På tv-fronten intet nytt

Jag började testa att leva utan tv i mitten av 90-talet och upptäckte hur mycket tid jag sparade. Jag var ingen soffpotatis innan heller, men varje timme räknas. Sedan hade jag tv till och från fram till millennieskiftet och i något år runt 2005, men när min mammas tv gick sönder fick hon min eftersom den nästan aldrig användes och efter det har jag inte saknat den.

Nu har jag en 40-tummare som jag tar med på marknader för att spela upp en reklamfilm för bigården, men i övrigt är den avslagen. Jag tror inte ens att jag kan se tv på den utan någon form av digitalbox. Men nu blev jag nyfiken på vad som hänt med svensk tv de senaste decennierna. Svaret var, lite oväntat, nästan ingenting. En dag i tv-tablån nu är märkligt likt en dag för tjugo år sedan.

Tv-drama, alltså manusbaserad tv, verkar vara nedlagt. Det som sänds är repriser. Vänner, The Big Bang Theory och andra amerikanska komediserier från förr. Eller ännu äldre. T ex såg jag att Lilla Huset på prärien går i repris från min barndom. Barnen i serien är över 60 vid det här laget. Ännu värre – Svenska hjärtan, en 40 år gammal serie som jag minns som tråkig redan då.

Undantaget från repriserna är Morden i Midsomer. Den borde däremot vara nedlagd, eller ännu hellre slaktad redan på pilotstadiet. Efter 27 år har man producerat 129 avsnitt och utfört minst lika många mord. Snart borde grevskapet vara tömt på folk, men man kör ändå på med nya avsnitt.

Annars är det realityserier för hela slanten. Vägens hjältar, Svenska Truckers och alla dessa husserier som En plats i solen, Husjägarna och Husfixarna. Och så Kalle och Brita som då och då köper någon form av bostad på SVT:s bekostnad och gör vad de kan för att sabot... renovera den. De får de gärna göra, men varför är tv där?!

Så blev jag uppriktigt förvånad när jag såg att gamla trotjänare som Lyxfällan, Robinson och Här är ditt kylskåp fortfarande sänds. Fångarna på fortet sändes så sent som i våras. Herregud, jag var less redan på 90-talet! Och inte heller denna genre är reprisfri. Det okända, lades ner efter femton år utan att de hittat ett enda spöke, men kanske hoppas de hitta något på repriserna, det hade ju varit övernaturligt.

Jag fattar att linjär-tv har svårt att klara konkurrensen mot strömningstjänster och internet, men de verkar inte ens försöka. När jag senast såg en del på tv, på 90-talet, fanns nya format och idéer. SVT körde t ex en tv-serie parallellt på två kanaler, men filmad på olika sätt. Okej, det blev en flopp som man ganska snart klippte om till ett vanligt drama med en kamera åt gången, men poängen är att de vågade tänka nytt. Nu verkar samtliga tv-kanaler vilja dö sotdöden, och det lär de väl göra också.

Det är frivilligt att låna

En utredning föreslår höjt bolånetak och minskat amorteringskrav så att man ska kunna låna mer och betala tillbaka långsammare. Låna upp till 90 procent av bostaden och betala bara tillbaka 1 procent per år fram till att halva bostaden är betald.

Regeringen tycker att det är bra om framförallt unga människor kan skuldsätta sig ännu värre och bli ännu mer beroende av banken, arbetsgivaren och de politiska makthavarna. Eller ja, de använder inte precis de orden, men det är i praktiken vad de önskar.

Och de får helt säkert sin vilja igenom. Mäklarna är såklart överförtjusta och den unge bostadsköparen som intervjuas tycker att det låter bra för då kan man köpa ”bättre, större och mer attraktivt”.

Jag vill inte vara den gamla sura gubben som avbryter festen med att berätta att det är en dag i morgon också, men är det verkligen ingen som tänkt på att det finns en baksida med att bolånefesten fortsätter och eskalerar?! Den som är satt i skuld är inte fri, och den som aldrig betalar av lånet blir aldrig fri.

