Bunkerstrategier

Jag ser inte poängen med att bunkra mat för att slippa gå till affären på ett helt år, men sedan jag flyttade ut på landet kan det absolut gå en månad mellan butiksbesöken för mig.

Mjölk och ägg köper jag från granngården, inte heller det så ofta eftersom jag tappar över mjölken i småflaskor som jag fryser in. Torrvaror gillar jag att köpa i storpack, och när de ändå är billiga är det ju lika bra att bunkra upp.

Vad jag (och familjen i reportaget) vinner på detta är tre saker: pengar, tid och enkelhet. Att köpa mycket när det är billigt behöver knappast någon närmare förklaring. Större och färre inköp gör det dessutom möjligt att åka längre.

Tidsbesparingen tror jag inte heller behöver förklaras. Handlar man en gång i månaden tar det kanske en timme. Handlar man 4-5 gånger i veckan tar det antagligen ändå en kvart per gång och då har man lagt minst fyra gånger så lång tid i butiken, och betalat mer i reskostnad ifall man inte går eller cyklar till affären.

Enkelheten kan bli flummig att förklara, men jag ska försöka. Handlar man flera gånger i veckan vänjer man sig vid att all mat man äter alltid finns hemma. Det är inte så noga med inköpslistor för missar man något rättar man till det i morgon. Jag får nästan aldrig slut på torrvaror eller frysvaror eftersom jag har lager, men färskvarorna kommer att ta slut. Ibland är de slut i affären när jag handlar och då hamnar jag på minus redan då. Men det gör inget, jag vet att det är så och jobbar mig runt problemet. Jag får aldrig panik över saknade matvaror. Undrar om de som handlar flera gånger i veckan kan säga detsamma.

”Ska jag behöva jobba på jobbet?!”

SR-programledaren Monica Saarinen känner sig förnedrad på jobbet. Blir hon mobbad av sina kollegor eller har chefen gjort sexuella närmanden i kopieringsrummet? Nej, hennes arbetsgivare ska för en gångs skull spara pengar vilket gör att hennes redaktion i vissa fall kan bli tvungna att producera ett timslångt program flera dagar på raken!

Joakim Lamotte har berättat att när han skulle göra ett treminuters reportage på Utbildningsradion och frågade hur lång tid han hade på sig att producera inslaget fick han svaret tre veckor. Då förstod han vilken skyddad verkstad han hamnat i.

Saarinen har varit fast anställd inom public service ända sedan hon gick ut Journalisthögskolan för 36 år sedan och förmodligen förstår hon inte ens nu skillnaden mellan Sveriges Radio och en vanlig arbetsplats. Och inte lär hon göra det heller. I sitt brev till kanalledningen ”hotar” hon med att kräva omplacering ifall det nya schemat blir verklighet. Att söka sig till en av skattepengar oberoende arbetsplats där verksamheten anpassas efter marknaden finns naturligtvis inte på kartan.

Jag kan någonstans förstå det. Att vid 64 års ålder få en prestationsbaserad lön på en arbetsplats utsatt för krav och marknadskrafter vore nog en chock hon inte skulle hämta sig ifrån. Bättre att hålla sig fast vid det kapsejsade skeppet trots att det tar in stora mängder vatten efter att ha gått på värdegrund.

”Det började som en skakning på nedre däck ...”

Om hon hade väntat sig stöd av svenska folket blev det kanske ändå ett litet uppvaknande. Jag har inte sett någon enda icke-journalist ha något snällt att säga om Saarinen efter utspelet. Tvärtom används uttryck som ”Lägg ner skiten”. Det lär emellertid inte hända. Direkt efter valet fastslog Tidöpartierna att finansieringen av Public Service ska ligga fast, åtminstone fram till år 2033. Vid det laget har nog Monica Saarinen gått i pension.

Två överblivna rum

Efter förra veckans sågning i kommentarsfältet (som jag i och för sig manade fram lite grann) undrar jag om ni är redo för ännu ett videoklipp. Till mitt försvar är den här videon flera minuter kortare och jag har också tagit till mig kritiken om att rörliga bilder måste ha en funktion.

