”Så stor buffert”

”Så mycket pengar bör du ha just nu” låter Aftonbladet hälsa med hjälp av två sparekonomer. Det verkar väldigt exakt, men sedan blir det som vanligt, en massa abstrakt dravel.

Jag förstår det och det är min första kritik mot den här typen av artiklar. Hur stor buffert du behöver ha beror såklart på dig som person och vilken typ av liv du lever. Till just den här artikelns försvar försöker de åtminstone nyansera lite.

”Fundera på hur många runtomkring dig som är beroende av din inkomst och hur många saker du äger där det kan inträffa saker, säger Emma Persson, sparekonom på Länsförsäkringar.”

Fast i samma andetag pratar hon om antal månadslöner på sparkontot. Hur kan någon tro att det går att jämföra på det viset?! EU-parlamentariker får 207000 kr i månaden efter skatt. Betyder det då att de bör ha drygt fyrahundratusen på ett sparkonto? Självklart inte. Det väsentliga för akutsparandets storlek är såklart inte inkomsterna utan utgifterna. Där är den andra ekonomen, Magnus Hjelmér på Ica Sparbanken, mer balanserad:

”Hyresrätt: då bör du ha en buffert som täcker 1–2 månadskostnader
Bostadsrätt: bufferten bör kunna täcka 2–3 månadskostnader
Villa: då bör du se till att ha en buffert som kan täcka 3–4 månadskostnader”

Men även här är det skillnad på folk och folk. Jag som har extremt låga kostnader bör ta höjd för större katastrofer rent procentuellt, helt enkelt för att om skiten träffar fläkten (vattenskada, större tandläkarräkning ...) drabbar det mig lika hårt i antal kronor som någon som normalt gör av med mer pengar.

Ännu en kritik mot dylika artiklar: Vad är det som är så fantastiskt med sparkonton?

”En huvudregel för buffertsparandet är att den bör finnas lättillgängligt om exempelvis bilen behöver fixas eller om du blir sjukskriven eller av med jobbet.

– Undvik därför att placera pengarna på börsen eftersom det då finns en risk att de minskar i värde på kort sikt. Jag skulle välja att ha pengarna placerade på ett sparkonto med ränta, säger Magnus Hjelmér, vardagsekonom på Ica Banken.”

Tacka vet jag att spara i fonder.

Att få loss pengar genom att sälja en fond eller aktie tar på sin höjd en vecka. Väldigt få räkningar förfaller till betalning två timmar efter fakturadatum. Visst, han har rätt i att börsinvesteringar kan svida att sälja med dålig tajming. Samtidigt säger varenda sparekonom jag hört att eftersom det inte går att tajma börsen finns det aldrig skäl att ligga likvid av den anledningen. Principen kan väl inte gälla bara åt ena hållet?

Okej, jag är inte dummare än att jag fattar att tidningen vill att vi ska klicka på de nio (!) annonser med reklam för sparkonton som följer med artikeln. Det tänker jag inte göra, men så tror jag heller inte på att strukturera sin privatekonomi med hjälp av Aftonbladet.

Att slarva bort ett varumärke

Jag har gillat Biltema. Förutom att de finns lite överallt med sina enkla butiker där man snabbt får bra översikt har de billiga grejer till hemmet och bilen. Till och med till min femtio år gamla Volvo hittar jag en och annan nytillverkad reservdel till bra pris, som luftfilter till en B20-motor. Det har de inte på Circle K.

Men två saker stör mig. Det första är att de har satt i system att chockhöja priser genom att ersätta gamla produkter med väldigt snarlika. En färgburk för 99 kr har plötsligt utgått och ersatts av en för 169 kr, istället för att stå för att man räknat ut att marknaden kommer att svälja en sjuttioprocentig höjning.

Det andra irritationsmomentet är att deras färdiga paket ibland innehåller undermåliga komponenter. Ett som jag prövat flera gånger är detta relä- och kabelset för extraljus.

