Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Den norska tv-serien Der ingen skulle tru at nokon kunne bu är en långkörare som hittills är uppe i 23 säsonger, varav många sänts även i Sverige. I varje avsnitt får man följa en person eller familj som valt att bosätta sig så åt helvete att andra varken kan förstå hur de tänkte eller hur det är möjligt. Det kan vara högt upp på ett berg utan bilvägar eller på en ö i Nordnorge där man på grund av eländigt väder blir isolerad från omvärlden i flera månader varje år. Så hur är det ändå möjligt?

Ibland är de helt sanslöst kreativa och hittar sätt. Det som är ren galenskap för de flesta av oss kan t ex funka som turistparadis för människor som under en helg eller vecka vill komma bort från civilisationen. Eller så kan de bedriva jordbruk trots att platsen knappt går att nå för människor, och då är det oftast får eller getter som gäller.

Men inte sällan är svaret på hur det är möjligt att bo så att det inte är det, inte utan bidrag. I ett avsnitt fick en kille betalt för att dela ut post på ön där han bodde – han, hans familj och ett hushåll till. Jag kan tänka mig värre postdistrikt. Men det gjorde å andra sidan att han fick tid över för att agera skolskjuts, i praktiken att med båt köra sin egen dotter till skolan. Barn har rätt till skolskjuts, men enda anledningen till detta något udda behov var ju att hennes föräldrar valt att bosätta sig på en ö utan skola eller andra serviceinrättningar. Lite som att mordbrännaren får betalt för att släcka sina egna bränder.

”Hallå, är det jag själv? Ja hej, det är jag igen...”

Jag är kluven. Å ena sidan älskar jag Norge för att de – till skillnad ifrån Sverige – inte bara pratar om levande landsbygd utan faktiskt är beredda att pytsa in pengar för att få det att hända. Å andra sidan måste det kosta multum att få hemtjänst till en trädkoja förton mil från närmaste plats, och det är pengar som hade kunnat gå till andra – mer rimliga – behov. Vad säger ni? Är det bara jag som fortfarande är lite för svensk för mitt eget bästa eller har jag en poäng här? Jag är osäker själv.

Tugga inte mer än du kan svälja

VM i snabbschack började igår, i år från USA vilket kommer att sabba min dygnsrytm fullständigt eftersom de spelar halva nätterna. Här kommer i alla fall veckans sista blogginlägg.

Elitidrottsmän i konditionsidrotter tränar flera timmar varje dag. På det viset förbränner de väldigt många kalorier, vilket gör att de måste fylla på med lika många nya. Längdåkaren Edvin Anger är 22 år, 190 cm lång och tränar kanske tusen timmar om året. Således behöver han under träningssäsong snitta 7000 kilokalorier. Ingenting konstigt med det.

Konstigt blir det först när SVT:s reporter, en tunn 31-åring som gissningsvis tränar ungefär tusen timmar mindre än Anger, ska ”testa helvetesdieten” och trycka i sig 7000 kcal på en dag istället för de 2000-2500 som hade varit lagom. För den som inte vill slösa åtta minuter av sitt liv kan jag avslöja att han ger upp strax innan 6000 och då har han varit på väg att kräkas åtminstone två gånger.

Jag ska inte spekulera i varför i hela världen SVT fick för sig att göra det här reportaget, men om inte annat är det en god illustration av något som egentligen borde vara självklart – vi människor är olika.

En del mer olika än andra.

Samma med ekonomi. Där har vi olika behov och intressen, och inte minst förutsättningar. Att köpa en semesterresa man inte har råd med bara för att grannen har råd är ungefär lika dumt som att äta tre gånger mer mat än man har behov för. Att skaffa sig vanor man inte nödvändigtvis vill ha, men som andra har, är lite på samma nivå. Det gör väl ingen, kanske du tänker, men det kan du vara lugn för. Kan du ärligt säga att du aldrig skaffat dig något bara för att det var ”the shit” just då? Jag kan det inte.

Varenda modetrend bygger på att vi ska köpa något vi inte vill ha om vi tänker efter, och folk skaffar radhus, hemmabioanläggningar och till och med barn för att passa in i en mall de sväljer med hull och hår. Så när reportern trycker i sig mat tills han storknar är han kanske trots allt inte dummast i världshistorien. Han får åtminstone betalt för dårskapen, de flesta får betala istället.

Var inte en del av problemet!

Läser en artikel om julstress på ett speditionsföretag, men det som beskrivs som julstress handlar om rena lagbrott, att chaufförerna exempelvis ska vara tvungna att bryta mot trafikregler, för att inte tala om arbetstidsregler.

