Mot vinter med tillförsikt

Det sägs att vintrarna är vad som fått oss här uppe i kalla Norden så framgångsrika. Det håller inte att glassa runt och käka kokosnötter, då fryser vi ihjäl (om vi inte svälter först eftersom det är rätt ont om kokosnötter). Vi måste se om vårt hus inför den kalla årstiden. Jag är ingen vintermänniska, men på ett sätt ser jag faktiskt fram emot vinter nu.

Detta eftersom jag gjort just detta, sett om mitt hus. Jag hann inte med alla sommarens tilltänkta byggprojekt, men är klar med de viktigaste. Nu senast fick jag upp vindbrädor på de tak jag byggt om i sommar.

Biodlingen rullade på och även om jag tycker att det är kul att inspektera bikupor är jag rätt nöjd med att jag inte måste ut i bigården i tid och otid förrän framåt april. Alla ramar är slungade, renskrapade och sorterade i mitt biförråd som aldrig varit så välstädat som nu.

Det sämsta med vintern är kylan, men jag har åtminstone ved så att jag klarar en riktig vargavinter ifall det skulle bli en sådan. Det bästa med vintern är att man med gott samvete kan sitta inomhus. Jag har fått ett par intressanta skrivprojekt på halsen och dem ser jag fram emot.

Men kanske blir det byggt en del också. Jag har inte gjort något åt boningshuset i sommar och försvarat det med att jag hade fullt upp med att bygga tak och måla hus på utsidan, aktiviteter som kräver sommartid. Nu har jag inte dem att gömma mig bakom och då skulle jag vilja fixa både källaren och sovrummet. Vi får väl se. Känner jag mig själv rätt har jag inte börjat med något av det förrän i mars och får stressa för att bli klar lagom till att utomhusprojekten pockar på igen.

Omvänd Robin Hood

Jag fick ett förslag i kommentarsfältet om att skriva om det senaste fallet av förskingring från en välgörenhetsorganisation. Denna gången var det Nina von Krusenstierna som misstog Vid Din Sida för att betyda I Min Ficka.

Jag tror i och för sig att ytterst få tjuvar har ädla motiv och likt Robin Hood försöker bringa rättvisa i världen, men att stjäla pengar som ska sprida glädje i samhällets bottenskikt känns som något av det lägsta man kan göra. Inte blir det bättre av att den dömda kvinnan rätt nyligen visade upp sin ”exklusiva garderob” i Svensk Damtidning.

I den artikeln står det att hon ”vågar vara unik och strunta i trender”, men tyvärr kan jag konstatera att stöld av välgörenhetsmedel varken är unikt eller otrendigt. Det kändaste exemplet är Johan af Donner som fick fem års fängelse för grovt bedrägeri och förskingring av både Röda Korset och Cancerfonden.

Då snackar vi om de dokumenterat olagliga tilltagen. Så har vi t ex de återkommande exemplen av lägenheter som skänkts till Stockholms Stadsmission och som sedan gått vidare till chefer och deras släktingar. Det kan också diskuteras om huruvida det är stöld när avdankade politiker som Bengt Westerberg får miljonbelopp för att sitta i en välgörenhetsorganisations styrelse. Om de första 68000 kr som samlas in varje månad oavkortat går till att täcka ordförandens styrelsearvode känns det ju inte så kul att öppna plånboken.

Varför tycks det flockas oärligt folk just inom välgörenhet? Folk måste ju få tjäna pengar på sitt jobb även i en sådan bransch, men de kanske inte behöver ha konkurrenskraftiga löner. Eller måste de det? Dessa hävdar säkert att det krävs för att få kompetens i organisationen. Å andra sidan tycks det ju inte alltid lyckas, för att uttrycka det snällt.

Fasadtvätt

Jag noterade att mitt boningshus (som någon tidigare ägare med dåligt omdöme valt att måla i världens mest opraktiska färg – vitt) var ganska fläckigt på nordsidan. Det är det första besökare ser när de kommer in på tomten och det är lite trist. Jag tänkte att det nog behöver målas, och då har jag mer akuta målningsprojekt som går före, men när jag ändå hade lånat en byggnadsställning bestämde jag mig för att testa om det skulle gå att tvätta rent.