Reläet är bra, kablarna funkar, men kabelskorna är så dåliga att de är helt oanvändbara. Metallen i dem är så tunn att det kvittar vad man trycker ihop dem med för tång, de lossnar oavsett. När man väl vet om det kan man kasta de medföljande kabelskorna och köpa andra ganska billigt någon annanstans, men det kan ju ta en stund innan man inser att man inte råkat ut för ett tillfälligt fabrikationsfel. När jag insåg det mejlade jag Biltemas kundtjänst.

Svaret var att hela förpackningen kommer från en extern tillverkare. Jaha, svarade jag, men det är ju inte tillverkarens namn som står på förpackningen, det är Biltemas. Det Biltema kan göra är att 1. säga åt tillverkaren att skärpa sig och börja skicka med riktiga kabelskor, 2. säga åt dem att sluta skicka med kabelskor som ändå bara kommer att reta upp kunderna så vet vi redan från början att det inte ingår kabelskor som går att använda, eller 3. att skicka en låda av Biltemas egna kabelskor som de påstår är bättre (jag har inte vågat prova dem) till leverantören. Dessa förslag lämnade jag och avslutade med ett mindre glatt:

”Jag vill på riktigt ha svar på hur ni tänker kring den uppkomna situationen. Att ni beklagar är lika oanvändbart som de kabelskor ni säljer i produkten.”

Jag fick inget svar, vilket jag är övertygad om beror på att de valde 4. att inte göra någonting annat än att hoppas att kunderna ska nöja sig. I vissa fall har de säkert rätt. Kunder kommer att skylla på sin egen kabelskotång eller bara rycka på axlarna. Men inte alla. Jag känner folk som värderar reservdelar och prylar med uttryck som ”inget jävla Biltemaskräp” och jag följer en Youtubekanal som genomgående kallar företaget för ”Soptema”.

Äldre läsare kanske kommer ihåg varuhuskedjan EPA. Det gör egentligen inte jag, och jag ser att de bytte namn till Tempo i min tidiga barndom, men jag minns att man refererade till saker som ”epa”. Långt efter att varuhuset bytt namn var epa fortfarande ett begrepp för dålig kvalitet.

Det är det nog inte längre. Jag vet inte vad yngre människor säger idag, men i framtiden kanske de säger Biltema för att beskriva skräp. Synd i så fall, jag tyckte att den kedjan var värd ett bättre öde.

Årets honung

Tredje årets biodlande är snart till ända. Sju invintrade kupor gick snabbt ner till sex i våras, men utökades till elva med hjälp av egen drottningodling. En av de gamla kuporna som fick ny drottning vägrade dock förstå sitt eget bästa utan valde att döda drottning efter drottning. Till slut blev det för sent att göra något åt det så då fick jag sätta ihop samhället med ett annat. Nere på tio igen.

Sista bilden med elva kupor.

Tio kupor var å andra sidan målet i år så jag får väl vara nöjd med det. Och förhoppningsvis har jag blivit lite bättre och smartare. Jag har ratat utrustning och tekniker, och samtidigt börjat testa ut andra saker. Även om jag tycker att det går långsamt faller fler och fler komponenter på plats. Jag har inget mål för nästa år än, men lite större och bättre vill jag nog bli.

Tillbaka till 2024. Det blev bara 120 kilo sommarhonung, vilket känns bedrövligt på sex produktionskupor, men det var ett sånt år och jag hade nog kunnat pressa fram lite mer om jag inte samtidigt utökat bigården. Nya samhällen behöver nämligen stöttas upp, så då tar jag yngel från starka kupor och sätter i svagare. Annars hade de kunnat hjälpa till med att hämta nektar i de gamla kuporna.

Nåväl 120 kilo honung är också honung och som kompensation blev det mycket mer ljunghonung i år än i fjol. Precis som då skickade jag upp kuporna i fjällen där ljungen blommar bättre än hemma och när all honung var insamlad och slungad satt jag med 100 kilo ljunghonung också, så totalt 220 kilo honung i år, vilket är rekord, om än ett försiktigt sådant.

