Ingen kan göra allt, men alla kan dra åt helvete

Jag är inte så intresserad av prepping, men fascineras av den allmänna debatten. Representanter för samhället, bl a överbefälhavaren, uppmanar till krisberedskap och genast påpekas att människor i ”ekonomisk utsatthet” inte har råd. Vad handlar detta om egentligen?

Det finns säkert ett antal socialfall som inte har de ekonomiska möjligheterna att skaffa sig ett lager av mat, filtar och andra bra-att-ha-grejer om kriget eller krisen kommer. Ärligt talat, hade de gjort det annars? Är det inte många gånger just deras oförmåga till planering och framförhållning som gjort dem ”ekonomiskt utsatta”? Så här säger enhetschefen för försörjningsstöd på Gotland:

”De vi möter lever med ekonomisk utsatthet och när man gör det så har man väldigt svårt att preppa. Man har svårt att spara och lägga undan och så. Man lever snarare från månad till månad eller dag till dag. Man är i ett ekonomiskt utanförskap redan, och då tänker jag: Kan man inte preppa och spara , då när krisen väl kommer så blir man extra utsatt.”

Vad ska världen göra åt det då? Om det släpps bomber över Sverige kommer de som kan springa ha en fördel gentemot blinda och rullstolsburna, det kan inte heller lagstiftas bort, men enhetschefen spekulerar på allvar i om det borde ges ett extra bidrag för att fattiga människor ska kunna ha en vevradio hemma! Om det anses viktigt är mitt tips att de delar ut vevradioapparater, för risken är att hennes klienter gör en annan prioritering.

Nu blir jag antagligen kallad känslokall och oempatisk, men att över tid skaffa ett lager av billig mat för att klara sig en vecka kräver inte mer pengar än vad som går att få ihop genom att samla tomburkar. Jag vet, är du lam går inte det, men låt oss sluta låtsas som att extremfallen är norm. Ekonomisk planering gör dig mer motståndskraftig mot problem. Alltid.

Böter till kriminellt nätverk

Jag har inga starka åsikter om visitationszoner eller andra åtgärder för att stävja gängkriminalitet. För mig verkar det lite tandlöst, men jag vet inte och ska därför inte säga något om det. Alla politiker låter som att just de har universallösningarna, men inget händer och under tiden kan vi läsa om ”en välbärgad familj i Stockholms innerstad” som betalat hundratusentals kronor i ”böter” för att deras tonårsson vägrat att försvara narkotika åt sin ”kompis”.

”Det var ett drygt år sedan som Johan och hans kompisgäng utökades med en person, en kompis till en kompis. Men den nya killen visade sig ha kopplingar till ett kriminellt nätverk i Stockholm.

Kompisgänget upptäckte det när han plötsligt bad sina nya medelklassvänner om att förvara narkotika åt dem, berättar Amanda [mamman].

– De sa nej såklart. De är inga killar som attraheras av en kriminell livsstil, säger Amanda.

Men då fick killarna höra att de skulle tvingas böta istället. Ge pengar som kompensation för att de sa nej till att förvara droger.

De fick veta att om de inte gjorde det riskerade de misshandel, kidnappning eller till och med döden. De fick bilder skickade till sig som påstods föreställa andra pojkar som sagt nej till gänget, barn som då hade torterats och förnedrats.”

Hur hade ni agerat? Jag hoppas att mina föräldrar i detta läget sålt vårt hem och flyttat långt därifrån, men då kanske en kusin eller faster sprängts i bitar. Sånt var inte aktuellt när jag var tonåring. Något som borde ha varit aktuellt är att redan tidigare vara återhållsam med att utöka kompisgänget med ”en kompis till en kompis”. Om Johan fortsatt att hänga med sina barndomsvänner hade han antagligen inte riskerat livet av att säga nej till att förvara knark i pojkrummet.

Amanda tror att hon i egenskap av ”välbärgad” har bättre förutsättningar än andra att tackla problemen:

”Jag tänker på de som lever i utsatta områden och inte kan språket, vad händer dem när deras barn råkar ut för samma sak, det måste vara ännu värre. Men inte ens jag, som är svensk och välutbildad, hittar någon tydlig hjälp att få.”

Här tror jag att mamman är helt fel ute. Varenda familj i ”utsatta områden” har en bättre krisberedskap, för till skillnad från Amanda vet de att de måste bygga sina egna nätverk. Ännu ett exempel på aningslösheten:

”Jag delar verkligen Carin Götblads åsikt att det behövs en folklig gemensam protest mot gängen och allt de står för och förstör.”

Vad ska ni göra, starta en Facebookgrupp? Civilsamhället tar redan avstånd från beskyddarverksamhet, på vilket sätt har familjen gagnats av det? I övrigt tycks protesten bestå i att familjen inte betalar sexsiffriga belopp med glädje. Det spelar ingen roll, så länge ni fortsätter att betala.