Jajamensan, på en provfläck blev färgen som ny igen efter att jag skrubbat med såpa. Så jag satte ihop alla sektioner jag hade och fick ställningen att räcka nästan ända upp till taknocken. Då återstod att ta reda på om jag kunde tygla min höjdrädsla tillräckligt mycket för att våga stå högst upp.

Det gick, men det var ingen lek när det gungade där uppe. Förutom att det blåste ruskade jag runt en del själv. På vissa ställen fick jag blöta upp och skrubba riktigt ordentligt för att få bort alger, eller vad det nu var, men bort kom det. Och fin utsikt när jag vågade titta.

Övriga väggar hade inte alls det här problemet. En gubbe som kom hit för att fixa till mitt bredband (inte färdigt, det ska grävas ner rör, skjutas in kabel, kopplas in i huset osv i all oändlighet) sa att det var likadant hemma hos honom, bara nordväggen. Den blir väl fuktigare än de andra. På frågan om hur lång tid det tar innan skiten kommer tillbaka sa han först lite skämtsamt att jag nog kunde låta byggnadsställningen stå kvar till nästa gång, men så ändrade han sig till tio år. Det låter bra, då stryker jag det från listan.

Före och efter.

Det här blev jag väldigt nöjd med och jag misstänker att färgen håller längre nu. Det tog nästan två dagar, men det var det absolut värt. Tänk om alla projekt kunde ge ett så märkbart resultat på så kort tid. Kanske blev jag lite mindre höjdrädd också.

Stickor och smulor

När man renoverar hus blir det en del brännbara sopor. Dessa kan man lägga i stor hög på tomten och elda när vädret tillåter, eller fylla i säckar som man åker med till soptippen. Eller också gör man som jag och tänker att varje öre räknas. När strömpriset varit lågt i sommar och vädret för dåligt för att jobba ute har jag sågat upp spillvirket till ved.

Längst till vänster en låda med plankstumpar. Det är överblivet virke i så korta längder att de inte går att snickra med. I mitten en låda med gamla ruttna brädor som istället var för dåliga för att snickra med. Längst till höger en låda med spåntak som jag bröt bort när jag byggde tak i somras, perfekt att tända upp med. Detta är spikfritt, men jag har även ett lager spikved som jag sorterat för sig för att använda i en kamin där metallskrot i veden är ett mindre problem.

Värmevärdet är antagligen inte på topp på något av detta, men jag hade några kubik ved kvar efter förra vintern och köpte sexton till i somras och som det känns nu (beroende på temperatur, elpris och bekvämlighetsbehov) kommer det att ta halva vintern innan jag ens behöver ta av det ”riktiga” vedlagret.

Visst blev det en del jobb, men faktum är ju att alternativen inte heller var jobbfria eller gratis, så jag är nöjd med att elda brädlappar i vinter. De värmer, de med.

Momsfria grönsaker?

Pga eskalerande barnfetma föreslår en dietist att momsen ska bort på fisk samt frukt & grönt. Detta med det mycket gamla och helt felaktiga argumentet att alla inte har råd att äta hälsosamt, och både reportern och socialministern hoppar med i den leken.

För nej, det hälsosammaste nästan alla kan göra är att sluta äta färdigmat. Bara ta bort helfabrikaten och i möjligaste mån halvfabrikaten ur ditt kosthåll. Det kommer inte bara göra dig friskare utan också spara pengar.

Bara nej.

Att fattiga familjer i Sverige av ekonomiska skäl skulle äta en liten andel frukt och grönt och att deras barn därigenom (som en slags naturlag) blir tjocka är ett påstående som inte kan uttalas av någon intellektuellt hederlig person som vid minst ett tillfälle besökt en vanlig matbutik. Tro mig (vegetarian som äter för under tusenlappen i månaden) när jag säger att grönsaker är förhållandevis billiga. Läsk, chips och friterad kyckling är dyrt och onyttigt, morötter, vitkål och selleri är inte det.

