En glasögonorm

Jag är möjligen en av få som inte snattat ens som barn. Som jag minns det handlade det mycket om att risken att åka fast inte översteg den möjliga vinsten. Inte ens i närheten. Skammen, risken att det kom ut, det jobbiga i att aldrig mer kunna besöka butiken osv.

En del tycker trots det att det är värt risken även som vuxna, när det förutom ovannämnda risker finns en rättsprocess i potten. Även människor med långt mycket mer än jag att riskera. I Sverige har flera makthavare dömts och erkänt stölder. Två exempel är journalisten Jenny Nordlander och ex-politikern Dror Feiler.

Det senaste norska exemplet är möjligen ännu märkligare. Bjørnar Moxnes, partiledare för Rødt är en av Norges populäraste politiker (mycket populärare än partiet, som bara har 4,7 procent av väljarsympatierna).

Fram till nu. För några veckor sedan skulle Moxnes slå ihjäl lite tid på Gardemoens flygplats och passade på att slå ihjäl sin karriär på samma gång. Tillsammans med flickvännen besökte han en butik som sålde solglasögon. Han testade ett par Hugo Boss för 1199 kr och lämnade butiken med glasögonen utan att betala för dem.

Hans egen version av händelseförloppet har ändrats flera gånger och det är aldrig ett bra tecken på rent mjöl i påsen. Han skulle ha glömt dem, fått panik och velat gå tillbaka till butiken, men innan han hann så långt hade han tagit bort prislappen och blivit konfronterad av en vakt. När nu övervakningsbilderna är släppta känns det väldigt tydlig vad som hänt.

Efter att han lagt glasögonen på vagnen rör han sig som en knarkare genom butiken. Snurrar runt med rörlig blick för att hålla koll på vad som händer i butiken (personal?) och innan han stoppar tjuvgodset i jackan 4.18 in i videon kollar han att fickan är öppen, tittar runt en sista gång och fullbordar stölden.

Så långt allt klart, men varför? Nu är Moxnes sjukskriven (jag visste inte att man kunde stanna hemma för kleptomani, men precis som i Sverige verkar politiker kunna välja sånt helt själv). I höst är det kommunalval och redan görs fejkade valaffischer där Moxnes parti kräver gratis solglasögon till alla. Han kan antagligen ”göra en Veronica Palm” och leva på staten i flera år, men jag har väldigt svårt att se honom få en ledande roll igen inom politiken. Och allt detta för ett par solglasögon!

”Ny” Volvo

Som någon kanske kommer ihåg köpte jag en Volvo 245 från 1988. I vintras fick jag problem med bränsletillförseln, bytte bensinfilter och pump, men blev aldrig helt nöjd. Till slut kom jag på vad felet var – den är för ny!

En del läsare har kanske invändningar mot att jag kallar en 35 år gammal bil för ny, men för mig är den det. Ta detta bränsleproblem som exempel. På en äldre bil finns det i stort sett två skäl till att en bensinbil inte går – avsaknad av bränsle och avsaknad av gnista (eller att något av ovanstående är för dåligt). Här har vi två bränslepumpar (en mer än nödvändigt), insprutning istället för en lättutbytbar förgasare, och avslutningsvis en hel hög med reläer och databoxar som kan gå sönder.

Om bilen vore ännu nyare hade man åtminstone haft fördelen av att kunna koppla upp den mot en dator som (med någorlunda säkerhet) kan fastställa vad problemet är. Här har vi en bil som är tillräckligt ny för att vara fylld med datachips, men inte så ny att den går att felsöka utan att byta grej efter grej efter grej efter grej …

Så jag började leta efter en äldre, mer lättbegriplig, bil. Eventuellt en Volvo, men de börjar ju bli så vansinnigt dyra. Folk säljer PV:s och Duetter i bruksskick för sexsiffriga belopp utan att skämmas. En Amazon kan man få något billigare, men problemet med alla dessa modeller är att de får dra väldigt lite, 1000 kilo eller ännu mindre. Jag har en släpvagn och vill kunna hämta ved, byggmaterial och annat utan att vara rädd för att bli stoppad.

Då återstår Volvo 140, eller egentligen 145, alltså kombimodellen. Jag har ju en kombi nu och har stor nytta av det. Släpvagnar i all ära, men det är enklare att fylla bilen. 145:or växer inte heller på trän längre och kan kosta en hel del, både i Norge och Sverige. Jag tittade på en för 20000 kr som var så isärskruvad att den fanns på två ställen. ”Alla delarna finns” (som styckmördaren sa när han bad om nåd). Men till slut fick jag napp på en 145:a från 1974 i bra skick till hyfsat pris.

Är detta verkligen fjorton års utveckling?

Eller hyfsat och hyfsat, 43000 kr. För länge sedan ägde jag en 145:a från -73 och jag tror att jag gav 5000 kr den gången. Men det är bara att bita ihop och betala. Förhoppningsvis får jag samma pengar av någon med dålig smak för den högra bilen och i så fall är jag tillbaka där jag började, bara lite klokare.

