Jag fick ett förslag i
kommentarsfältet om att skriva om det senaste fallet av förskingring
från en välgörenhetsorganisation. Denna gången var det Nina von
Krusenstierna som misstog Vid Din Sida för att betyda I Min Ficka.
Jag tror i och för sig att ytterst få tjuvar har ädla motiv och likt Robin Hood försöker bringa rättvisa i världen, men att stjäla pengar som ska sprida glädje i samhällets bottenskikt känns som något av det lägsta man kan göra. Inte blir det bättre av att den dömda kvinnan rätt nyligen visade upp sin ”exklusiva garderob” i Svensk Damtidning.
I den artikeln står det att hon ”vågar vara unik och strunta i trender”, men tyvärr kan jag konstatera att stöld av välgörenhetsmedel varken är unikt eller otrendigt. Det kändaste exemplet är Johan af Donner som fick fem års fängelse för grovt bedrägeri och förskingring av både Röda Korset och Cancerfonden.
Då snackar vi om de dokumenterat
olagliga tilltagen. Så har vi t ex de återkommande exemplen av
lägenheter som skänkts till Stockholms Stadsmission och som sedan
gått vidare till chefer och deras släktingar.
Det kan också diskuteras om huruvida det är stöld när avdankade
politiker som Bengt Westerberg får miljonbelopp för att sitta i en
välgörenhetsorganisations styrelse.
Om de första 68000 kr som samlas in varje månad oavkortat går till
att täcka ordförandens styrelsearvode känns det ju inte så kul
att öppna plånboken.
Varför tycks det flockas oärligt folk just inom välgörenhet? Folk måste ju få tjäna pengar på sitt jobb även i en sådan bransch, men de kanske inte behöver ha konkurrenskraftiga löner. Eller måste de det? Dessa hävdar säkert att det krävs för att få kompetens i organisationen. Å andra sidan tycks det ju inte alltid lyckas, för att uttrycka det snällt.