Årets honung

Tredje årets biodlande är snart till ända. Sju invintrade kupor gick snabbt ner till sex i våras, men utökades till elva med hjälp av egen drottningodling. En av de gamla kuporna som fick ny drottning vägrade dock förstå sitt eget bästa utan valde att döda drottning efter drottning. Till slut blev det för sent att göra något åt det så då fick jag sätta ihop samhället med ett annat. Nere på tio igen.

Sista bilden med elva kupor.

Tio kupor var å andra sidan målet i år så jag får väl vara nöjd med det. Och förhoppningsvis har jag blivit lite bättre och smartare. Jag har ratat utrustning och tekniker, och samtidigt börjat testa ut andra saker. Även om jag tycker att det går långsamt faller fler och fler komponenter på plats. Jag har inget mål för nästa år än, men lite större och bättre vill jag nog bli.

Tillbaka till 2024. Det blev bara 120 kilo sommarhonung, vilket känns bedrövligt på sex produktionskupor, men det var ett sånt år och jag hade nog kunnat pressa fram lite mer om jag inte samtidigt utökat bigården. Nya samhällen behöver nämligen stöttas upp, så då tar jag yngel från starka kupor och sätter i svagare. Annars hade de kunnat hjälpa till med att hämta nektar i de gamla kuporna.

Nåväl 120 kilo honung är också honung och som kompensation blev det mycket mer ljunghonung i år än i fjol. Precis som då skickade jag upp kuporna i fjällen där ljungen blommar bättre än hemma och när all honung var insamlad och slungad satt jag med 100 kilo ljunghonung också, så totalt 220 kilo honung i år, vilket är rekord, om än ett försiktigt sådant.

Nu håller sig bina mest inomkubs och när det blir lite kallare sätter de sig i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Där byter de plats med varandra från det kalla skalet till den varma kärnan där drottningen sitter. Allt för att så många som möjligt ska överleva vintern, men när våren kommer och jag öppnar kupan kommer det ändå se ut så här på botten.

Ni ser, rena massgraven. Vi har det trots allt rätt bra som människor även om vi också får frysa på vintern.

Gå sin egen väg

Jag betonar ofta vikten av att gå sina egna vägar, att leva sitt liv som man vill själv, trots eventuella påtryckningar från omvärlden. Det är särskilt svårt om man växer upp med framgångsrika föräldrar, men ändå vill gå i deras fotspår.

Det är ingen som tror att Karl-Johan Persson ska bli en mer framgångsrik företagare än pappa Stefan, på samma sätt som Julian Lennons och Jack Vreeswijks musikkarriärer aldrig riktigt tog fart som pappornas.

Men här kommer ett exempel jag tror att vi alla kan lära oss något av. Anna Cramling är en 22-årig schackspelare och dotter till stormästarna Pia Cramling och Juan Manuel Bellon Lopez. Även om hon nog inte uttalat det själv finns det inte en chans att hon blir en bättre schackspelare än någon av sina föräldrar, men på ett sätt har hon blivit mer framgångsrik.

När jag spelade schack var det i stort sett ingen utanför Sovjetunionen som tjänade pengar på att spela schack. De bästa spelarna kunde kanske med hjälp av sponsorer ha råd att åka runt i världen och spela, men något överflöd blev det knappast. Nu har framförallt internet och den norske världsmästaren Magnus Carlsen ändrat på det. Schack är inte längre världens i särklass töntigaste sport.

Detta har lett till nya möjligheter att tjäna pengar och det är här Anna Cramling kommer in. Hon är en duktig spelare med en egen mästartitel och landslagsmeriter, men hon skulle absolut inte kunna livnära sig på prispengar. Istället har hon byggt upp en Twitch- och Youtubekanal där hon streamar sitt spel, både live och på nätet, och åker runt och pratar och spelar schack med både hobbyspelare och världsstjärnor som världsmästare Carlsen.

Den videon har fjorton miljoner visningar och hennes kanal 1,22 miljoner prenumeranter. Just nu är Anna i Budapest och spelar schackolympiaden för lag och jag är rätt säker på att hon får skriva fler autografer än sin mamma och Sveriges förstabordsspelare Pia Cramling trots att hon varit världsetta tre gånger.

