För bra för att vara sant

Jag har gjort dåliga affärer och kommer garanterat göra fler, men jag ligger i lä för personerna i berättelsen om Solid Capital Group, ett fastighetsbolag som lät svenskar investera i i billiga, men topprenoverade bostäder i Cleveland, USA. Jättebra avkastning från dag 1, runt 20 procent, bara att köpa och se pengarna rulla in på kontot.

Jag fattar att passiva inkomster lockar, men hur lätt kan det vara? Om dessa investeringar vore helt riskfria, varför skulle bolaget och dess företrädare dela med sig av dem istället för att ta vinsten själva? Det må vara floskler att det inte finns gratisluncher och att om något verkar för bra för att vara sant är det förmodligen det, men de stämmer.

Ett annat ordspråk är ”Gräv där du står”. Investera i sånt du begriper. Fastigheter väldigt långt bort, som du aldrig har sett och som lyder under en lagstiftning du aldrig behövt förhålla dig till är motsatsen. Jag kan ingenting om amerikansk fastighetslagstiftning och det jag vet om amerikansk juridik har jag snappat upp i amerikanska filmer ”based on a true story”. Då är det en dålig idé att försöka bli amerikansk fastighetsmagnat.

Varför resonerar stockholmaren ”Lena” tvärtom och köper fem hus i Cleveland av en svensk kvinna i trettioårsåldern med tveksam utbildning och obefintliga meriter? För att hon ”vill leva som en rockstjärna”, men är för lat och talanglös för att lyckas utan att spela roulette och hoppas på råflax? Egentligen ännu värre, hon fattade inte ens att det var det hon gjorde.

Efter att ha köpt det femte huset, fortfarande utan att se röken av någon avkastning, bestämde hon sig för att åka till USA och se vad hon köpt. Det var ju så dags. Svaret var ruckel. Den ”nyrenoverade” värmepannan i det första huset såg ut att vara hundra år gammal, i det andra huset var toaletten bortsliten. Övriga hus var ännu sämre.

Jag fattar inte hur lurendrejare av den här typen tänker, men investerarna är ännu mer obegripliga för mig. Om man i vuxen ålder tror att pengar växer på träd, hur förklarar man då för sig själv att man fortfarande inte blivit snuskigt rik? Om någon vill kasta pengar efter mig skulle jag se det som lite av en varningssignal, men dessa husköpare tycks inte ha tänkt en kritisk tanke.

Öronmärkt vaskning

När politiska beslut ifrågasätts av medborgare som hellre skulle se att pengarna gick någon annanstans får de alltid höra att det inte är samma pengar. De sitter i en helt annan plånbok, trots att de ursprungligen kommer ifrån skattebetalarnas plånböcker.

Nu har politikerna i Botkyrka på ett pedagogiskt sätt visat att de ljuger. De fick nämligen 65 miljoner öronmärkta för att motarbeta gängkriminalitet. Vad användes då dessa pengar till? Julgransbelysning i Fittja och stubbfräsning av en lägergård, men inte minst till en veckolång konst- och kulturresa till New York för 23 medarbetare.

Efter att de blivit påkomna kunde inte kommunen gärna hävda att gängkriminaliteten i Botkyrka bekämpats av att tjänstemännen kollat in dansföreställningar eller gått på jazzklubb i New York. Nu ska man därför betala tillbaka 400000 kr – sex promille – av pengarna. Det är väl ingen människa utanför Sveriges Radio som tror att fyrahundratusen skulle täcka 23 personers USA-resa och övrigt slöseri, som kommunens presschef hävdar i inslaget. Kommunen fastslår dock att ”nu har vi gjort rätt för oss”. Om du pallar att lyssna, lägg märke till hur tempot i förklaringen sjunker efter den enda kritiska frågan. Man kan riktigt höra presschefen tänka: ”Hur ska jag ljuga mig ur det här?!”

Men nu vänder vi blad och glömmer detta. Ingen kommer att behöva stå till svars för skatteslöseriet, gängkriminaliteten i Botkyrka kommer att jobba vidare med oförminskad styrka och mycket effektivare än kommunens tjänstemän. Detta kommer hända igen och har antagligen redan hänt i flera andra kommuner.

Det enda goda som kommer ut av detta är att nästa gång politiker eller myndighetspersoner hävdar att skattepengar inte kan omfördelas kan vi slå näven i bordet och ropa: ”Skitsnack! Bara viljan finns kan skattepengar användas till vad fan som helst!”

