Fungerande marknad kräver fungerande kunder

Sveriges Radio har gjort ett reportage om Åke, 79, som fått en hög tandläkarräkning. Sånt har nog hänt de flesta av oss, om inte hos tandläkaren så hos rörmokaren eller Skatteverket. Plötsligt dimper det ner en räkning vi inte hade räknat med, åtminstone inte på den nivå vi trott.

Men några grejer i reportaget är lite märkliga. Dels journalistens påpekande att detta gäller ”privattandläkare”. Jag gick i många år hos Folktandvården och det är inte precis så att deras kunder är förskonade från höga tandläkarräkningar eller priser högre än referenspriset för respektive åtgärd.

Att Åke ”måste sälja grejer” för att ha råd med räkningen på 16000 kr känns inte heller relevant. Få människor har 16000 kr på ett bankkonto för oförutsedda utgifter. Hade det hänt mig skulle jag ha sålt fondandelar, men jag tror inte att Sveriges Radio hade velat skriva om det. Åke har enligt reportaget sålt guld och klockor, även om det för mig låter osannolikt att han sålt både guld och flera klockor han samlat på i trettio år, för att betala denna enda räkning. Och så detta:

”Åke fick aldrig något kostnadsförslag från sin tandläkare.”

Det hade de sagt att han skulle få, men det fick han inte. Trots det valde Åke ”hemliga lådan”, att sätta sig i stolen och köpa en behandling han inte hade en aning om priset på. Här känner jag att reportern kunde ha gjort sitt jobb och frågat: ”Varför gjorde du det?”

Jag försvarar inte tandläkaren. Har de lovat ett kostnadsförslag ska de såklart leverera det på utsatt tid, men anledningen till att de inte gjorde det är såklart världens alla Åkar, som inte vill vara till besvär, ställa till problem eller skapa dålig stämning. Hoppas att det var värt det.

LO har hittat kullen de vill dö på

Efter LO:s kongress står det klart att arbetstidsförkortning är en fråga man ska börja driva aktivt och hårt. Först genom förhandlingar inom ramen för kollektivavtal, men om inte det lyckas kan man tänka sig tvingande lagstiftning.

Intressant inställning till förhandling. Lyckas de kör de på och lyckas de inte ska de tvinga sin vilja igenom med hjälp av politikerna. Det låter lite som när rånaren drar fram en kniv eller pistol och skriker ”Pengarna eller livet!”. Rånoffret kan då välja mellan att ge ett bidrag helt ”frivilligt” eller att lämna över sin plånbok postumt.

Jag har inte tänkt jobba i Sverige i någon form, men hade jag varit på jakt efter en svensk anställning hade avsaknad av kollektivavtal legat högt upp på önskelistan. Ett sådant avtal skulle jag nämligen se som bevis för att arbetsgivaren lämnat över en stor del av makten över sitt företag till facket. Mina erfarenheter av svenska fackförbund är att det inte kan bli mycket värre.

Själva sakfrågan, att genom tvång eller hot hindra arbetstagare och arbetsgivare från att sluta ett avtal bägge är nöjda med, har jag varit inne på flera gånger förut och jag tror inte att jag behöver berätta vad jag tycker där.

Allt är i jorden

Jag ser bönderna åka runt på åkrarna härikring bokstavligt talat från morgon till kväll, ibland ännu längre. I jämförelse med det är mina odlingsinsatser ytterst begränsade, men i jämförelse med tidigare år har jag aldrig odlat så seriöst som nu och det är stort för mig.

Halvvägs in i maj är allt jag tänkt odla – och lite till – nergrävt. Det började med chili redan i början av mars. Inomhus, där jag senare också satt dill, purjolök, grönkål och broccoli. När vädret tillät (det är ju alltid en chansning) åkte förodlingarna ut i odlingslådorna på tomten tillsammans med morötter, rödbetor, potatis, majrova, spenat, märgärtor och squash.

Vid sidan av grönsaksodlingarna skaffade jag ett par plantor svarta vinbär som jag planterat, men som jag är osäker på ifall de kommer att överleva. Jag berättade det för min professionellt odlande granne som då grävde fram sticklingar av såväl svarta som röda vinbär samt krusbär. Så nu är det hopp om bär på tomten.

