Gabriel Odenhammar, kanske mest känd
som Håkan-Bråkan och Max Svensson, verkar vara en trevlig kille,
men jag undrar hur han tänker när han vill införa något slags
obligatoriskt psykologstöd för utrangerade barnskådisar.
Varför just dem, ingen tog hand om mig när jag var för gammal för
att dela ut reklam. Svensk Direktreklam tog inget ansvar för min
mentala hälsa.
Skämt åsido. Enligt egen uppgift gick han på en (1!) audition som vuxen, bröt ihop när han inte fick rollen och utbildade sig istället till flygledare. Han kanske kan glädja sig åt att han inte är den mest misslyckade Håkan-Bråkan i historien. Odenhammar i nutid:
”När jag själv gick från att vara någon som var behövd och eftertraktad som barnskådis till att sedan en dag bli vuxen och telefonen slutar ringa – där hade jag behövt ett helt annat stöd än det jag fick, nämligen ingenting”.
Jag tror inte att ordet/personen han söker är barnkoordinator utan förälder. Det kan omöjligt vara tv-producenternas fel eller ansvar att en barnskådis inte tacklar verkligheten. Alla utmaningar, problem och sorger en människa ställs inför är ett paket vi kallar livet, och stötarna man får i det går inte att lagstifta bort. Men ska jag försöka bli lite filosofisk tror jag att vi hittar en del av problematiken här:
”För många skådisar har det gått hundra nej på ett ja, men jag hade fått hundra ja och aldrig ett nej. Så när jag fick ett nej tog jag det otroligt personligt. Jag hade inget självförtroende i skådespeleriet. Det gjorde att det blev en ohållbar situation.”
Det här tror jag gäller det mesta. Man mår bra av att få kämpa för saker. Det gäller inte minst ekonomi. Ös pengar över ett barn och du kan vara ganska säker på att du skapar en privatekonomiskt oansvarig vuxen.