Jag fattar att unga gärna vill äga sitt eget boende och bo mitt i smeten med gångavstånd till allt, men det finns en prislapp i form av minskad frihet, kanske livet ut. Egentligen tycker jag att man ska få låna hur mycket som helst ifall någon är villig att låna ut (och ta smällen själv om låntagaren inte betalar tillbaka!), men därmed inte sagt att det är en bra idé.

Många ingredienser per krona

Idag kan detta bli den minst politiska text du läser. Jag misstänker att många uppskattar en paus från politiken, så låt oss istället prata mat, eller kanske snarare ”mat”.

Som allergiker och vegetarian har jag läst innehållsförteckningar hela livet. För att undvika sånt jag inte kan eller vill äta, men det händer att jag ratar en vara utan stötande innehåll bara för att jag stör mig på mängden ingredienser. Låt mig illustrera:

När jag bakar tårta har den 10-15 ingredienser, inte 59. Hållbarheten blir säkert lidande, men troligen lider både kroppen och plånboken mer av köpevarianten.

För det kostar att köpa helfabrikat och man betalar garanterat med både pengar och hälsa även om samtliga ingredienser är testade och godkända som tjänlig människoföda. Fyra gånger i innehållsförteckningen står det emulgeringsmedel, ett kemiskt medel man tillsätter för att kunna blanda sånt som inte vill blandas och som vid djurförsök resulterat i ”kroniska inflammationer i tarmsystemet”. Två gånger står det förtjockningsmedel, ofta använt för att pressa in mer vatten, världens billigaste livsmedel. Och så är det inte mindre än åtta olika färgämnen, som inte gör någon som helst nytta.

Jag har förstått att den moderna nutidsmänniskan inte anser sig ha tid att baka eller laga mat, men det måste väl ändå finnas någon gräns för vad man stoppar i sig?! Konserveringsmedel, surhetsreglerande medel, fuktighetsbevarande medel... Det kanske hade varit okej för en hudkräm, men att äta det där? Nej tack!

Alla företag vill inte ha kunder

En arbetslös valde till slut att anmäla sin a-kassa till JO när de inte svarade i telefon eller betalade inom rimlig tid. Jag är inte förvånad. Det var likadant när jag själv ringde min a-kassa för c:a 30 år sedan. De hade larvigt korta telefontider och inte ens då brukade det sitta någon i andra änden.

”Jag var 37 år när jag ringde upp.”

Den JO-anmälde chefen säger i inslaget att så här ska det absolut inte vara, men det var en period när det inte funkade så bra. Skitsnack! Hela deras affärsidé är att medlemmarna inte ska komma fram. Det är samma med exempelvis Försäkringskassan. Idealet för dem är att inte kunna nås. Annars hade de lätt kunnat ringa tillbaka så att man slipper vänta i telefonkö, eller se till att det går att få snabba mejlsvar.

Något de inte verkar tänka på (eller i praktiken skiter i) är att bara för att man vill ha tag i en a-kassa eller försäkringskassa betyder det inte att man har obegränsat med tid. Man kanske jobbar heltid, men även arbetslösa eller sjuka människor har grejer att göra. Ibland väntar man på ett viktigt samtal från läkaren eller sjukgymnasten och kan inte blockera sin telefonlinje med en telefonkö i timtal.

Det mest retliga med detta är att åt andra hållet gäller helt andra spelregler. Testa att vara en dag sen med att inkomma med en blankett eller svar på frågor och du trillar ur alla skyddsnät och får börja om från början. Så vad gör man åt detta? En JO-anmälan är en bra start, men myndigheter, fackfolk och politiker är i praktiken en samling kompisar och den klubben är vi inte inbjudna i. Att välja en opolitisk a-kassa är ett bra första steg, och om de missköter sig – anmäl dem, men lämna dem också.

