Julknäck

Julafton idag och kanske den dag det känns minst meningsfullt att blogga. De flesta av er har inte tid med mig idag. Men så tänker jag att det finns människor som inte firar jul. Kanske bor de långt från nära och kära eller så har de inga nära eller kära att fira med och inte blir det bättre för att den övriga världen stannar upp. Därför ska åtminstone Sparo köra på som vanligt idag. Festivus for the rest av us!

För där är jag. Eftersom jag varken har barn eller är barn känns julen rätt överflödig och eftersom nästan all traditionell julmat är icke-vegetarisk är även den ointressant för mig. När jag var anställd ville jag gärna jobba på julafton, men det går ju faktiskt att göra det även utan arbetsgivare. På julen finns ett givet jobb i alla familjer och visst blir det lite roligare av att hyra in en extern konsult.

Därför ska jag vara jultomte idag, eller julenisse eftersom jag är det på norska. Jag ska dela ut julklappar till sju förväntansfulla barn i grannhuset. Jobb- och säljsajter är faktiskt fulla av tomtar som hyr ut sig själva idag. I mitt fall är det dock inga pengar inblandade. Det här gör jag för att jag har ett ständigt dåligt samvete för att jag får mer hjälp av grannarna än jag kan ge tillbaka.

Men idag är det payback time. I eftermiddag tar jag en lykta i handen och en säck på ryggen, pulsar upp till grannen och skrämmer skiten ur ungarna genom att spänna ögonen i dem och med hes stämma fråga:

”Er det noen snille barn her?”

Sedan äter jag min julpizza och klurar ihop ett blogginlägg för juldagen. God jul, eller Happy Festivus!

Färdig jul

Fram till i förrgår tror jag inte att jag nämnt julen med ett ord i år, men jag ser i kalendern att den närmar sig och tack vare ett mejltips från Per har jag hittat en ingång att prata om den. Det handlar om att ”julen hotar den svenska ärtsoppan”.

Jag vet inte var jag ska börja... ”Suget efter risgrynsgröt tycks vara större än någonsin”, och då är det tydligen särskilt den färdiggjorda och svindyra gröten med det oaptitliga utseendet folk trånar efter. Detta har i sin tur lett till att det blivit brist på ärtsoppa eftersom den görs i samma fabrik, och den är svenska folket tydligen lika oförmöget att göra själva. Suck!

Det finns julmat jag förstår varför man vill köpa färdig, men risgrynsgröt är inte en sådan rätt. Nu ska jag berätta hur jag lagar risgrynsgröt, utan färdig ”korv”, av ingredienserna ris, salt, vatten och mjölk. Jag gör den kvällen före (alltså i kväll) för på det sättet blir den effektiva arbetstiden bara några minuter och risken att bränna den är obefintlig. Jag brukar göra tio portioner (som i verkligheten är ungefär fyra och så mikrar jag varje gång jag äter den.

Först mäter jag upp 4 dl ris, 1,5 tsk salt och 8 dl vatten, kokar upp det och låter den småputtra tills vattnet är borta. Då häller jag i 12 dl mjölk och kokar upp det på nytt, under lock. Så fort gröten börjar koka slår jag av kastrullen, rör om och går och lägger mig. På morgonen står det färdig gröt på spisen. Om man vill kan man då koka upp den på nytt, men jag brukar alltså slå upp en portion i tallriken och köra in den i mikron för det är enklast och jag tycker inte att den förlorar något på det.

Detta är det arbete Expressen ser som så avancerat att de inte ens nämner möjligheten av att göra gröten själv. Var smartare än så! Och när du är färdig kan du göra egen ärtsoppa, så här. Det är också busenkelt, vansinnigt mycket billigare än att köpa Orklas färdiga och funkar alltså även i december. Fast kanske ännu bättre i januari när jul och nyår dränerat plånboken så att det passar extra bra med en måltid för ett par kronor.

Ny flykt från Sverige

”Mitt i natten står tre maskerade män plötsligt i sovrummet. En av dem slår en pistol hårt i huvudet på Pontus.”

Sedan följde en två timmar lång misshandel. Blir man någonsin människa efter det, om man överlever alltså? Jag har svårt att föreställa mig vilket helvete den situationen skulle vara, men den är verklig och ”Pontus” fick efter ett halvår besked om att polisen lägger ner spaningarna.

”Det är körigt nu.”

Detta är den nya tidens rån. Kriminella behöver inte längre leta efter folk som flashar med dyra klockor, kläder och bilar. De kan istället sitta hemma och anonymt leta upp lämpliga offer med hjälp av den svenska offentlighetsprincipen. Har man som Pontus pengar i Bitcoin kan rånarna nyttja kombinationen av statlig offentlighet och kryptovalutornas anonymitet.