Drottningbordell

Fortsättning på förra inlägget om årets produktion av bidrottningar. Jag började alltså med tjugo larver, som blev tretton drottningceller. Avläggarna avhandlade jag i tisdags, men fyra av drottningcellerna satte jag i varsin parningskupa, en slags avancerad skokartong med enda syftet att göra drottningen klar till att ta över ett eget samhälle.

I avläggarna parar hon sig i den färdiga kupan. Jag kunde ha gjort samma sak här, avlägsnat den gamla drottningen och satt in en ny. Men även om det skulle funka hade arbetet i kupan då tappat flera veckor. Nu jobbar istället den gamla drottningen i kupan medan den nya blir klar på sin kant, och denna kant är alltså en parningskupa.

Här bor hon tillsammans med ett par hundra bin jag plockat ut från bigården. Inte vilka bin som helst, det får inte vara dragbin, bin som samlar nektar och pollen. När arbetsbin föds blir de putsbin, sedan ambin osv. Det är först på slutet av livet de ger sig ut i världen för att samla mat, men till parningskassetten vill jag ha bin som inte varit ute och sett sig omkring för då hade de vid första bästa möjlighet flugit tillbaka till sin gamla kupa.

Hur sorterar man då fram rätt sorts bin, man kan inte gärna fråga vad de jobbar med. Man skakar ner dem i en stor plastlåda. Dragbin kommer att flyga iväg medan husbina stannar. Dessa skopas upp i en kopp och hälls ner i parningskupan som också försetts med vax och mat.

Först teambuilding. Det här är bin från olika samhällen som saknar sin drottning och sin kupa. För att få det nya ”laget” att gilla läget stänger jag parningskassetten och ställer den svalt i källaren i några dagar. Efter fyra dygn (tre för drottningen som inte var född när lådorna ställdes i källaren) tog jag upp dem i solljuset och öppnade flygöppningen. Här får de jobba på i ett par veckor. De har foder och några vaxramar dit de kommer att flytta fodret. Ungefär som i en vanlig kupa, bara mindre.

Själva syftet med detta minisamhälle är att drottningen ska ge sig ut på parningsflykt. Gissningsvis sker det det idag. Om några dagar eller en vecka kommer drottningen i så fall börja lägga ägg i ”skokartongen”. Då är det dags att märka henne med en grön prick på huvudet, det är årets färg så att jag vet hur gammal hon är. Sedan flyttar jag henne till sin nya kupa där hon kommer att basa över upp till 90000 bin. Den gröna pricken kommer göra det lättare för mig att hitta henne där. Det underlättar för det blir rätt trångt på sensommaren.

Men jag kan inte bara kasta in henne i kupan. Hon luktar fel och måste skolas in, annars kanske hennes nya undersåtar dräper henne eftersom de inte känner igen henne och då är allt mitt arbete förgäves. Det jag därför gör är att sätta henne i en tillsättningsbur. Det är en plastlåda stor som en tändsticksask som jag hänger in mellan två ramar.

Drottningen får bo i det vänstra rummet. Det högra har jag fyllt med sockerfoder och allra längst till höger är öppningen. Drottningen äter sig ut, arbetarbina äter sig in. Efter ett par dagar möts de och i det läget bör arbetarna ha vant sig vid sin nya chef och hennes doft. Till saken hör att de inte har någon annan drottning nu och utan drottning kan de inte leva, så oftast går det bra. Men inte alltid.

De arbetarbin som varit med henne i parningskupan får hur som helst inte plats i den nya kupan. Släpper jag in dem där blir merparten av dem antagligen ihjälslagna. I avläggarna jag berättade om i förra inlägget går det nog bättre. Där finns färre bin och inte samma vi-och-dem-känsla ännu. Jag sätter en tomlåda ovanpå en avläggare och två parningskupor i den, så får de i lugn och ro krypa ner till sina nya arbetskamrater. Tar de med sig lite foder ner bör deras asylansökningar bli godkända. Men samma där, inte alltid.

Det om detta. Det är väldigt mycket biodling i mitt liv just nu, men jag fattar om en del läsare blir less. Till nästa inlägg, på lördag, lovar jag att hitta något annat att skriva om.

Tjugo små drottningceller

Årets stora projekt i bigården är egen drottningproduktion. Första året som biodlare, 2022, behövde jag byta ut alla drottningar med viss panik (eftersom ett eller flera samhällen var helt skogstokiga) och då köpte jag dem för en dryg tusenlapp per insekt. Det blir dyrt i längden, så efter det har jag försökt att producera egna drottningar, med mindre och mindre hjälp. I år fick jag hjälp med omlarvning, att flytta larver till artificiella drottningceller av plast.