Nu håller sig bina mest inomkubs och när det blir lite kallare sätter de sig i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Där byter de plats med varandra från det kalla skalet till den varma kärnan där drottningen sitter. Allt för att så många som möjligt ska överleva vintern, men när våren kommer och jag öppnar kupan kommer det ändå se ut så här på botten.

Ni ser, rena massgraven. Vi har det trots allt rätt bra som människor även om vi också får frysa på vintern.

Gå sin egen väg

Jag betonar ofta vikten av att gå sina egna vägar, att leva sitt liv som man vill själv, trots eventuella påtryckningar från omvärlden. Det är särskilt svårt om man växer upp med framgångsrika föräldrar, men ändå vill gå i deras fotspår.

Det är ingen som tror att Karl-Johan Persson ska bli en mer framgångsrik företagare än pappa Stefan, på samma sätt som Julian Lennons och Jack Vreeswijks musikkarriärer aldrig riktigt tog fart som pappornas.

Men här kommer ett exempel jag tror att vi alla kan lära oss något av. Anna Cramling är en 22-årig schackspelare och dotter till stormästarna Pia Cramling och Juan Manuel Bellon Lopez. Även om hon nog inte uttalat det själv finns det inte en chans att hon blir en bättre schackspelare än någon av sina föräldrar, men på ett sätt har hon blivit mer framgångsrik.

När jag spelade schack var det i stort sett ingen utanför Sovjetunionen som tjänade pengar på att spela schack. De bästa spelarna kunde kanske med hjälp av sponsorer ha råd att åka runt i världen och spela, men något överflöd blev det knappast. Nu har framförallt internet och den norske världsmästaren Magnus Carlsen ändrat på det. Schack är inte längre världens i särklass töntigaste sport.

Detta har lett till nya möjligheter att tjäna pengar och det är här Anna Cramling kommer in. Hon är en duktig spelare med en egen mästartitel och landslagsmeriter, men hon skulle absolut inte kunna livnära sig på prispengar. Istället har hon byggt upp en Twitch- och Youtubekanal där hon streamar sitt spel, både live och på nätet, och åker runt och pratar och spelar schack med både hobbyspelare och världsstjärnor som världsmästare Carlsen.

Den videon har fjorton miljoner visningar och hennes kanal 1,22 miljoner prenumeranter. Just nu är Anna i Budapest och spelar schackolympiaden för lag och jag är rätt säker på att hon får skriva fler autografer än sin mamma och Sveriges förstabordsspelare Pia Cramling trots att hon varit världsetta tre gånger.

Jag ska inte säga att det alltid finns vägar till målet om bara viljan finns, men om man inte försöker lär det hur som helst inte gå.

Låter du Arga Andersson ärva dig?

Den pensionär som inte drabbats av Kombilotteriet, de gängkriminella nätverkens politiska lotteriföretag ges ännu en möjlighet att skänka sina pengar till ”partiet”.

De har förvisso rätt i att om du saknar arvingar kan ett testamente hindra dina pengar från att landa i diverse märkliga organisationer genom Allmänna arvsfonden, som jag varnat för tidigare. Men jag vet inte om det socialdemokratiska ”arbetarepartiet” skulle vara så mycket bättre.

Tycker man det kan man absolut överväga att efter sin död skänka dem de pengar partiet inte lyckats beskatta till sig redan tidigare. Låt Fonus sköta begravningen så går även de sista slantarna till ”rörelsen”. Men kom igen, att sossarna ”kämpar för rättvisa och jämlikhet för alla” tror de väl inte ens på själva?!

”Nope, jag ljög igen!”

Vi snackar om elitpartiet vars främsta företrädare bara i yttersta undantagsfall haft riktiga jobb. Yrkespolitiker som aldrig skulle flytta till bostadsområden dit de nu vill tvångsdeportera vanligt folk, och inte är det deras svenska barn som bussas runt till invandrartäta skolor som ”integrationsprojekt”.