För jag vet inte hur jag skulle kunna rånas på det här sättet. De skulle kunna stjäla min fem år gamla laptop eller min femtio år gamla bil. De kan tvinga mig att överföra pengar från mitt Nordnetkonto, men då måste börsen öppna och så tar försäljningen några dagar och överföringen ytterligare en, så det skulle ta en vecka.

Man kan skylla den här brottsligheten på kryptovaluta, men anonyma tillgångar kommer alltid att finnas. En Rolexklocka eller guldtacka är inte heller signerad. Själv tycker jag att det är solklart vad som måste ändras. Det finns ingen anledning att vem som helst utan att ens röja sin egen identitet ska få veta vad någon annan tjänar, äger, var den bor, om den har barn osv.

”Utlänningar blir ofta chockade över mängden information som går att få fram: Var man bor, om man äger bostaden och hur mycket den är värd, vilken årsmodell det är på bilen, vad man tjänar och så vidare. 

Tidigare krävdes ett besök eller ett samtal till en myndighet för att få ut dem. Men internet har gjort uppgifterna mer lättillgängliga. I dag finns mycket av informationen bara en sökning bort på kommersiella tjänster.”

”Det var som tusan!”

Om du är folkbokförd i Sverige kan jag utan att logga in någonstans få veta om du har en hund registrerad på din adress, vad den heter, vad det är för ras och när den fyller år! Det här kunde George Orwell aldrig drömma om.

Vill Sverige ha företagare i framtiden? Det är hög tid att ställa sig frågan. Fler och fler flyttar ut ur landet, andra kommer att starta sitt företag utomlands och själv flytta efter och en tredje grupp flytta ut för att bli företagare. Vad innebär det för börsen? En av de billigaste åtgärderna politikerna kan göra mot kriminalitet är att förbjuda sajter att publicera och sälja uppgifter om andras ägande och inkomster. Jag ser inga nackdelar, gör du?

Pundigt pynt

Jag är kluven inför det här med julpyntade hus, eller rättare sagt hus indränkta i julbelysning. Å ena sidan gillar jag folk som tänker lite annorlunda, och det får man onekligen säga att man gör när man sätter tiotusentals lampor på ett hus.

Samtidigt kan jag inte låta bli att se det som en otrolig pengaförstörare. Både inköp, drift och all tid som går åt för att köpa in och montera, som hade gått att göra något som inte kostar utan istället genererar pengar. Men som vanligt fokuserar man istället på en liten, liten detalj – strömkostnaden:

”Det tror alla är så mycket, men det är ju bara tänt fyra timmar om dagen i 40 dagar så jag räknar med ungefär 1 500 till 2 000 kr för hela perioden.”

Jag hade i och för sig kunnat ha bra mycket roligare med tvåtusen spänn också, men visst är den kostnaden hanterbar i en vanlig ekonomi. Värre då med inköpet. Jag köper visserligen inte julpynt, men jag ser ju vad det kostar i butikerna. Bara en liten plasttomte som står och ser dum ut med en lampa i huvudet kostar hundralappar. Jag vågar inte gissa vad Rikard i länken har lagt på pynt och lampor, men det måste åtminstone vara ett sexsiffrigt belopp.

Så är jag lite förvånad över reaktionerna. Eller rättare sagt över uteblivna reaktioner. Jag tycker såklart att Rikard ska få lägga sina pengar på vad han vill, men de som gnäller över andras bensin- och dieselbilar, flygresor etc brukar förbehålla sig rätten att alltid tycka till om miljöval. Säga vad man vill, men en bil eller flygresa fyller en mer konkret funktion än det gör att förvandla ett bostadshus till ett amerikanskt köpcenter.

För lite drama i Malmö?

Malmö, staden som inte har någonting men ändå har råd med allt! Jag fick ett mejltips av Torbjörn som nästan bad om ursäkt för tipset just eftersom jag skrivit om Malmö så många gånger tidigare, om en rosa enhörning för miljonbelopp, en kommunal skateboardsamordnare, projektet ”ljudet av Malmö” där man bl a spelade in bibliotekstystnad, och mycket mycket mer.

Men så länge jag fortfarande blir arg varje gång har jag svårt att tiga. Torbjörns exempel var att Malmö kommun nu ger sju miljoner till Film i Skåne för att de ska satsa på fler filmproduktioner i just Malmö. Tidigare har man satsat pengar i tv-serierna Bron och Tunna blå linjen.

Det är inte helt fel att satsa skattepengar på kultur, och i jämförelse med mycket annat verkar detta nästan seriöst, men det var mindre än två månader sedan vi kunde läsa att Malmö stad var hela 325 miljoner (!) ifrån att finansiera sin egen budget, men det spelar ju ingen roll när övriga Sverige alltid hjälper till.