Inte ett barr

Aldrig har argumentet ”Vad skulle hända om alla ...?” klingat så ihåligt som när det kommer till att plocka vilda växter:

”Till viss grad kan det vara ett alternativ, men vi är ungefär tio miljoner i det här landet. Om alla skulle ge sig ut och leta gröna växter så skulle det bli som under storsvagåret 1867 (då svälten var som värst den sista svåra missväxten, reds. anm).”

”Dags att leta tryffel!”

Av dessa tio miljoner är det väl minst nio som inte för död och pina ens skulle gå ut i en skog. Det låter ibland som att alla människor gillar skogspromenader, men jag har i princip aldrig sett folk i skogen annat än i markerade motionsspår.

Blåbär är den vilda växt som flest skulle kunna plocka. Man tar inte fel på dem, de finns över hela Sverige, alla kan plocka och (vid behov) tillreda dem. Men under de veckor blåbären är i säsong har jag sett långt färre andra plockare än en om året trots att jag i långa perioder bott i tättbefolkade områden. Att då folk skulle gå man ur huse för att plocka rallarros eller ängssyra ser åtminstone inte jag i korten.

Blåbär, <183 kr/kg.

Jag tror inte ens att det skulle hända vid svält. Det moderna samhället har gjort oss för bekväma och allvarligt talat också för okunniga om hur vi tar hand om oss själva. Man tycker knappt att det är vår sak. När författaren Lena Andersson nyligen ifrågasatte om inte föräldrar har ett ansvar för att deras barn inte ska gå hungriga blev både journalister och politiker helt tokiga – självklart har inte föräldrar det! Så nej, den som vill plocka nässlor eller maskrosor har nog ingen konkurrens nästa år heller. 

2 x torsk

Politisk shopping har jag skrivit om tidigare, t ex när Aftonbladets Anders Lindberg gjorde (ofrivillig?) reklam för ett vin. Dagens exempel tycker jag har en dimension till.

Den gamle skådespelaren Paolo Roberto noterade att nordiska kriminologer ser Sverige som ett skräckexempel. Ex-ministern Annika Strandhäll valde då att dra upp Robertos tidigare sexköp. Det hade såklart gått att göra på ett fyndigt sätt, men hon jobbar inte så:

”Det kan vara bra att försöka att inte bidra till detta genom att t ex understödja trafficking och exploatering av unga kvinnor från öst. Bara ett tips.”

Planen var troligen att förmå läsare att inte lyssna på Robertos inlägg om kriminalitet eftersom han själv gjort kriminella handlingar. Roberto kastade (på allvar, tror jag) ur sig frågan om det skulle funka att förtalsanmäla Strandhäll, men valde istället att göra en ”strandhällsk” rabattkod på sin webbshop, ”hurmångakärnkraftverk?”, ett skämt om Strandhälls blunder som miljöminister, när hon inte hade en susning om hur mycket kärnkraft Sverige lagt ner.

Detta resulterade (enligt honom!) i ett nytt försäljningsrekord. Huruvida det stämmer har jag ingen aning om, eller ens om det går att kolla. Det spelar heller ingen roll. Robertos poäng var att om Strandhäll jävlas med honom leder det till att han tjänar mer pengar, och detta eftersom hon är impopulär.

Jag är inte säker på att Roberto heller är på väg att bli årets svensk, men till skillnad från Strandhäll är han inte främst i förtroendebranschen utan kränger olivolja och konserverade tomater. Själv säger han att han ville ge Strandhäll ”en lektion i kapitalism”. Den tror jag inte gick fram, men andra kanske lär sig att har man inget förtroendekapital får man heller ingen ränta på det.

Ingen Statoilkorv för mig

Även om jag inte håller på med semester blir det en och annan utflykt sommartid. Nu senast för att titta på en ny bil (mer om det i ett annat inlägg). Det är resor över dagen, men tillräckligt långa för att jag vill äta även om jag slår i mig något precis innan jag åker hemifrån.

Vanligt folk kastar i sig ett par korvar på en bensinmack. Dessa har ju inte längre reservdelar och knappt ens bilvårdsprodukter, men alltid några olika korvvarianter. Jag äter inte korv. Med undantag för Biltema och Ikea kostar de dessutom rätt mycket, i alla fall här i Norge. I Sverige kunde jag unna mig en pizza på resande fot, men här snackar vi minst 200 kr. För den slanten vill jag ha alla måltider i en hel vecka.

Rimliga priser.

Antingen kör jag den norska varianten – mackor. Oavsett om norrmannen är på jobb eller på tur är smørbrød (för nej, smørrebrød är dansk stavning) den givna favoriten. Hembakt bröd ihop med kaffe (ingen resa är komplett utan kaffetermos) kan ersätta åtminstone en måltid för mig.

