Dags att byta frysbox?

Jag har en toppmatad frysbox på runt 200 liter i källaren. En läsare berättade att hans frysbox precis lagt av efter 40 år. Jag har ingen aning om hur gammal min är och jag vill inte gärna kasta saker som funkar, men detta samtal gav mig idén att kolla strömförbrukningen. Det skulle ju kunna vara värt att byta ut den.

En elmätare man sätter i eluttaget kostar en hundring eller två hos Jula, Clas Ohlson m fl. Jag har redan en sådan, så på det viset blir ju testet gratis. Här kan man mata in elpris och få ut kostnaden direkt, men jag vill inte komplicera det mer än att räkna ut hur mycket ström respektive maskin drar. Efter ett dygns mätning var frysen uppe i 0,53 kWh.

Den här frysen öppnas max en gång per dag och temperaturen i rummet är ganska jämn över året, så jag räknar med att även strömförbrukningen är jämn över tid. Det skulle innebära 193 kWh/år. Oavsett ålder verkar mitt skåp stå sig bra i konkurrensen med de nya, och räknar vi med ett kWh-pris på 1 kr kostar de billigaste bara i inköp runt tio års förbrukning på den jag har.

Det var ju bra att få reda på det. Nu går jag vidare och kollar energiåtgången på kylfrysen i köket, datorn och andra apparater som används mycket. För att ta reda på om något sticker ut och i så fall göra en bedömning av om det är värt att göra något.

Snuskig marknadsföring

Jag är ganska ointresserad av musik. En av de kanske allra sämsta genrerna i mina öron är epadunk och en av de sämsta artisterna där är Fröken Snusk, så nu tänkte jag blogga om henne.

För nu handlar det inte om musik utan om hur man skapar en hype kring sig själv. Fröken Snusk är en hemlig karaktär som inte gått ut offentligt med sin riktiga identitet. Jag antar att den läckt ut ungefär som Dr Bombay på sin tid, men hemligheten i sig är en del av marknadsföringen. Det och att skapa skandaler.

Och det är något som Fröken Snusk är bra på. Hon är lite som Hollywoodfrun Gunilla Persson. Trots att jag inte sett en minut av Perssons program (eller hört en minut av Snusks musik) och är helt ointresserad så vet jag en massa. I Fröken Snusks fall vet jag t ex att hennes manager heter Rasmus Gozzi.

Varför vet jag det? För att jag scrollar svenska nättidningar och de hela tiden skapar rubriker där. Väldigt sällan handlar de om musiken. Här är några exempel:

”Fröken Snusk-låtar bortplockade från Spotify”

”Fröken Snusk tillbaka på Spotify”

”Därför försvann Fröken Snusks låtar från Spotify”

(spoiler: Gozzi/Snusk verkade ha manipulerat statistiken och Spotify ser helst att de själva är ensamma om den grejen.)

”Ljungby kommun polisanmäler Fröken Snusk”

”Oscar pekas ut som låtskrivare till Fröken Snusks hit”

”Fröken Snusk stod inte som låtskrivare: En felregistrering”

”Fröken Snusk blev antastad under genrepet”

Jag hade kunnat fylla en sida till, men jag tror att det räcker. Upplägget verkar nästan alltid vara att de gör något som kan reta någon annan, får tidningarna att skriva om det och då söka upp den person, kommun eller annan som blivit eller kommer att bli uppretad. Därefter kan Snusk/Gozzi komma med en reaktion och få en rubrik till.

Senast i raden av lyckade PR-kampanjer var mot elsparkcykelföretaget Voi. I en otroligt fånig text sjunger artisten att hon åker berusad på en av företagets sparkcyklar. Företagets kommunikationschef Sofie Cederberg som kryssar varenda ruta för stereotypen av sur HR-tant gör klart att hon saknar humor och är kränkt, vilket Fröken Snusks tilltänkta publik naturligtvis tycker är skitkul.