Dessutom gav hon mig en påse frön tänkta att förvandlas till rabarber. Det har jag redan på tomten, på tre olika ställen, men jag skulle vilja ha mycket mer. Nu kommer antagligen någon säga att deras rabarber växer som ogräs, att det snarast gäller att begränsa så att det inte blir för mycket. Det är även min erfarenhet sedan tidigare, men inte här. Så nu hoppas jag att fröodlingen tar sig.

Det som återstår fram till skördetid är att vattna och att hålla efter ogräset. Särskilt rensningen var jag lite slarvig med i fjol, jag tog mig inte tid. Planen är att göra det bättre i år så att jag kan återkomma med bilder som skulle göras odlingsgurus som Sara Bäckmo gröna av avund.

För mig är det en skön känsla att allt är igång. Lite som när jag går förbi en bikupa och ser bin som jobbar för mig. En grönsaksodling blir ju inte lika visuell, men naturen, solen, maskarna och mikroorganismerna jobbar nu dygnet runt för att jag ska få mat på bordet.

Den ultimata bärplockningslösningen

Varenda år är det samma visa – utländska (företrädesvis thailändska) bärplockare transporteras till Sverige för att plocka lingon, blåbär och hjortron. Sedan avslöjas att bärplockarna inte fått rätt lön, rimligt boende eller lagstadgad dygnsvila.

Andra arbetare med orimlig lön.

Bärföretagen svär sig fria. De har inte haft ansvar för arbetskraften utan bara köpt upp bären. Möjligen hittar myndigheterna en alkoholiserad målvakt man kan ge ett symboliskt straff, men oftast inte. Däremot är man helt på det klara med att problemet är löst, nästa år kommer det inte se ut så här. Men det gör det, igen, igen och igen.

Är det inte snart dags för en permanent lösning? Sverige har hundratusentals människor i arbetsför ålder som helt eller delvis lever på bidrag. Dessa borde varje sommar få ett ultimatum: plocka bär eller bli av med ersättningen.

De skulle givetvis inte att plocka lika snabbt och mycket som thailändarna. Bärplockning är en konst som kräver erfarenhet, men nog borde sextusen thailändska bärplockares arbetsinsats kunna utföras av sexhundratusen arbetslösa som redan är bosatta i Sverige? Och de pengar samhället sparar på att inte betala ut bidrag under bärsäsongen borde kunna garantera thailändarna goda arbetsförhållanden.

Så nu i sommar föreslår jag att Sverige låter bli att utfärda visum för thailändska gästarbetare. Skulle det resultera i syltbrist kanske fler svenskar upptäcker hur enkelt och trivsamt det är att själv gå ut i skogen några helgdagar för att plocka ihop hela sitt bärbehov, det har jag gjort.

Förhandla med banken

Att Riksbanken sänker styrräntan hjälper föga för bolånekunder om de inte försöker förhandla ner sin ränta. I SVT:s reportage verkar ungefär hälften av de medverkande överhuvudtaget ha brytt sig. Dessutom verkar många inte ens veta vad de har för ränta (och då kan man ju undra hur engagerade de är).

Jag är själv en rätt dålig bankkund. Jag har inga lån, inte så många transaktioner och ganska lite pengar på sparkontot. Men jag tror att många attraktiva bankkunder inte ens fattar hur intressanta de är för banken, som inte lär upplysa dem om det. Jag är ingen storkund hos försäkringsbolag eller andra företag heller, men genom att ifrågasätta priser och hota med att byta bolag har jag haft en del framgångar med prispressen.

Jobbet måste dock göras. Varken banker eller andra företag kommer att sänka priset för att vara snälla. Det kan hända att din låneränta sjunker ett litet hack på sikt, men om inte du ifrågasätter priserna och kräver din rätt blir det med all sannolikhet sämre än om du är aktiv.

Du behöver inte hungerstrejka och kedja fast dig utanför banken (det är inte lätt att överhuvudtaget hitta ett bemannat kontor), men lyssna med ett par konkurrenter och kolla på en jämförelsesajt innan du kontaktar din nuvarande bank och upplyser dem om att du ser över dina möjligheter. Det tar dig en halvtimme och är kanske din mest lönsamma arbetstid någonsin.

Företagande – jobb eller hobby

Bloggaren och inflencern Aktiepappa skrev följande på Twitter: ”Om du inte kan leva på ditt företagande så är det en hobby.” Det ligger en del i det, men jag har i långa perioder haft ett företagande jag inte kunnat leva fullt ut på och tycker dessutom att det varit klokt att göra så. Därför vill jag problematisera uttalandet.

