Tredje årets biodlande är snart till ända. Sju invintrade kupor gick snabbt ner till sex i våras, men utökades till elva med hjälp av egen drottningodling. En av de gamla kuporna som fick ny drottning vägrade dock förstå sitt eget bästa utan valde att döda drottning efter drottning. Till slut blev det för sent att göra något åt det så då fick jag sätta ihop samhället med ett annat. Nere på tio igen.
Tio kupor var å andra sidan målet i
år så jag får väl vara nöjd med det. Och förhoppningsvis har
jag blivit lite bättre och smartare. Jag har ratat utrustning och
tekniker, och samtidigt börjat testa ut andra saker. Även om jag
tycker att det går långsamt faller fler och fler komponenter på
plats. Jag har inget mål för nästa år än, men lite större och
bättre vill jag nog bli.
Tillbaka till 2024. Det blev bara 120
kilo sommarhonung, vilket känns bedrövligt på sex
produktionskupor, men det var ett sånt år och jag hade nog kunnat
pressa fram lite mer om jag inte samtidigt utökat bigården. Nya
samhällen behöver nämligen stöttas upp, så då tar jag yngel
från starka kupor och sätter i svagare. Annars hade de kunnat
hjälpa till med att hämta nektar i de gamla kuporna.
Nåväl 120 kilo honung
är också honung och som kompensation blev det mycket mer ljunghonung i år än i fjol. Precis som då skickade jag upp kuporna
i fjällen där ljungen blommar bättre än hemma och när all honung
var insamlad och slungad satt jag med 100 kilo ljunghonung också, så
totalt 220 kilo honung i år, vilket är rekord, om än ett
försiktigt sådant.
Nu håller sig bina mest inomkubs och
när det blir lite kallare sätter de sig i ett klot och vibrerar för
att hålla värmen. Där byter de plats med varandra från det kalla
skalet till den varma kärnan där drottningen sitter. Allt för att
så många som möjligt ska överleva vintern, men när våren kommer
och jag öppnar kupan kommer det ändå se ut så här på botten.
Ni ser, rena massgraven. Vi har det trots allt rätt bra som människor även om vi också får frysa på vintern.