Digital arbetskraft

För fem år sedan spådde jag att digitala nomader skulle bli vanligare. För att gissningen skulle slå in fick jag hjälp av ett virus som fick arbetsgivare att underlätta för sina anställda att jobba på distans, men hela Västvärlden var redan innan dess på väg att bli mer ”remote”.

Nu skriver SVT att allt fler länder vill att dessa distansarbetare ska bo hos dem. Logiskt, för de tjänar sina pengar i andra länder, men kommer att konsumera där de befinner sig. Men dessa länder tycks ändå inte helt säkra på sin sak för de vill säkra upp sig ordentligt. I Sydkorea vill man bara ha digitala nomader som tjänar minst 660000 kr om året. Det är ungefär dubbelt så mycket som den genomsnittlige sydkoreanen.

Jag förstår inte detta. Digitala nomader är i arbetsför ålder och innan de börjar åka jorden runt ser de antagligen till att tjäna tillräckligt mycket för att klara sin försörjning. Dessutom har de sällan barn eller ålderskrämpor. Ifall de får det kommer de sannolikt flytta hem igen.

Förutom Sydkorea nämns Estland, Barbados och ”ett femtiotal länder i Europa, Central- och Sydamerika och Sydostasien” i artikeln. Förutom att de infört arbetsvisum för digitala nomader har de gissningsvis en sak till gemensamt – de har ett litet eller obefintligt välfärdssystem. Jag skulle fatta om länder med ett omfattande socialt skyddsnät inte vill importera en massa webbdesigners och naturfotografer att ta del av deras pension och socialbidrag, men får de inget mer än möjligheten att konsumera borde det vara snudd på riskfritt.

För egen del är jag inte sugen oavsett. Precis som för fem år sedan vill jag ha ett hem. Molntjänster och internetbanker i all ära, men där kan man varken snickra eller odla bin. Jag är nog mer av en analog bohem än digital nomad.