Och det verkar som att varenda tidning skriver om denna konflikt. Statsmedia SR, SVT och TV4, affärstidningarna DI och Breakit, skvallerpressen Resumé och Expressen och till och med Norges största tidning Verdens Gang. I några av artiklarna får producenten Rasmus Gozzi frågan om de hade gjort låten ifall de vetat vilka reaktioner de skulle få. Jag är förvånad att han lyckas hålla sig för skratt, den här reklamen går knappt att köpa för pengar. Och nu har han lurat mig att för första gången skriva om epadunk på Sparo, förhoppningsvis också sista gången.

Tre steg framåt, ett tillbaks

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om mitt första förlorade bisamhälle och nu är det dags igen. Glädjande nog var det liv i alla sju kuporna efter vintern, men i en av dem hittade jag varken drottning eller ägg. Det är inte alltid man lyckas lokalisera drottningen och det blir inga nya ägg under vintern så hon kunde hålla sig gömd och vara lite sen i starten bara.

Men till slut var det bara att inse att här blir inga barn gjorda. Teoretiskt kan man flytta ägg från en annan kupa och låta dem dra upp en ny drottning, men det är ingen idé så här tidigt för då finns inga hanbin att para henne med. Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta ihop två samhällen.

Fast det är inte bara, det heller. Mellan kuporna sätter jag tidningspapper. Detta för att bina ska hinna vänja sig vid varandras doft innan de träffas, och det gör de medan de äter upp tidningspappret. Men så sätter jag också ett drottninggaller som hindrar drottningen från att förflytta sig mellan andra och tredje våningen.

Eller drottningarna. Jag misstänker nämligen att det trots allt fanns en oparad drottning i den ägglösa kupan och låter jag drottningarna mötas kommer hon troligen slå ihjäl sin äggläggande rival. Inte pga lagen om alltings jävlighet utan för att de fäktas med gaddarna (nu blir det lite sex & snusk här) och oskuldsdrottningen kommer att vara snabbast eftersom hon inte har säd att släpa på.

Så länge de har ett galler emellan sig är det lugnt, men när jag hittar henne får hon ändå dö. Det kan tyckas hjärtlöst, men bisamhällen handlar inte om individer. En drottning som inte kan yngla av sig har ingen funktion. Och allt detta för att hon har taskig tajming. Troligen tog hon över i september (jag såg den märkta, äggläggande drottningen 29 augusti) och då hade bina redan kastat ut alla hanbin ur kuporna för att frysa ihjäl (så jobbar de).

Så då blev det ingen dejt, utan dejt inget sex, utan sex inga barn och utan barn inget samhälle. Det är precis som med människor, bara det att vi som inte förökat oss får leva ändå. Själv tvingas jag dock leva med sex bisamhällen istället för sju, men det ska väl gå att ändra på så småningom.

Säker blåsning

Bloggtips från Hanna i kommentarsfältet:

”Hur slitna är däcken när du byter? Fick förslag från min verkstad att byta till nya däck då mina nuvarande sommardäck endast har 3 mm kvar. Enligt lag måste däcken ha 1,6 mm mönsterdjup. Hade varit intressant att höra hur du och andra resonerar både kring säkerhet och miljötänkande (och givetvis ekonomi).”

Förra årets vinterdäck.

Om jag minns rätt erbjöds Hanna fyra sommardäck för 10000 kr. En kompis till mig erbjöds nyligen sommar- och vinterdäck för totalt 19000 kr. Samma där, sommardäcken klarar utan problem ett år till. Vinterdäcken vill han förvisso byta eftersom de gamla var dubbfria, men det närmaste halvåret är behovet obefintligt.

Själv har jag köpt däck för runt tusenlappen på nätet. Femtontumsdäck, men jag kollade nu och det är inte särskilt mycket dyrare med exempelvis sjuttontums. Då tillkommer förstås kostnaden för att lägga om dem, men inte tycker jag att man ska behöva landa på över 2000 kr/däck. Jag drar slutsatsen att verkstäderna försöker sko sig, deras inköpspris borde vara lägre än vi som privatpersoner kan få.

Sedan är det givetvis förkastligt att byta ut saker i förtid om det går att undvika, både för miljöns och ekonomins skull. Många klarar nog inte att värja sig för säkerhetsargumentet. Samma går förmodligen att se i barnbranschen, där föräldrar inte vågar säga nej till dyra barnstolar, barnvagnar och annat, för ”ditt barns säkerhet är väl viktigt?”, och det tycker man såklart.