Två hyresfel gör inte en hyresrätt

Av alla erbarmliga ursäkter till bostäder jag hört talas om kan detta vara det allra jävligaste. Eller vad säger ni om den här kreativa vvs-lösningen?

Under reportaget (se det gärna, det är underhållande) kommer hyresvärden som låter som en röstförvrängd version av den trälige närkingen som gör reklam för ketchup (”Det kanske jag sa, man kan väl ändra sig...”). Jag ska inte säga att han blåljuger, men jag hade inte föreslagit honom att bli professionell pokerspelare.

Så varför tar jag upp detta, jag är väl för fri marknad? Jag noterar att alla jag sett länka till den här nyheten i sociala medier har tydlig vänsterprofil så till den grad att de antagligen vill förbjuda privat företagande. Jag förstår att de anser sig få vatten på den kvarnen här.

Själv tror jag att det är helt möjligt att hindra oseriösa aktörer från att hyra ut dessa svinstior som bostäder, säkerligen redan med gällande lagstiftning. Men då måste det hända något när man anmäler. Hyresvärden stödjer sig på att det är en utredning igång och han är säkert helt nöjd med att den går i samma tempo som när Morgan Johansson krossar gängkriminaliteten. Hade hyran deponerats i väntan på domen hade det nog låtit annorlunda.

Samtidigt konstaterar de boende att de hade flyttat därifrån om de kunnat. En av dem säger sig ha betalningsanmärkningar och det skulle inte förvåna mig om det gäller alla i huset. Man ska behandlas människovärdigt även som skuldsatt, men i verkligheten är det alltid lättare att hävda sin rätt om man inte först levt över sina tillgångar. Och det handlar inte om politiker och ideologier, det är en naturlag.

Digital arbetskraft

För fem år sedan spådde jag att digitala nomader skulle bli vanligare. För att gissningen skulle slå in fick jag hjälp av ett virus som fick arbetsgivare att underlätta för sina anställda att jobba på distans, men hela Västvärlden var redan innan dess på väg att bli mer ”remote”.

Nu skriver SVT att allt fler länder vill att dessa distansarbetare ska bo hos dem. Logiskt, för de tjänar sina pengar i andra länder, men kommer att konsumera där de befinner sig. Men dessa länder tycks ändå inte helt säkra på sin sak för de vill säkra upp sig ordentligt. I Sydkorea vill man bara ha digitala nomader som tjänar minst 660000 kr om året. Det är ungefär dubbelt så mycket som den genomsnittlige sydkoreanen.

Jag förstår inte detta. Digitala nomader är i arbetsför ålder och innan de börjar åka jorden runt ser de antagligen till att tjäna tillräckligt mycket för att klara sin försörjning. Dessutom har de sällan barn eller ålderskrämpor. Ifall de får det kommer de sannolikt flytta hem igen.

Förutom Sydkorea nämns Estland, Barbados och ”ett femtiotal länder i Europa, Central- och Sydamerika och Sydostasien” i artikeln. Förutom att de infört arbetsvisum för digitala nomader har de gissningsvis en sak till gemensamt – de har ett litet eller obefintligt välfärdssystem. Jag skulle fatta om länder med ett omfattande socialt skyddsnät inte vill importera en massa webbdesigners och naturfotografer att ta del av deras pension och socialbidrag, men får de inget mer än möjligheten att konsumera borde det vara snudd på riskfritt.

För egen del är jag inte sugen oavsett. Precis som för fem år sedan vill jag ha ett hem. Molntjänster och internetbanker i all ära, men där kan man varken snickra eller odla bin. Jag är nog mer av en analog bohem än digital nomad.

Synat studentgnäll

Bara baserat på hennes lugg och val av glasögon drar jag slutsatsen att jag antagligen är oense med Expressens vikarierande ledarskribent Mimmie Björnsdotter Grönkvist om det mesta, men hon har en poäng när hon konstaterar att studenter kommer att klaga på sin ekonomi hur rika de än blir.

När studentorganisationernas företrädare går ut och klagar på att studiebidraget inte höjs tillräckligt mycket eller att det inte finns tillräckligt många billiga studentrum är det en del i en förhandling. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig gått in i en löneförhandling och sagt att jag egentligen var ganska nöjd med lönen redan innan. Det hör till spelet att alltid uppfatta sig som undervärderad.

Det märkliga är att studenterna lyckats så bra med att måla upp bilden av sig själva som offer att det blivit till en sanning. Vi läser ganska okritiska reportage om att studiemedlen inte räcker till. Här säger en student att hon är tvungen att planera sina matinköp och kolla efter nedsatta priser. Jaha... Är det nu vi ska gråta en skvätt?