Jag har ett påpekande till, som det inte borde behövas en vegetarian för att säga. Det är ingen självklarhet att högre intag av kött ger fetma, snarare tvärtom. Energin i kött kommer i högre andel än i all annan mat från protein, och lägre andel kolhydrater. Protein bygger muskler som i sin tur förbränner kalorier.

Avslutningsvis tänkte jag prata lite om själva förslaget. Sverige har redan tre olika momssatser, och efter att ha haft ett svenskt företag vars verksamhet till viss del var momsbefriad kan jag konstatera att merparten av Skatteverkets medarbetare saknar svart bälte i momsvetenskap. Det kommer att kosta fruktansvärda pengar att genomföra denna förändring.

Men låt oss säga att det blir så. Kommer det innebära att feta barn äter mer frukt och grönsaker, eller att den minskade matkostnaden läggs på ännu mer jävla fredagsmys? Jag vet vad jag tror.

Springer och sover i bilen

Jag tjatar en del om hur låga utgifter ger frihet. Anna Simonsson-Søndenå är en ung ultralöpare som dragit det här längre än de flesta. Hon åker runt i Europa, tränar och bor i sin van som hon köpt för 20000 kr.

Ultralöpning är ett samlingsnamn för alla sträckor längre än maraton, vanligen 100 km eller sextimmars. Sedan finns det prestigefyllda lopp som tar flera dagar, som Badwater Ultramarathon, 21,7 mil i Death Valley, tokvarmt på dagarna och snorkallt på natten. Vill man bli rik på sin idrott finns det nog inget sämre val att göra. Trots det finns människor som lever på den, t ex Emelie Forsberg, som precis som jag utvandrat till Norge.

Anna Simonsson-Søndenå är dock inte där än. Hon har sprungit 73 km på sex timmar, världsrekord för sin ålder och ett tempo jag inte hade haft en chans att hänga med i längre än en timme, men i den sporten tvivlar jag på att sponsorerna flockas för det. Fast bor man i en bil och tar dagen som den kommer behöver man inga jätteinkomster.

Sedan finns det säkert de som tycker att hon kastar bort sitt liv när hon inte går på universitet med studielån och en upptrampad stig. Efter att ha lyssnat på den länkade podden, scrollat hennes Youtubekanal och läst ett par artiklar känner jag inte alls att hon kastar bort sitt liv. Tvärtom verkar hon vara en av få unga som vågar leva. Det gjorde inte jag när jag var nitton, men jag försöker ta igen det nu.

Taxiförare mot slaveri

Stockholms taxichaufförer har ledsnat på att jobba långa skift sex dagar i veckan för att pengarna från Bolt och Uber ska räcka till mat på bordet. Nu ska de köra en egen app för att få behålla en större slant själva och det är väl jättebra. Fler branscher borde göra likadant.

Vad jag än jobbat med har jag alltid försökt minimera antalet mellanhänder. Det kan vara artistbokare eller skrivbyråer som suttit mellan mig och kunden. Sköter de allt det praktiska så att jag kan fokusera på att göra mitt jobb må det vara hänt, men alldeles för ofta har de istället blivit ett filter mellan mig och kunden så att vi inte vetat vad motparten vill ha av oss. Eller också har jag fått ett telefonnummer till kunden och fått styra upp allt själv, och då undrar jag varför en tredje part ska ha 10-50 procent av arvodet för att i stort sett göra ingenting.

Kanske känner taxiåkarna samma sak, att ett företag som startat en taxiapp tar alldeles för mycket av kakan för den insatsen. Det verkar onekligen så när en taxichaufför med 30 års erfarenhet inte har råd att ta ledigt två dagar i veckan.

Fast det leder mig till en fråga jag hade velat ha svar på i reportaget. En av förarna säger att han märkte en klar försämring när Uber och Bolt kom in på marknaden. Uber kom till Stockholm 2013, det är tio år sedan. Jag har också varit lite trög med att lämna jobb jag vantrivts på, men det har aldrig tagit tio år. ”Den som tiger, han samtycker”, säger ett gammalt ordspråk. Alla marknader styrs av tillgång och efterfrågan och samtycker man i tio år kan man väl inte vara så himla missnöjd. Men lycka till med appen, det menar jag verkligen.