Så. Då är jag färdig med försvaret, så nu kör vi. Dagens I-landsproblem – rum jag inte använder. Här kommer filmklippet med bakgrund så att ni vet vad jag pratar om.

Massor av människor har ont om plats, jag har för mycket. Biodlingsverkstaden tillbringar jag ganska mycket tid i på sommaren och hösten, särskilt i samband med slungningen när hundratals ramar ska skrapas rena, en del vax skäras bort för omsmältning, medan övriga ska sorteras för användning till våren.

Det andra rummet är ett jättetrevligt vardagsrum dit jag gärna bjuder in gäster. Eftersom katterna inte har tillgång till rummet är det ingen risk att det stökas ner mellan användningarna. Förutom nu då, när jag använt det som marknadslager och allmänt soprum.

Som jag nämner i videon har jag badrum på övervåning, bredvid sovrummet/arbetsrummet, så ska jag flytta ner hit vintertid (eller permanent) åker jag på att värma upp badrummet med el. Nu håller det värmen tack vare att rummet bredvid värms upp hela vintern.

Summa summarum: De två rum jag tycker bäst om i hela huset, och som jag blev kär i redan på visningen, används som förråd oktober-mars och jag har ingen lösning på det. Att värma upp dem med el är dyrt, att värma upp dem med ved tar tid jag inte vill offra.

Rotfruktssoppa

När jag gjorde linssoppa häromsistens skrev jag att man med fördel kan slänga i rotsaker och annat. Nu tänkte jag göra det. In med potatis, vitkål, purjolök, broccoli, selleri, palsternacka, chili, rättika och lite torkad libbsticka från i somras.

Jag hackar det mesta ganska grovt, med planen att allt ska behöva ungefär lika lång koktid.

Under tiden har de fått sällskap av krossad tomat och röda linser, bägge av kvalitetsmärket Eldorado. Jag börjar med linserna som jag sköljer några gånger i en stor gryta.

I med de flesta av de övriga grönsakerna. Och så kryddor. Salt och peppar är givet, resten är valfritt. Jag väljer dragon, oregano och ett par buljongtärningar.

I med tomatkrossen och vatten, men jag avvaktar med vitkål och purjolök, som jag vill koka lite mindre än resten så att de inte tappar allt tuggmotstånd.

Totalt låter jag soppan koka i c:a 20 minuter och hälften på purjon och vitkålen.

Så gjorde jag, men att jag inte är mer precis med ingredienserna är medvetet. Hela poängen med soppa är att man tar de ingredienser man gillar och har hemma. Äter du kött, till skillnad från mig, kan även det brukas.

Som ni ser kör jag en rätt matig soppa, man hade lätt kunnat hälla i mer vatten. Smaksak även det, och eftersom det mesta är valfritt har jag inte ens försökt att räkna ut någon kostnad. Soppa blir som regel billigare än allt annat och fyller man den med rotfrukter lär portionspriset hålla sig på max några kronor.

Myndigheter under radarn

Jag vet inte om det är en gammal skröna att Ericsson gjorde en översyn och upptäckte att man hade ett helt gäng med konsulter som gick runt på huvudkontoret i Kista utan att någon visste vad de hade för funktion, om någon. I den ofantliga sektorn är det i alla fall på riktigt. Nu har regeringen upptäckt 25 myndigheter man inte visste fanns.

Det är ju inte detsamma som att dessa myndigheter inte gjort eller gör något av värde, men vi kan väl säga att det ligger i farans riktning att så är fallet. Annars kan jag tycka att regeringen borde ha känt till deras existens. I artikeln säger två ministrar att man satsar på att minska antalet myndigheter med fem stycken innan 2026. Fem stycken på två år!

Tycker ni att jag låter ljum inför regeringens ”hårda” linje beror det på att jag är det. I den takten tar det ju ett helt decennium innan de ens neutraliserar antalet nya myndigheter de hittat den senaste veckan. Men det är klart, kristdemokrater behöver väl också reträttposter när de ledsnat på politiken, alternativt när politiken ledsnat på dem.