Jag ska inte säga att det alltid finns vägar till målet om bara viljan finns, men om man inte försöker lär det hur som helst inte gå.

Låter du Arga Andersson ärva dig?

Den pensionär som inte drabbats av Kombilotteriet, de gängkriminella nätverkens politiska lotteriföretag ges ännu en möjlighet att skänka sina pengar till ”partiet”.

De har förvisso rätt i att om du saknar arvingar kan ett testamente hindra dina pengar från att landa i diverse märkliga organisationer genom Allmänna arvsfonden, som jag varnat för tidigare. Men jag vet inte om det socialdemokratiska ”arbetarepartiet” skulle vara så mycket bättre.

Tycker man det kan man absolut överväga att efter sin död skänka dem de pengar partiet inte lyckats beskatta till sig redan tidigare. Låt Fonus sköta begravningen så går även de sista slantarna till ”rörelsen”. Men kom igen, att sossarna ”kämpar för rättvisa och jämlikhet för alla” tror de väl inte ens på själva?!

”Nope, jag ljög igen!”

Vi snackar om elitpartiet vars främsta företrädare bara i yttersta undantagsfall haft riktiga jobb. Yrkespolitiker som aldrig skulle flytta till bostadsområden dit de nu vill tvångsdeportera vanligt folk, och inte är det deras svenska barn som bussas runt till invandrartäta skolor som ”integrationsprojekt”.

Var det av rättviseskäl Göran Persson bildade aktiebolag där han lät bli att ta ut lön för att samtidigt kunna ta ut fullt avgångsvederlag? Eller när Magdalena Andersson ansökte om avgångsersättning för att fortsätta att få oförändrad lön efter att hon avgått som statsminister (ett jobb hon för övrigt aldrig fick folkets mandat för, det enda val hittills där hon ställt upp som statsministerkandidat förlorade hon)? Jämlikhet med den statsminister som tog över, men knappast ”jämlikhet för alla” va?

Alla gör som de vill, men i mitt tycke är det inte jämlikt att ge sina pengar till socialdemokraterna. Det är vämjelikt.

Gårdsplanen fri från lervälling

2022 grävde jag upp gårdsplanen för att lägga ner en vattenledning till garaget. Våren 2023 bloggade jag om att ett av den sommarens projekt var att gräva bort leran som lagt sig på toppen och ersätta den med grus och att det skulle vara gjort på en dag eller två. Jag menade såklart ett år eller två.

För att få till det sista var tanken att jag skulle låna minigrävaren här uppe av en gubbe i närheten, men den har varit trasig länge. Hans plan var att byta reparationsjobbet mot något annat, men det där fick de aldrig till och så orkade jag inte vänta längre.

I sommar tjatade jag istället hit grannen som med sin traktor skrapade loss lite av leran och så tänkte jag skyffla upp den på skottkärror och dumpa i ett förråd där någon tidigare ägare tycks ha planerat för en jordkällare (som just där var en riktigt dålig idé).

Sedan har det varit mycket viktigare och roligare saker att ta tag i, men nu innan det återigen blir en vinter som kanske packar tillbaka den uppskrapade leran tog jag äntligen tag i det. Att skyffla lera och grus för hand är inget drömjobb, men genom att göra lite åt gången var det överkomligt. Cirka hundra skottkärror senare var leran borta. Då återstod att sprida ut grus med spade och kratta.

Så där ja! Nu hoppas jag att gruset håller sig överst. Annars märker jag det på att katternas första hundra steg inomhus markeras med leriga tassavtryck. Jag förvånas över hur långt en katt hinner på hundra steg. Om man inte torkar golven hela tiden blir huset snabbt ett enda stort Pacman-spel!

Svinn-svinn-situation

I Sverige slängs det mat för 14 miljarder per år, 1330 kr per person. Folk slänger mat för att de inte orkar äta samma sak flera gånger, för att den hinner bli dålig i kylen utan att de ens reflekterar över vad som finns där, men också helt utmärkt mat bara för att det står ett datum på den som passerats!