Bara på lördagar!

Vad gör vi då åt detta? Vågar tänka själva, frågar barnvagnsförsäljaren om inte hans billigaste vagn också är säker och varför de i annat fall säljer den. Beträffande bildäcken kan man såklart få sladd eller vattenplaning med sämre däck, men i lagen som säger 1,6 mm för sommardäck och 3 mm för vinterdäck har man naturligtvis inte valt siffrorna på måfå, och vill man öka säkerheten tror jag att det är bättre att släppa lite på gasen än att byta ut däcken i förtid.

Hängslen, livrem, skyddsnät och kardborreband

En kommundirektör sparkas, får en miljonfallskärm, sedan ett nytt jobb, men ingen avräkning av fallskärmen. Det är den vanliga visan vi hört till leda, men istället för ”Inga kommentarer” fick vi här en unik insyn i hur sådana människor tänker. En månad efter att kommunen pungat ut med 1,7 miljoner får hon ett nytt jobb för:

”Vi måste också ha mat på bordet.”

Jag vill inte hindra någon från att arbeta, men om fallskärmen var slut efter en månad skulle jag vilja se hennes utgifter. Och så avslutningen, vad hon tycker om dubbla ersättningar från flera kommuner samtidigt:

”Jag menar man tar ju alltid en stor risk när man går in och tar ett sånt här jobb.”

Den där risken, det där ansvaret, de där exceptionella arbetsförutsättningarna som gör att politiker och myndighetspersoner tycker att ingen ersättning någonsin är för hög, hur ser det egentligen ut? Ett ”fast” jobb betyder vanligtvis några månaders uppsägningstid, medan ”fallskärmsgruppen” ofta har ett förordnande eller en mandatperiod som löper över några år.

När den tiden är över – eller om de varit så extremt dåliga att de fått sparken i förtid – hjälper deras kompisar dem att få nya jobb. Ta Dan Eliasson t ex, Sveriges kanske sämsta myndighetschef genom tiderna, som varit helt värdelös på vartenda uppdrag han haft. Jag tror inte att han stått utan försörjning en dag i sitt liv. Nu sitter han på ”Elefantkyrkogården”, regeringskansliets avdelning för avpolletterade chefer som ska försörjas livet ut eller så länge de har lust. Vilka partier som styr spelar ingen roll, alla är med på detta.

Så jag menar tvärtom att nästan inget jobb är så riskfritt som skatteförsörjd politiker/politruk. Är du väl framme vid köttgrytorna är det bara att hålla sig fast vid sleven och du är mätt resten av ditt liv. Behöver du mer pengar kan du ta några styrelseuppdrag vid sidan av – kompisarna fixar och folket betalar, och eftersom dina jobb varken har prestationskrav eller närvaroplikt finns ingen gräns för kreativiteten. ”Man tar ju alltid en stor risk” – I call bullshit!

Vinbärsbuskar på plats

Jag brukar göra sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär. Blåbär för att det rent objekt är det bästa bäret, rabarber för att det ger en syra som gör att sylten funkar lika bra som ersättning för söt jordgubbssylt som för för lite syrligare lingonsylt, och slutligen svarta vinbär för att de innehåller pektin som gör sylten tjockare.

Blåbär hämtar jag i skogen, rabarber har jag på tomten, men vinbär har jag inte haft tillgång till sedan jag flyttade för två och ett halvt år sedan. Eftersom jobbet är minimalt borde jag väl ha skaffat vinbärsbuskar redan första året, men nu har det äntligen blivit av. Mat- och odlingskedjan Lidl hade extrapris på en buske vid namn Titania som ska vara motståndskraftig mot diverse ohyra. Dessutom kostade de 79 kr/st vilket var mindre än halva priset av vad jag hittade på Plantagen, Blomsterlandet etc.