Resten av verksamheten sker i min egen bigård. Jag började med tjugo celler som jag satte på två ramar i en tillfälligt drottninglös kupa. Den måste sakna drottning för annars ser inte bina poängen med att föda upp nya drottningar. En bidrottning är ingen egen art, det är en larv som ges rätt förutsättningar att växa upp till en könsmogen, stor drottning istället för till ett sterilt arbetarbi. När bina väl börjat ge larverna mat och bygga drottningcellerna kan man ge samhället sin gamla drottning tillbaka för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Fast drottningen måste hållas avskild från drottningcellerna med ett spärrgaller som släpper igenom alla andra bin, men inte henne. Hon kommer annars ha sönder cellerna av ren överlevnadsinstinkt, hon vill inte bli utbytt. Det gäller förresten även de nya drottningarna. Om en av dem kläcks i kupan kommer hennes första åtgärd bli att ha sönder alla övriga drottningceller. Därför satte jag en bur över alla drottningcellerna så fort de var färdigbyggda.

Som ni ser är det bara sju burar över tio cellkoppar. Av de tjugo larverna valde bina bara att gå vidare med tretton, sju på denna ram, sex på den andra. När larven flyttas till cellen (på översta bilden) måste den läggas i exakt samma vinkel, annars kan den drunkna. Den kan också skadas av omlarvningsnålen eller så var det något fel med larven från början, eller blev längs vägen. Därför siktar man alltid på fler drottningar än man ska ha.

Jag behövde egentligen sex stycken. Fyra av dem till nya samhällen, så kallade avläggare, men nu fick jag så många drottningceller att jag la till ett femte. Dessa gjordes i ordning dagen innan kläckning med sex ramar fyllda med yngel och honung och så skakade jag ner ett gäng med bin. Avslutningsvis fick varje kupa varsin drottningcell, men en av drottningarna kröp aldrig ur sin cell och behövde ersättas med en av de överblivna drottningarna, så där rök en till. Tolv kvar.

Ett par dagar senare körde jag iväg avläggarna till en annan bigård och öppnade flygöppningen. Nu ska drottningen ut och para sig. Hon gör bara en flygtur och ligger då med runt tjugo hanbin. Om hon är ett bra ligg är det ingen som vet för samtliga kavaljerer dör efter att hon slitit k*ken av dem.

Blir drottningen parad bör hon ha börjat lägga ägg efter ett par veckors ferie i den andra bigården. Då åker jag dit nattetid när alla bin är inne, stänger flygöppningen och kör hem dem. Förhoppningsvis har jag då fem nya samhällen, men mycket kan hända innan dess. Drottningen kanske inte hittar sexpartners där uppe, blir uppäten av en fågel eller inte hittar hem.

Så var det då drottningarna som ska ta över befintliga samhällen. Det är faktiskt ännu mer komplicerat, så det får bli ett eget blogginlägg.

Skoköp

När jag såg på Lyxfällan satte de alltid upp 500 kr/månad för klädinköp, hur dålig ekonomi hushållet än hade. Det är kanske rimligt för barnfamiljer, men själv är jag osäker på om jag snittar mer än 50 kr. Jag köpte mycket kläder under en tidigare period i livet. Nu har jag exempelvis t-shirts och skjortor för hela livet. Det som går åt är förbrukningsplagg som strumpor och kalsonger. Och skor!

Mina sneakers som jag använder som promenadskor över halva året höll på att falla sönder, så jag gav mig ut för att hitta nya. Löparskor köper jag på nätet, men då finns det omvandlingstabeller som berättar vilken storlek jag ska ha baserat på tidigare skomodeller. Utan den hjälpen vill jag till en fysisk butik för att se att skorna passar.

Det är för övrigt mitt enda krav. För löpning har jag massor av preferenser, för vardagslivet går jag direkt på priset. Min filosofi är att skorna varken behöver vara lätta eller ens särskilt bekväma. Jag tror att skor med dämpning får muskler och senor att förtvina. Livet ska inte vara för enkelt.

Till slut kom jag förbi en sportaffär med ”allt ska bort”-rea – vilket rimligtvis gäller för alla butiker – där jag betalade 150 kr för ett par sneakers av ett okänt märke som (baserat på erfarenhet) kommer att ta mig dit jag ska de närmaste 3-4 åren. Säkert ingen lysande deal för butiken, men de går nog med vinst.

Det leder mig till nästa fundering. Ett par skor tillverkade i Kina eller Vietnam, fraktade till Sverige med båt och som stått några månader i en butikshylla kan inte säljas för 120 kr plus moms förutsatt att alla i kedjan ska ha rimlig lön för mödan. Vad är mitt ansvar för det? Om jag istället hade köpt ett par skor för 500 kr, vad är det som säger att något av den prisskillnaden gått till fabriksarbetaren, matrosen eller ens till skoförsäljaren?