Ser man på sitt företag som på vilket jobb som helst vill man såklart att det ger minst lika mycket pengar som en anställning. Så himla kul är det inte att lägga en massa obetalda timmar på bokföring samtidigt som man frånsäger sig den anställdes trygghet. En fast lön är lika hög vare sig det går bra eller dåligt för arbetsgivaren.

Men företagande är en livsstil. Kanske lägger jag ner många timmar, men det är mina timmar, om ni förstår hur jag tänker. Jag bestämmer själv när jag ska jobba och i vilken riktning jag ska försöka ta verksamheten. Sedan måste jag såklart anpassa mig till marknaden, men jag slipper förhålla mig till en chef vars enda argument är att ”så här har vi alltid gjort”.

För mig har företagandet varit en pusselbit av många i tillvaron. Ibland har jag varvat det med tillfälliga vikariat. Dessutom är det lite flytande vad som är jobb och vad som är fritid, hobby för att använda Aktiepappas ord. Poker och förvaltning av pengar är definitivt mer hobby än jobb, men det kan ändå vara mer lönsamt än arbete och därför värt att lägga lite mer energi på än jag egentligen skulle vilja eftersom det samtidigt gör mitt företagande ännu friare.

På sistone har jag t ex skrivit en del artiklar på norska. Jag får inte extra betalt för att språket jag skriver på inte är mitt eget och det tar mycket längre tid för mig att skriva på norska än på svenska. Ingen betalar mig för att lägga timmar på stavningskontroll, att leta efter speciella uttryck och hitta formuleringar motsvarande de svenska som sitter i ryggmärgen. På plussidan är det rena språkkursen för mig att skriva på norska och det har ett ekonomiskt värde för mig.

Jag drar mig till minnes citatet ”Välj ett jobb du älskar och du kommer aldrig behöva jobba en dag i ditt liv”. De lärde tvistar om ifall det var Konfucius eller Mark Twain som sa det, men alldeles oavsett ligger det något i det också.

Glasjakt

Nästan oavsett hur dålig årets biodlarsäsong blir har jag inte glas för att täcka höstens skörd. Det hade jag kanske kunnat lösa i augusti, men som med det mesta finns inga skäl att vänta. Alltså dammade jag iväg prisförfrågningar till några leverantörer, både norska och svenska. Sedan väntade jag.

Och väntade... Ett par av dem svarade inte alls, eller bara på hälften av mina frågor. Jag ville köpa en pall med glas och då snackar vi ändå om en femsiffrig försäljning med en minimal arbetsinsats. Jag vet inte vad de har för marginaler, men de skulle åtminstone tjäna ett par tusenlappar på affären, plus att det kan bli merförsäljning eftersom jag kanske även köper andra saker och ännu mer glas under många år.

Inte för att det ska spela någon roll, har man ett företag med en hemsida tycker jag att det ingår i arbetsbeskrivningen att svara på kundförfrågningar, men det är nästan som att de inte vill sälja. Här snackar vi om företag vars hela verksamhet är att producera eller köpa in saker som de sedan säljer vidare. Jag kanske är otålig, men jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt med ett utförligt svar inom en arbetsdag på kundmejl.

Efter diverse påstötningar hittade jag till slut ett bra pris. Frakten blev så pass dyr att det lönade sig för mig att koppla släpvagnen på bilen och hämta pallen själv, men det är ingen stor uppoffring att köra lite bil när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Transport är för övrigt en otrevligt stor kostnad i min binäring, inte minst i tid. Många timmar har lagts på att flytta utrustning och honung. För att spara lite tid lyckades jag gasa upp ekipaget på ladans övervåning.

Men någon truck har jag inte, så de sista metrarna, från kärran till golvet, fick jag förflytta glasen medelst handkraft.

Nu har jag glas så det räcker till ett drygt ton honung. Hade jag gjort som de flesta gör, mesat på och från närmaste leverantör köpt precis så många glas som går åt i höst, hade jag fått betala nästan dubbelt så mycket per glas, men det lönar sig att ha en stor lada, framförhållning och möjlighet att ligga ute med pengar.

Så tänker jag med det mesta. Jag vet att jag kommer att äta, tvätta mig och gå på toa även nästa år, därför köper jag storpack av sånt som går åt. Vad utgiften anbelangar gör inflationen att pengarna räntar sig ganska bra i mat och hygienartiklar. För att inte tala om honungsglas.