Svårare med Försäkringskassan och andra myndigheter, där är det svårt att välja en konkurrent (även om jag på sätt och vis gjort det). Men var en jobbig jävel. Utan dig är de ingenting, det har de gemensamt med a-kassor, fackförbund, husläkare, rörmokare och frisörer.

Vaskad helg

Jag fick en förfrågan om att sälja på en julmarknad i närheten av där jag bor. Kruxet var att jag inte fick sälja honung eftersom arrangören har egna bikupor, men det var ganska låg avgift för utställare och jag hade inget annat inbokat den helgen, så jag frågade om jag kunde sälja loppmarknadsgrejer, eller ”lopper” som man säger på norska, och det gick fint.

Så i helgen har jag stått och fryst arslet av mig medan jag fick uppleva känslan från den gamla Torsson-låten Elmia Jordbruksutställning som handlar om två killar i en glasskiosk som pga dålig provisionslön bara tjänar 2,65 kr på en hel dags försäljning.

Riktigt så illa gick det inte för mig, men drar jag bort avgiften och reskostnaden tjänade jag 900 kr. På två heldagar, men räknar jag in förberedelser med att fylla bil och släpkärra med min skit och det jobb som nu återstår, att plocka ur det osålda (alltså nästan allt), är jag åtminstone uppe i tre arbetsdagar. 300 kr per dag alltså. Jag hade sommarjobb på 80-talet som gav bättre klirr i kassan och då var jag ändå minderårig.

Jag försöker att se det från den ljusa sidan. Hade jag suttit hemma hela helgen hade jag inte tjänat några pengar alls och nu blev jag ju ändå av med lite grejer som inte behöver ta upp plats i ladan. Så fick jag komma ut och träffa folk, socialisera mig, knyta nya kontakter och upprätthålla gamla. Och arrangören uppskattade säkert att jag kom dit, jag vill gärna bidra till lokalsamhället, så jag får väl skriva det på dugnadskontot.

Jag är ändå självkritisk. Det finns massor av saker att göra hemma och även om jag inte på förhand kunde vara säker på att det skulle bli klen ekonomisk utdelning i helgen hade jag det på känn. Jag har några gånger sålt secondhand-prylar på marknad vid sidan av honung. Det har inte varit de marknader jag sålt mest honung på, men då har jag ändå fått ihop skapligt med pengar samtidigt som jag blivit av med ”sopor”.

Mina begagnade husgeråd, böcker och lampor är helt enkelt inte så värdefulla att de håller som ensam inkomstkälla på en marknad och det visste jag väl egentligen. Nåväl, det är som med alla ekonomiska felsatsningar, att det gäller att åtminstone dra lärdom av dem eftersom man trots allt har betalat för dem. Nästa år gör jag något annat första helgen i november.

Väntjänst är ett sammansatt ord

Det är trevligt att kunna hjälpa vänner, men i längden måste det gå åt bägge hållen och man kan inte dyka upp bara när det är opportunt. Jag såg ett sånt exempel i flödet:

Alltså, manusförfattaren till Tomten är far till alla barnen har nu gjort teater av filmen och en gammal bekant tänkte casha in en väntjänst, men utan att vara i läge att kunna göra det. Teaterbiljetter på en privatteater i Stockholm är säkert inte billiga, så jag kan förstå att idén kommer upp, men har man inte haft kontakt på tjugo år är det lite magstarkt att be om biljetter. Eller be om förresten... Då hade han/hon väl strösslat med lite ”Jag inser att det är mycket begärt, men det hade varit så kul, så SNÄLLA ...”. I citatet ovan lät det snarast som en självklarhet.

Vi har väl alla varit i det där läget, och någon gång drömt om att vara det. Plötsligt har vi något andra vill ha, blir jättepopulära och tänker att ”nu passar det, men var tusan var ni när ni inte hade nytta av mig?”. Jag kan på rak arm komma på flera mejl jag skickat, både privat och i jobbsammanhang, utan att ens få svar. Senare har samma människa kontaktat mig för att få hjälp eller information. Eftersom jag (på gott och ont) har minne som en elefant i de där lägena kan jag säga att det hade gagnat dem om de svarat när jag sträckte ut en hand.

