte ens vad B5-storlek är) och några till som jag inte kommer ihåg. Den har aldrig någonsin skrivit ut något på första försöket. Ibland börjar den skriva lite, men vanligtvis matar den bara igenom pappret eller står och blinkar.

Om man väl kommer så långt. När man slår på fanskapet står den först och rasslar i flera minuter. Sedan kommer felmeddelandena. Det kan var att den inte hittar wifi, papper eller något annat. Oftast berättar den inte vad, men följer man en felkodslabyrint kan man till slut få upp en QR-kod som man kan scanna med sin smartphone och på så vis få upp rätt avsnitt i manualen, som givetvis är för omfattande för att finnas i pappersformat.

Den som vet hur jag tänker kring maskiner förstår att jag inte köpt denna helvetesmaskin. För det första skulle jag aldrig köpa en Canon (som ordspråket lyder: ”Kan nån krångla till det så kan Canon och deras fantastiskt usla kundtjänstavdelning!”) och för det andra ser jag inget behov av trådlösa utskrifter i B5-format.

Jag är inte teknikfientlig!

Jag fick den med huset och hade problem med den redan dag 1. Direkt efter husköpet skulle jag till Skatteetaten för att försöka folkbokföra mig. För att det skulle gå behövde jag skriva ut en hög med papper och eftersom skrivaren vägrade kommunicera sladdlöst både med min och den förra ägarens laptop fick jag åka och panikköpa en sladd.

Jag är glad att jag inte gillar avancerad teknik, men har dragit det ännu längre. Jag strävar efter att slippa alla funktioner som i min värld är onödiga, och för att nå dit är jag villig att offra några funktioner jag hade haft nytta av. Ingenting spar så mycket tid och pengar som att undvika teknikstrul. Visa mig den maskin vars trådlösa nätverk går att hitta på kortare tid än det tar att sätta i en sladd (som dessutom ofta kan sitta i hela tiden).

Det finns inget facit här. Jag ser inte ner på dem som gillar teknik och krångel. Jag tycker bara synd om er.

Upp och ner i bigården

När jag började med biodling trodde jag att antalet bikupor skulle vara relativt konstant om man inte väljer att utöka. ”Väljer” visade sig vara en överdrift, men första säsongen hade jag fyra samhällen från start till mål. Om någon skulle fråga nu vet jag knappt vad jag skulle svara. Kanske sju.

Våren började med att en kupa blev drottninglös och till slut fick jag sätta ihop samhället med ett annat, så då var jag nere på tre. Ett av dem blev drottninglöst förra veckan (detta börjar likna en Agatha Christie-titel man antagligen inte får nämna längre), kanske har hon svärmat och lämnat kupan. 2-3 dagar efter att jag börjat ana oråd hade bina dragit fram över tjugo nya drottningceller för att få en ny ledare, de syns tydligt eftersom de är större än vanliga celler.

Jag tog bort alla utom de två största, vilket förhoppningsvis leder till att det blir en ny drottning som kan ta över lagledartröjan. Sedan måste hon bli parad så att hon kan lägga ägg och göra samhället tillräckligt starkt för att överleva vintern. Det är väldigt många ”om”.

Vid sidan av detta har jag skapat fyra nya samhällen på ett mer planerat sätt, genom att skapa avläggare. Steg 1 var att plocka över ägg från vanliga celler till konstgjorda drottningceller, men detta är lååångt över min kompetensnivå.

När dessa placeras i en drottninglös kupa försöker arbetarbina föda upp dem till drottningar. Bidrottningar är inte en egen art, det är ett vanliga bin som fått mer och bättre mat än de andra larverna. Därför får hon reproduktionsutrustning, vilket övriga honbin saknar.

När cellöppningarna täckts flyttas cellerna bort, för det första en drottning som kläcks kommer att göra är att riva sönder övriga drottningceller. Man kan sätta cellen i en parningskupa där drottningen bor ihop med ett gäng bin tills hon är parad och redo att ersätta drottningen i ett befintligt samhälle.

Eller så gör man som jag, skapar en så kallad avläggare. Det är ett helt nytt samhälle bestående av en låda med bin, täckta yngel och honung där drottningcellen placeras. Jag gjorde fyra avläggare.

Här har de befunnit sig i en vecka. Idag ska jag inspektera dem och om (nu är vi där igen) drottningarna krupit ut ur sina celler och inte dödats av bin som inte accepterat att de nu befinner sig i ett nytt samhälle utan drottning, om de tagit sig ut på parningsflykt och vuxenkramats med 20-30 drönare uppe i luften, om de inte ätits upp av fåglar och om de tagit sig tillbaka till kuporna och börjat lägga ägg – i så fall har jag kanske sju samhällen nu. Om inte något av dem svärmat medan jag skrivit den här texten.

Låtsasjobb

Här är en professor som sätter ord på mina tankar, ”för många pluggar till låtsasjobb”. Nu tycks det finnas gott om jobb som verkligen inte behövs, även om till och med låtsasmarknaden ibland mättas.

När jag gick i skolan fanns inga HR-avdelningar, de hette fortfarande personalavdelning och hade även riktiga arbetsuppgifter. Inte heller hade varje kommun utan självaktning ett hundratal kommunikatörer med uppgift att sitta som stoppkloss mellan å ena sidan skattebetalare och journalister, å andra sidan byråkrater och politiker. Men det utbildades ändå en massa människor till arbetslöshet.

Grundprincipen var att elevernas skolval styrde utbildningsplatserna. Eftersom nästan alla ville bli ekonomer och tekniker utökade man antalet klasser på dessa program i stort sett vartenda år. Huruvida det fanns en arbetsmarknad för dem var det ingen som funderade över.

Några år senare kom något ljushuvud på att alla gymnasieprogram skulle vara högskoleförberedande och minst treåriga, så då la man till ett år på praktiska gymnasieprogram med påföljd att ännu färre ville bli byggare och bilmekaniker. Ytterligare några år senare blev det brist på snickare, elektriker osv. Politikerna var naiva, såg det inte komma osv.

”Så här lite fingertoppskänsla hade jag.”

När jag läser den länkade artikeln (ett och ett halvt år gammal, men ständigt aktuell) inser jag att makthavarna fortfarande står på perrongen och funderar på vad som hände. Det borde väl inte vara svårare än att man tillsätter några högutbildade samhällsplanerare att räkna ut vilka utbildningar som behöver ökas och minskas för att matcha verkligheten och så anpassar man utbildningsplatserna efter behovet istället för att låta fjortonåringarna utforma arbetsmarknaden.

Jag jobbade ett tag som produktionsplanerare (som jag i och för sig saknade utbildning för). Då förde jag en ständig dialog med säljarna i företaget om vad som skulle produceras. Det var nämligen ingen idé att trycka ut varor ingen ville ha, det hade gett större lager och lägre intäkt. Länder ska inte drivas som industrier, men ibland undrar jag om inte politikerna borde snegla lite på den så kallade verkligheten för att ta intryck av hur den funkar. Som omväxling.