Under tiden finansieras mer eller mindre onödiga myndigheter med skattepengar som hade kunnat gå till sjukvård, återinförande av en poliskår och annat av värde. Nu avslöjar inte de debattartikelskrivande ministrarna ens namnet på de 25 myndigheterna de nyss hittat. En del av dem är säkert ganska små, men där sitter åtminstone en chef med en hyfsad lön och förmodligen ytterligare några tjänstemän. Någon av dem har säkert en egen HR-avdelning och det är inte heller gratis. Allt medan politiker pekar med hela handen och låtsas bry sig.

Rätt liv är högsta vinsten

Ett av de vettigaste spartipsen som finns är att inte köpa lotter, alltså helt slumpmässigt spel. Kan du inte påverka spelet det minsta lilla är det som att köpa en tjuga för en femtilapp.

Men någon vinner ju faktiskt. En familj i Gislaved satsade femtio kronor på Eurojackpot och vann 173 miljoner. Det skulle jag säga är ganska hyfsad avkastning.

Det som retat upp en del på internet är att familjen berättar att de tänker fortsätta att arbeta. Det enda de pratat om att göra med pengarna är att köpa en husbil, något som förvisso är dyrt, men oavsett modell lär de ha åtminstone 170 miljoner kvar. Folk är förbannade för att de inte ska sluta jobba och leva loppan istället.

Det märkliga är att jag för några år sedan bloggade om en kille som vann tio miljoner och den gången blev folkdomstolen uppretad för att han skulle sluta jobba. Tio miljoner var för lite för det, tyckte de. Nu är det 173 millar och då är det för mycket istället. Varför det?

Jag gläder mig med paret i Gislaved. Inte för att de ska fortsätta jobba utan för att de uppenbarligen redan vid 30 års ålder har hittat rätt i livet. De har jobbat och bott med sina barn i Småland och nu kan de välja att åka jorden runt, köpa en Söderhavsö, flytta till New York eller driva en djurpark på Madagaskar. Och då väljer de att jobba och bo med sina barn i Småland, det är ju fantastiskt!

Och skulle det kännas lite trögt på jobbet någon dag lär det åtminstone inte skada med vetskapen att alternativen finns. ”Har man vunnit så har man.”

Indexfonder är kul

Clickbait? Nej, jag menar det och kommer att utveckla hur jag tänker. När jag började med börshandel för snart 40 år sedan (Satan vad gammal jag är!) var indexfonder det tråkigaste som fanns, helt i klass med räntefonder. Att investera i en fond vars mål är att vara medelbra låter inte särskilt upphetsande.

Särskilt inte för en ung, självsäker investerare övertygad om att han kan slå index från dag 1. Men det gjorde jag inte det året. Inte nästa heller. Ibland har jag gjort det, men hade resultatet av mina börsaffärer blivit sämre om jag under alla år konsekvent investerat i globala indexfonder? Jag ser inte vitsen med att försöka ta reda på det, men jag tror inte det.

När jag flyttade över mina pengar till Norge var livet rätt kaotiskt. Jag hade fullt upp med att renovera hus, starta och lägga ner företag, få igång biodlingen och anpassa mig till ett nytt land. Ni vet, skaffa bank-ID, vänner och sånt. Så när pengarna nådde aktiedepån köpte jag två globala indexfonder för att slippa hålla daglig koll. Jag loggar ändå alltid in för att kolla, men de har fått ticka och gå.

Och gå har de gjort. Under 2023 plussade jag knappt 30 procent trots att norska börsen inte ens steg tio procent. Detta eftersom USA drog iväg desto mer. Och med nästan 30 procent mer kapital har 2024 startat så här.

Den svarta kurvan är det norska indexet OBX, orange kurva är Nasdaq Composite och den gröna är min depå. Det är därför jag menade allvar med rubriken, jag tycker nämligen att det roligaste med börsinvesteringar är att tjäna pengar och jag behöver inte kicken av att ha hittat ett obskyrt bolag ingen trodde på. Tvärtom, ju mindre tid jag måste lägga och ju mindre risk jag behöver ta, desto bättre. Andra får tänka annorlunda, det gör mig ingenting. Hur tänker du?