Själva skriver man stolt att ”Malmö stad satsar stort på att bli en filmvänlig stad”. Det ska ge ”positiva effekter för besöksnäringen i staden” och det gör det kanske. Ett annat sätt skulle vara att satsa på säkerheten i Malmö så att folk vågar komma dit. I en av de tidigare serierna, Bron, hoppade huvudrollsinnehavaren Kim Bodnia av eftersom han ansåg att det inte var säkert för honom som jude att vistas i Malmö. Hade jag varit lokalpolitiker hade jag oroat mig mer över vad det gör för bilden av Malmö, men det är såklart roligare att satsa på film.

Det är det som skiljer – eller åtminstone borde skilja – mellan de som har pengar och de som inte har det, att den sistnämnda gruppen inte kan ösa resurser över sånt de tycker är kul, men det går tack vare det kommunala utjämningssystemet. Jag har min åsikt om det klart. Läs detta och gör din egen bedömning:

”Ungefär en fjärdedel av Malmö stads intäkter kommer från det kommunala utjämningssystemet som staten beslutat om. Hur mycket Malmö stad får beror på Malmöbornas inkomster och behov, faktorer som kommunen har svårt att göra något åt. Bidraget påverkas inte av hur Malmö stad sköter ekonomin.”

Upphandling och nedmontering

Inställda bussar pga förarbrist. Den har vi hört tidigare. I stort sett vartenda år i varenda kommun. Och inte bara för kollektivtrafik, det kan gälla sophämtning, barnomsorg eller vad som helst.

”Ursäkta, går den här via slussen?”

Först gör kommunen, regionen eller staten en offentlig upphandling och den som lägger det lägsta budet vinner. Sedan visar de sig inte kunna driva verksamheten för de pengar de har sagt. Besparingar gör att arbetsvillkor och löner blir för dåliga för att få folk att jobba för dem. Och så ställs delar av verksamheten in, åtminstone om de inte får ännu mer pengar.

Nästa år görs en ny upphandling, samma företag som tidigare visat sig oförmögna att driva verksamheten tävlar om vem som ska få förtroendet den här gången. Det enda man kan vara säker på är att företaget som säger sig göra det billigast inte kommer att lyckas fullt ut, och så börjar det om. Företaget skyller på ökade priser (som de borde ha tagit höjd för i sitt anbud), politiker skyller på företagen, trots att de måste ha vetat att det inte skulle funka, men hade de sagt något hade inte deras egen budget gått ihop, så då låtsades man och säger i efterhand att man inget visste.

I andra länder får såväl politiker som privata företag som åtagit sig att driva skattefinansierad verksamhet stå till svars när det går åt skogen och tredje man drabbas. I Sverige händer ingenting och då är det inte så konstigt att historien upprepar sig. Antingen får man börja ställa krav, eller också får väl stat och kommun driva verksamheterna med egen personal. Inte för att det heller brukar funka, men något måste göras.

Varde tolvvoltsljus

När jag säljer honung på marknader har jag alltid beställt en marknadsplats med ström. På så vis har jag kunnat ha en tv med klipp från biodlingen, en del mer spektakulära än andra.

Ännu viktigare är att kunna lysa upp marknadsståndet. Jag har både haft en ljusslinga över bordet och olika typer av punktbelysningar. I december blir det kolmörkt på eftermiddagarna och den belysning arrangören erbjuder räcker sällan till. Så sent som häromveckan plockade en av mina marknadsgrannar ner sina grejer innan stängning eftersom arrangörens ljusslingor var undermåliga och ingen längre såg vad han sålde.

Men så anmälde jag mig till en marknad där jag fick en plats utomhus som inte innefattade ström. Det var rätt långt att åka och då vill jag inte ”vaska” sista timmarna för att ingen ser mig. Förresten är det inte fel om det ser lite mysigt ut även innan det blir helt mörkt. Vid mulet väder blir det ju heller aldrig helt ljust. Så vad gör man då – fotogenlyktor, ficklampor eller stearinljus? Mitt val blev LED-lister drivna med ett bilbatteri.

För att göra en seriös lösning som kan funka fler gånger, oavsett om jag har partytält eller inte (jag har ett, men det är inte alltid det är tillåtet eller lämpligt) köpte jag ett par elrör för att dra LED-belysningen i. Dessa monterade jag på det hopfällbara bord jag alltid har med mig, med hjälp av slangklamrar, lika funktionellt som elegant.

Svårt att beräkna kostnaden eftersom jag i vanlig ordning hade det mesta av materialet på lager, men det hade kanske kostar 300 kr att köpa allt från scratch. Plus bilbatteriet då, men sådana har jag alltid över. Sålde jag några extra burkar honung tack vare konstruktionen (och det gjorde jag garanterat) har den redan tjänat in sin kostnad.