Vill jag ha något matnyttigare kör jag ofta pastasallad. Pasta i form av makaroner, gnocchi eller penne ihop med stekta grönsaker som lök, svamp, paprika eller selleri och kanske en tomat eller ett kokt ägg funkar att äta kallt. Varmt hade varit godare, men jag är inte typen som drar fram ett stormkök och börjar fräsa mat på en rastplats.

Något som jag undvikit hela livet är vägkrogsmat. Det är i mitt tycke överprisad skräpmat. Det finns säkert undantag, men vanligtvis känns vägkrogarnas utbud som en kombination av mikromat och dålig skolmat (tänk torr potatis som stått på värmning i en halv dag), men till priset av restaurangmat. Då föredrar jag till och med pinnglass på macken för att hålla uppe blodsockret tills jag kommer till ett kök. Sån är jag.

Myndighet vs omyndighet

Att göra regelvidriga skatteavdrag kan leda till fängelse, för att inte tala om vilka efterverkningar det kan bli av att fakturera någon för varor och tjänster de inte fått. Det är bedrägeri.

Men bara när vi gör det. Som jag berättat bråkade jag med både norska och svenska skattemyndigheter det året jag flyttade till Norge. Bägge fick ge sig efter en segdragen kommunikation som gick till ungefär så här:

De: Så här blir din skatt.
Jag: Det är fel, ni utgår från felaktiga siffror.
De: Det gör vi inte alls.
Jag: Begär omprövning.
De: Det struntar vi i, våra siffror gäller.
Jag: Överklagar, här är den korrekta uträkningen, som jag ju redan deklarerat.
De: Okej, då ger vi oss och backar på alla punkter.

Den enda myndighet jag respekterar fullt ut.

Gör skattebetalare fel riskerar vi både straffskatt och straffränta, men när myndigheter bevisligen stått på sig både två och tre gånger trots att de har helt fel drabbas varken myndighet eller handläggare.

Det senaste exemplet är från förra veckan. Då fick jag en räkning för slamtömning från kommunen, men på förra månadens räkning (jag får en samlad sop- och serviceavgift varenda månad) tog de betalt för en tömning av reningsverket som skulle ha skett samma datum som de nu tog betalt för slamtömning.

Jag tror att alldeles för många litar på myndigheter och tänker att ”Jaja, det ska väl vara så då”. Gör inte det! Är du osäker – ifrågasätt! Jag mejlade en fråga till kommunen om varför jag fått betala för två tömningar och fick svaret att de inte visste varför. Till slut sa de att nästa år skulle de bara ta betalt för en, varpå jag såklart ifrågasatte om jag inte borde slippa en av avgifterna redan nu. Och jodå:

”Vi har snakket om det, og vi krediterer tilsendt faktura, så sender vi deg en ny uten slamtømming.”

Jag är nöjd att slippa avgiften, men … I detta fall behövde jag både påpeka felet och kräva min rätt. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om rollerna vore omvända. Hade jag krävt kommunen på pengar utan grund hade de stämt tarmarna ur mig, men vad kan jag göra nu? Gå till polisen? Har ni hört om en myndighet som åkt dit i ett sånt läge? I Sverige blir de då och då knäppta på näsan av JO eller JK. Vet ni vad det leder till? Absolut ingenting.

Skräpreklam, nej tack!

Jag får då och då mejlförfrågningar om sponsring på min hysteriskt framgångsrika ekonomiblogg. Ofta från människor med en neutral mejladress, typ Hotmail eller Protonmail som undrar om det är möjligt att publicera artiklar eller länkar på min sajt (utan att berätta vad de vill marknadsföra).

Detta gjorde jag faktiskt helt gratis.

Jag svarar alltid likadant (om än kortare och kortare), att jag inte publicerar något jag inte skrivit själv, men att jag kan skriva om och länka till andras produkter under vissa förutsättningar. Den viktigaste av dessa förutsättningar är att jag måste tycka att produkten har en tydlig uppsida. Jag älskar inte alla aspekter av någonting, men gillar jag ingenting med dem kan jag inte marknadsföra dem på ett trovärdigt sätt.

Således tackar jag alltid nej till snabblån, nätkasinon, tobak och ett par grejer till. Jag minns särskilt en som var agent för en rad olika produkter inom olika områden. Hans första fråga var för ett sms-låneföretags räkning. När jag tackat nej till det gick han vidare till nästa bransch, och efter 3-4 försök gav han upp. Då hade vi alltså inte pratat pengar, de tappar inte sugen för att jag är för dyr.

Så uppenbarligen är det just det jag inte vill marknadsföra som har mest pengar att lägga på reklam via bloggar. Jag ser inte på tv och använder så mycket annonsblockerare jag kan på nätet, men jag tror att det ser ungefär likadant ut där. Ibland undrar jag om den kapitalistiska världen numera i stort sett bara består av lotterier, skräp, spel & dobbel, och lån för att finansiera lotterier, skräp, spel & dobbel. Trist att inte tjäna pengar på sånt, men också väldigt skönt att slippa dylika utgifter.