Sjuk av att jobba

Arbetsmiljöverket konstaterar att fler män än kvinnor dör i arbetsplatsolyckor medan kvinnor oftare blir sjuka av sina jobb, inte sällan handlar det om stress över sin arbetssituation:

”Det är främst kvinnor inom vård och omsorg samt utbildning som drabbas av sjukdomar orsakade av organisatoriska och sociala faktorer, som hög arbetsbelastning, med liten möjlighet att påverka sitt arbete och återhämta sig.”

Arbetsmiljöverket vill ställa krav på arbetsgivare och myndigheter och det är säkert både rimligt och bra, men ska vi snacka om faktorer för att påverka sitt arbete tycker jag att ansvaret vilar tungt på oss själva. Ingen kommer att bry sig mer än du själv om hur du har det på jobbet.

Hur påverkar man då sitt jobb? I första hand genom att se till att ha alternativ. Det kan handla om att skaffa sig kunskaper som gör dig populär på arbetsmarknaden, och/eller att starta eget och frilansa så att arbetsgivaren inte kan vara säker på att få behålla dig. Det gör det också lättare att bryta sig loss ur en jobbsituation man inte trivs med.

Allra viktigast är dock pengar. Genom att skaffa sig en buffert av fuck-off-kapital är det lättare att lämna ett jobb man inte vill ha, oavsett om det är för att det innehåller risk för dödliga arbetsplatsolyckor eller att du håller på att bli tokig av maktlöshet över att inte kunna påverka din vardag. Därför behöver alla som kan (och det kan nästan alla) lägga undan en del av sin inkomst till sparande, så att dina pengar kan ge dig passiva inkomster, på börsen, en uthyrningsbostad eller annat, medan du själv jobbar med något du kanske eller kanske inte vill göra hela livet.

Bygg din egen pengamaskin – recension

Jag har redan tidigare recenserat två av Marcus Hernhags böcker och nu är det dags för den tredje, ”Bygg din egen pengamaskin” med underrubriken ”Aktiesparandet som gör dig rik och fri”. Det låter väl som en bok för alla, för vem vill inte vara rik och fri? Av dessa tre böcker tycker jag ändå att detta är den minst starka, men Hernhag är alltid bra.

Vi börjar med Hernhags definition av vad en pengamaskin är, för den var åtminstone inte självklar för mig. Han menar en utdelningsportfölj, alltså en aktieportfölj baserad på utdelningsaktier. Det verkar förvisso vara vad nästan alla svenska aktiesparare jobbar med. Själv är jag inte utdelningsfrälst, men inte heller motståndare till utdelningsaktier, så det läser jag gärna om.

Boken ger dig verktygen för att skapa en utdelningsportfölj och (minst lika viktigt) att vårda portföljen, men också hur du analyserar aktier och handlar med andra typer av värdepapper. Det bästa med Marcus Hernhag är att han inte – som många andra i Börssverige – försöker briljera med sina kunskaper genom att använda svåra ord och därigenom framställa börshandel som något krångligt och svårbegripligt. Tvärtom, språket är enkelt och informationen rak och tydlig. Här finns något för alla, oavsett om vi är nybörjare eller mer erfarna.

En annan av Hernhags styrkor är att han kan beskriva ekonomi utan att använda siffror. Det betonas även i denna bok, men tyvärr lyckas han inte fullt ut här. Inte minst i kapitlet om att hitta de bästa utdelningsaktierna är det sida upp och sida ner med direktavkastning och totalavkastning i procent, årlig utdelningstillväxt och annat som gör sig dåligt i bokform.

Å andra sidan delar han frikostigt med sig både av färska siffror och sina egna portföljer på den egna hemsidan Hernhag.se. All gratisinfo där är i sig ett skäl att köpa minst en av hans böcker.

Avslutningsvis vill jag framhäva just avslutningen. Bokens sista två kapitel, ”Enkel aktieanalys – konsten att trimma din pengamaskin” och ”Slutord om pengamaskinen och börsens psykologi” är riktigt starka. Så starka att det blir obegripligt varför han lagt dem sist. Okej, det hade väl varit konstigt att lägga slutordet någon annanstans, men kapitlet om hur man hittar och analyserar nya aktier borde alla som vill handla med enskilda aktier på börsen ta till sig. Här visar Marcus Hernhag varför han är en av Sveriges bästa författare på ekonomiområdet.