Apropå väntjänster från ”vänner” fick jag förresten en förfrågan från någon på Twitter (som jag följde där, men aldrig träffat) om jag kunde läsa igenom hans bokmanus och komma med inspel på vad som gick att förbättra. Jag hade varken tid eller kunskaper och hänvisade just till Monica, som jobbade en del som lektör, och även om jag inte jobbat med henne i den rollen kunde jag absolut gå i god för hennes kompetens. Personen tackade för tipset, men avfärdade det med att hon vill säkert ha betalt. Jag minns inte vad jag svarade, det borde varit något i den här stilen:

”Klart som fan hon vill ha betalt, det hade jag också! Du tror väl inte att någon hade jobbat gratis med att läsa en hel jävla bok och sedan lagt en arbetsdag på feedback för att i bästa fall få ett tack på sida 337 av en bok som högst troligt aldrig ens kommer att bli utgiven?!”

Det gjorde jag såklart inte, jag har en typisk svensk konflikträdsla. Men någon gång har jag faktiskt tagit bladet från munnen i sådana lägen och hittills aldrig ångrat det. Det är inte ens elakt, vi kan alla behöva påminnas om att vänlighet kan förränta sig och motsatsen kosta. Det är som det där gamla citatet: ”Var vänlig mot folk på din väg upp, för du får nytta av dem på din väg ner.”

Nu menar jag inte att vi främst ska vara snälla mot vår omgivning för att kunna dra nytta av när det går bra för andra, men det är en bra bieffekt, lite som karmans ränta-på-ränta-effekt.

Hatochhot

Det var helt medvetet som jag skrev ihop rubriken. Många rabblar alltid begreppen hat och hot som om det vore ett enda ord och samma sak, bl a SVT som via ett stolpskott till ”expert” reder ut när man bör polisanmäla näthat.

”Är det någonting som inte känns okej, man har blivit utsatt för någonting som känns jobbigt, som känns fel, så tycker jag att man ska anmäla det.”

Jag vet inte hur andra har det, men jag utsätts för jobbiga situationer hela tiden. Hade jag slaviskt följt expertens råd hade jag skickat in åtminstone ett tiotal polisanmälningar per dag. Exempelvis blev jag kallad efterbliven när jag twittrade om detta. Näthat absolut, men klarar man inte av att tackla det löser man det enklast genom att inte uttrycka sina åsikter offentligt.

Tacka vet jag hotdogs!

Så låt mig reda ut detta istället. Jag har visserligen inte läst mindfulness eller retorik på Södertörns Lekskola, som SVT:s expert, men jag har en hjärna så det kanske kan kompensera.

Att hota någon är olagligt enligt brottsbalken åtminstone sedan 1962, antagligen ännu tidigare. Det kallas olaga hot och kan om det anses grovt resultera i fängelse i upp till fyra år. Hat är en känsla och inga känslor är olagliga. Det kan jag t ex känna när någon gjort mig orätt, stulit från mig eller förstört mitt land genom politiska beslut. Jag skulle inte sträcka mig så långt som Alexander Bard som en gång sagt att ”hat är en fantastisk känsla”, men den kan vara både logisk och legitim, och framförallt är den laglig.

Så varför uppmanar SVT att vi ska polisanmäla näthat? Tror de inte att vi kan hålla isär ordet från de kriminella begreppen olaga hot, förtal eller ärekränkning? Eller klarar de inte själva att göra det? Eller försöker de i största allmänhet skrämma oss från att uttrycka våra känslor och åsikter utifall att vi då skulle upptäcka att fler känner som vi?

Jag vet inte, men jag vet att svensk polis har riktiga brott och andra arbetsuppgifter att jobba med utan att behöva lyssna på något våp vars känslor utsatts för mothugg, på Facebook eller från verkligheten. Det vore både kostsamt och väldigt ovärdigt.