Studentlivet är kanske inte rikt, men det ska det heller inte vara. Fast i Expressens ledare står det: ”Det finns nybyggda studentboenden med hyror på över 6 000-7 000 kronor i månaden, det vill säga kring halva studiemedlet.” Det innebär alltså att även dessa studenter har minst 6000 kr kvar till studiematerial, mat och öl på studentpuben. Lägg 2000 på mat och lika mycket på böcker. Hur mycket öl är det egentligen möjligt att dricka?

Skaffa hävstångsvänner

Har du hört ordet hävståndsvän förut? Knappast, jag hittade precis på det. Vad jag menar är att om du vill skaffa dig ett bra beteende, t ex att bli mindre slösaktig, underlättas det inte av att umgås med slösande shopaholics. De kommer att dra dig tillbaka till sitt eget osunda leverne. Och vad värre är, du kommer att uppfatta dig själv som sparsam bara genom att vara lite mindre slösaktig än den slöserielit du hänger med, och klappa dig själv på axeln utan att vara i närheten av att förtjäna det.

På samma sätt kommer du att bli en bättre version av dig själv genom att omge dig med andra som är en bättre version av sig själva. Då går hävstången åt andra hållet och du kommer att anstränga dig lite mer. Det här borde inte vara kontroversiellt att säga, men när en hälsocoach på Tiktok gav bantningsrådet att skaffa smala vänner tog det hus i helvete och hon gjorde det Anders Ygeman skulle kalla en 360-gradare.

Det var tydligen ”fettfobiskt” (ett annat ord jag inte visste fanns). Undrar vad som hänt om hon uppmanat alkoholister att umgås med personer som tycker att det känns normalt att vara nykter på tisdagseftermiddagar. Det hade varit sant, vilket alla innerst inne fattar att det var nu med.

Jag menar inte att man till varje pris bara ska ha snåla vänner, men om alla du känner gör av med mycket mer pengar än du själv kommer det vara svårare att leva ekonomiskt. Men som sagt, det kanske inte skulle kännas svårare. Precis som BMI27-människan skulle känna sig smärt och smidig ifall alla han träffar ser ut som Michelingubbar kan du känna dig sparsam när du bara bränner två tredjedelar så mycket pengar som andra i bekantskapskretsen. Har ni samma inkomster kommer du också ha bättre ekonomi än vännerna. Tyvärr för dig är relativ rikedom inte en gångbar valuta.

Så gör som Tiktok-coachen föreslog innan hon fick kalla fötter, för hon hade rätt. Men umgås inte med henne, då kommer du troligen bli en feg människa rädd för att tala sanning och en sådan är inte poppis i det långa loppet vare sig han/hon är rik eller smal.

Dubbelt bak, dubbel glädje

”Strömkostnaden då?” brukar folk säga när jag bakar, och även om hembakt i alla lägen blir billigare än köpt bröd vill jag inte svälja en kostnad utan att försöka göra något åt den. Ska ett bröd gräddas i 30 minuter i 200 grader så åker man på att betala för det, men när ugnen väl är varm kostar det ganska mycket mindre att värma något mer efteråt än att börja om från noll. Med varmluftsugn kan man dessutom ha flera plåtar/formar inne samtidigt.

Därför har jag börjat försöka göra två bak samtidigt, ofta på helgen när strömmen är som billigast. Problemet med hembakt är kortare hållbarhetstid än köpebröd och eftersom jag gillar färskt bröd vill jag ogärna ha två matbröd klara samtidigt för då tvingas jag frysa en större andel. Men man kan ju t ex baka ett matbröd och ett kaffebröd. Eller som dagens uppgift, råglimpor och pitabröd där det sistnämnda egentligen inte är ett bröd utan del av en måltid.

Det är förresten ett annat sätt maximera ugnsanvändandet, att laga mat i ugnen före eller efter brödbaket. Jag kan t ex baka pizza eller en paj när jag ändå är igång. Helst efter brödet för det är jobbigt att behöva avbryta ätandet flera gånger för att flytta plåtar eller stänga av ugnen.

Jäsning vid kaminen med ett långkok på toppen.

Vilken dag bakningen sker bestäms ofta av matbrödet (i kombination med strömpriset). När brödet håller på att ta slut i frysen bakar jag nytt, eftersom jag gillar bröd och vägrar att köpa matbröd. En pizza eller ugnspannkaka är ju aldrig fel, så då gör jag det när jag ändå ska baka.

Det här multitaskandet har en fördel till. Bakning skapar disk, men oavsett om det ska bakas bullar eller baguetter är det i stort sett samma grejer som smutsas ner, så då kan jag använda bunken eller bakmaskinen 2-3 gånger efter varandra och behöver ändå bara diska dem en gång.