För en familj på fyra personer innebär detta beteende att man kastar mat för över 5000 kr om året, och de pengarna kan man ju ha roligare för än att förvandla mat till jord eller biobränsle. Men redan innan maten kommit så långt kastas ofantliga mängder mat redan i matbutiken, för att vi inte vill ha den, eller för att giriga ICA-handlare hellre kastar bort livsmedel än sänker priset på dem.

Nåväl, det är en annan fråga som vi inte kan göra så mycket åt, men att äta upp eller frysa in rester, ha koll på vad vi tillagar och inte göra mer än vi äter, och sedan hålla reda på vad vi har i kyl och frys, det kan vi göra helt själva, utan att myndigheter säger det åt oss eller att FN instiftar ”matsvinnsdagar”.

Det sägs att vi ska börja äta skalbaggar och larver för att klara framtidens matförsörjning. Det har jag ingen som helst avsikt att göra, men som med så mycket annat är jag övertygad om att nyttiga idioter kommer att sleva i sig vilket äckel som helst, bara de får en tillräckligt tydlig order. Alldeles oavsett det kan vi ögonaböj sluta att kasta den mat vi redan har och på ett eller annat sätt betalat för.

Bokar en turné

Lite på samma sätt som när jag jobbade som komiker för c:a hundra år sedan bokar jag nu upp höstsäsongen med gig, men istället för julbord är det julmarknader och istället för humor är det honung jag saluför.

En annan skillnad är att jag som artist hade ett någorlunda fast pris. Nu tjänar jag pengar beroende på hur mycket honung jag säljer. Därför försöker jag välja marknader efter var jag tror att jag ska sälja bäst. Netto, alltså efter avdrag för marknadens försäljningsavgift, reskostnad och eventuellt boende.

Det är en chansning, men jag lyssnar på vad andra ”knallar” och arrangörer säger om marknaderna och så börjar jag ju ha byggt upp en egen kunskapsbank. På vissa ställen har jag varit två gånger om året sedan hösten 2022, så då har jag bestämda uppfattningar om arrangörerna, marknadsföringen och kunderna.

Har kunderna betalat inträde? Pågår det någon form av underhållning som drar dit folk och vilken kundkategori lockas i så fall av den? Verkar arrangören bry sig eller är de ansvariga anställda med fast lön av en kommun eller annan jätteorganisation och skiter i vilket? Har marknaden en lång tradition? Sånt går att ta reda på.

Till skillnad från vädret flera veckor eller månader i förväg. Spöregn eller tjugo minusgrader kommer att påverka min försäljning, för att inte tala om hur trist det är att stå där en hel helg om det är utomhus. Det enda jag vet är att en del marknadshelger kommer att bli kul och lönsamma, en del varken eller.

Björnförtjänst

Skådespelaren Reine Brynolfssons son har blivit knattereporter på SVT och i ett av hans djuplodande reportage värderar en snubbe från Antikrundan dräkten från Björnes Magasin till 75000 kr.

Det låter billigt! Jag kan tänka mig att många som var barn när Björnes Magasin sändes skulle kunna tänka sig att gå på fest i björndräkt och säga saker som ”Snigel! Jag vill ha en grogg” med Björnes efterblivna tonfall. Jag skulle inte själv värdera den upplevelsen till 75000 kr, men så var jag heller inte målgruppen. Hade det gällt Kapten Zooms dräkt hade saken kommit i ett annat läge.

”Galaxer i mina braxer!”

Dessutom läste jag att Jörgen Lantz, the original Björne, sa att det var 60 grader i dräkten och att han (som väl är typ tre äpplen hög) svettades så mycket att han gick ner 1,5 kilo varje inspelningsdag. I så fall måste man nog vara rätt full för att frivilligt sätta på sig Björne-kostymen tjugo år senare bara för att få dra stötande oneliners.

När jag tänker efter är det kanske inte så billigt ändå, eller också är det jag som inte ser den nostalgiska storheten. För övrigt vet ju alla att det var Snigel som var den stora stjärnan.