Var det av rättviseskäl Göran Persson bildade aktiebolag där han lät bli att ta ut lön för att samtidigt kunna ta ut fullt avgångsvederlag? Eller när Magdalena Andersson ansökte om avgångsersättning för att fortsätta att få oförändrad lön efter att hon avgått som statsminister (ett jobb hon för övrigt aldrig fick folkets mandat för, det enda val hittills där hon ställt upp som statsministerkandidat förlorade hon)? Jämlikhet med den statsminister som tog över, men knappast ”jämlikhet för alla” va?

Alla gör som de vill, men i mitt tycke är det inte jämlikt att ge sina pengar till socialdemokraterna. Det är vämjelikt.

Gårdsplanen fri från lervälling

2022 grävde jag upp gårdsplanen för att lägga ner en vattenledning till garaget. Våren 2023 bloggade jag om att ett av den sommarens projekt var att gräva bort leran som lagt sig på toppen och ersätta den med grus och att det skulle vara gjort på en dag eller två. Jag menade såklart ett år eller två.

För att få till det sista var tanken att jag skulle låna minigrävaren här uppe av en gubbe i närheten, men den har varit trasig länge. Hans plan var att byta reparationsjobbet mot något annat, men det där fick de aldrig till och så orkade jag inte vänta längre.

I sommar tjatade jag istället hit grannen som med sin traktor skrapade loss lite av leran och så tänkte jag skyffla upp den på skottkärror och dumpa i ett förråd där någon tidigare ägare tycks ha planerat för en jordkällare (som just där var en riktigt dålig idé).

Sedan har det varit mycket viktigare och roligare saker att ta tag i, men nu innan det återigen blir en vinter som kanske packar tillbaka den uppskrapade leran tog jag äntligen tag i det. Att skyffla lera och grus för hand är inget drömjobb, men genom att göra lite åt gången var det överkomligt. Cirka hundra skottkärror senare var leran borta. Då återstod att sprida ut grus med spade och kratta.

Så där ja! Nu hoppas jag att gruset håller sig överst. Annars märker jag det på att katternas första hundra steg inomhus markeras med leriga tassavtryck. Jag förvånas över hur långt en katt hinner på hundra steg. Om man inte torkar golven hela tiden blir huset snabbt ett enda stort Pacman-spel!

Svinn-svinn-situation

I Sverige slängs det mat för 14 miljarder per år, 1330 kr per person. Folk slänger mat för att de inte orkar äta samma sak flera gånger, för att den hinner bli dålig i kylen utan att de ens reflekterar över vad som finns där, men också helt utmärkt mat bara för att det står ett datum på den som passerats!

För en familj på fyra personer innebär detta beteende att man kastar mat för över 5000 kr om året, och de pengarna kan man ju ha roligare för än att förvandla mat till jord eller biobränsle. Men redan innan maten kommit så långt kastas ofantliga mängder mat redan i matbutiken, för att vi inte vill ha den, eller för att giriga ICA-handlare hellre kastar bort livsmedel än sänker priset på dem.

Nåväl, det är en annan fråga som vi inte kan göra så mycket åt, men att äta upp eller frysa in rester, ha koll på vad vi tillagar och inte göra mer än vi äter, och sedan hålla reda på vad vi har i kyl och frys, det kan vi göra helt själva, utan att myndigheter säger det åt oss eller att FN instiftar ”matsvinnsdagar”.

Det sägs att vi ska börja äta skalbaggar och larver för att klara framtidens matförsörjning. Det har jag ingen som helst avsikt att göra, men som med så mycket annat är jag övertygad om att nyttiga idioter kommer att sleva i sig vilket äckel som helst, bara de får en tillräckligt tydlig order. Alldeles oavsett det kan vi ögonaböj sluta att kasta den mat vi redan har och på ett eller annat sätt betalat för.