En grop med 40 cm diameter och lika mycket djup på en solig plats, eller i mitt fall två soliga platser eftersom jag tänkte att det var smart att sätta dem på olika ställen. När groparna var grävda hällde jag ner gödsel i form av kodynga. Jord och plantor på det.

Och så kom jag på att jag ska täcka med bark för att slippa ogräs. Bark kan man köpa, men det kostar 40 kr säcken och det tyckte jag var onödigt när jag bor i en skog full av nedfallna träd som inte behöver sin bark längre.

Nu återstår det bara att vänta. Och vattna, vinbär vill ha fuktig jord. Mognadstid juli-augusti, men mitt mål för första året är bara att buskarna ska överleva väder och rådjur. För det sistnämnda använder jag plastnät som jag fått helt gratis av en granne som inte hade användning för dem.

Skulle rådjuren ändå lyckas komma åt buskarna kan jag tänka mig att fånga in dem, gjuta in deras klövar i betong och sedan sänka dem i närmaste fjord.

Grävande journalistik 2024

Jag har starka åsikter om kontanter. Det har uppenbarligen också SVT:s knattereporter som testat att leva helt kontant under en vecka. Eller ja, en timme blev det nog i alla fall.

Först ringer hon ett företag och frågar om hennes faktura kan betalas kontant. Det gick inte, men nog finns det väl fortfarande ett och annat bankkontor man kan gå till och betala? Där jag bodde tidigare hade tobaksaffären en sån här tjänst, att man betalade dem i cash, så betalade de din räkning.

Sedan frågar hon folk på Valhallavägen, ett par hundra meter från tv-huset i Stockholm om de vet var det finns en bankomat, men det är det ingen som vet. Så hon kollar Google Maps och påstår sig få svaret att det är sjutton minuters promenad till närmaste bankomat. Lustigt, jag gör samma sökning från där hon står i klippet och får svaret att det är 450 meter till Fältöversten, öppet dygnet runt. Hade hon tänkt krypa dit för att bevisa sin tes?

När hon väl tagit sig dit och fått ut en femhundring kommer nästa problem – hon har ingen plånbok. Okej, det kanske hon hade kunnat tänkt på innan det här undersökande wallraffscoopet. Hon tar i alla fall sina pengar till en matbutik där hon (gissningsvis till sin egen stora besvikelse) får handla lunch.

Sedan ska hon köpa ljus, smink och kaffe. Där gick det bättre! Eller rättare sagt, där lyckades hon hitta näringsidkare som inte tog kontanter och konstaterar att hon fortfarande är kaffesugen. Jag är rätt säker på att 7-Eleven rätt över gatan (en minuts promenad enligt hennes uppskattade gångtempo) ifrån platsen där hon frågade efter bankomat tar kontanter. Åtminstone har jag handlat kaffe med riktiga pengar där.

Sedan ska hon åka buss och det är tydligt första gången på 2000-talet eftersom hon verkade tro att bussföraren säljer biljetter. Hon hänvisas till Pressbyrån, smidigt och enkelt. Så istället klagar hon över att hon nu har mycket att hålla reda på, både biljett och kontanter. Smink, mobil och kamera också, men det var tydligen problemfritt.

Hon blir ändå tvungen att med besvikelse i rösten konstatera att det gått ganska bra att leva kontant. Det var mest det där med fakturan som inte ordnade sig. Så då hittar hon på ett nytt problem, att det varit pinsamt att handla med cash. För att inte tala om hur pinsamt det var att ta ut pengar ur bankomat för det gör ju bara gamla tanter och kriminella.

Allvarligt, det finns inte en enda förespråkare av kontanter som har något emot kort, fakturor och Swish. Vi vill bara kunna handla med pengar – också! Varför lägga tid på att försöka betala en faktura kontant? Och även om jag tyckte att hela reportaget var pinsamt ser jag fortfarande inte det pinsamma med att använda pengar. Det går lika snabbt att handla med cash som med kort, snabbare om du har jämna pengar. Att det skulle vara pinsamt att använda en bankomat blir bara för dumt. Argumentera gärna mot kontanter (eller mot frihet i största allmänhet), men kom då för guds skull på något bättre än att det skulle vara pinsamt. Pinsam kan hon vara själv!