”De chaufförer som SVT har varit i kontakt med säger att det pressade tidsschemat innebär förseningar, vilket har lett till indragna lunchraster och övertidsarbete, som de inte vågat be om betalt för.”

Någon av chaufförerna nämner ordet slav, men som jag minns slaveri ifrån skolböckerna var det tvång inblandat, inte att Kunta Kinte jobbade dygnet runt helt frivilligt bara för att grupptrycket gjorde att han inte bad om att få vara ledig ibland. Dagens ”slavar” är till och med villiga att riskera böter och indraget körkort för att chefen har räknat för tight på transporterna.

Jag har också haft jobb där det periodvis varit helt omöjligt att komma iväg efter åtta timmar och det har hänt att jag jobbat övertid när jag egentligen inte velat, men jag skulle inte drömma om att jobba över utan lön. Man får de chefer man förtjänar. Jag vill inte på något vis rättfärdiga företag som inte vill betala lön för övertid, det är ett svineri som bör bekämpas med alla medel, men de anställda har väl för i jösse namn också ett ansvar att stå upp för sig själva?!

Jag menar inte att man ska släppa pennan eller skiftnyckeln exakt på klockslaget, man behöver inte göra sig omöjlig på arbetsmarknaden. Men om chefen säger att du ska tömma en bil efter arbetstid bör du lugnt och sakligt förklara att det inte kommer att hända med mindre än att han betalar för din tid. Annars är du delaktig i att skapa en hopplös arbetsmarknad. Var inte det.

Misslyckade bröllopsbilder

Jag är ingen stor fotofantast (ni som sett mina bilder på bloggen anade nog det). Jag föredrar att uppleva livet framför att fotodokumentera det. Men folk är olika, och de allra viktigaste bilderna är kanske bröllopsfoton. Därför är världen full av bröllopsfotografer. Fullt begripligt.

Vad som är mindre begripligt är att folk anlitar klantskallar och idioter att fota deras stora dag. Då hamnar man i tidningen istället. Om bilderna är viktiga, anlita någon ni vet är bra! Förutom att man väl känner andra som gift sig och blivit fotograferade är hela nätet fullt av bröllopsforum. Trots att alla har en kamera i telefonen inser de flesta att fotografi är ett svårt hantverk. Säkert är bröllopsfoto en särskild genre som kräver kunskaper och erfarenhet precis som naturfoto eller actionbilder.

Jag hittade snabbt den tråd de pratar om i artikeln. Där framgår att hundratals par blivit lurade av samma fotograf, som antingen lät bli att dyka upp eller kastade in en reserv, eftersom ”vem som helst kan väl fucking ta en bild liksom”, som han själv uttrycker det. I tråden berättar fotografen att han är spelmissbrukare och mer eller mindre medvetet lurat kunder för att få pengar till att fortsätta spela.

Alla har vi väl köpt en tjänst eller vara som verkade lite för prisvärd, men där vi tyckte att det var värt risken. Gissningsvis var denne bröllopsfotograf billig, men är ens bröllop verkligen tillfället man vill chansa med? Ja, tydligen.

Att fotografera den här tavlan på min vägg är så nära bröllopsfotograf jag blir, och känner jag farsan rätt togs bilden kostnadsfritt av någon kompis/kollega som ändå var bjuden på bröllopet.

Juljobb

Jag är inte mycket för att fira jul. Några gånger har jag jobbat på julafton, vilket passar bra för då brukar man få väldigt bra betalt och jobbar jag lika gärna då är storhelgstillägget ren vinst. De senaste åren har jag inte haft någon arbetsgivare och då spelar det ingen roll för ersättningen om jag jobbar kontorstid, nattetid eller storhelger. Något år var det billig ström på julafton så då passade jag på att tvätta mycket, men i år är det ganska dyrt.

Så jag gör ungefär det jag brukar. Bloggar och ägnar mig åt andra skriverier, tar en löprunda, snickrar och murar lite i källaren, och håller på med biodlingen som faktiskt går att pyssla med hela året. På vintern kan man t ex måla lådor och andra kupdelar, smälta ner och göra rent gammalt vax medan nya vaxplattor smälts in i ramar. Det sistnämnda blir det en del av idag eftersom jag har 20 nymålade lådor som ska fyllas med 200 nya ramar som helst ska vara klara med vax på plats innan nästa säsong. Glädjande för mig som ogillar vinter är det inte mycket mer än tre månader kvar innan bikuporna kan inspekteras igen.

För den som inte vill jobba i slutet av året är det i år bättre chans till det än på länge. Med juldag och nyårsdag på onsdagar blir det maximalt antal röda dagar och bara enstaka arbetsdagar som enkelt går att kompa bort.

Oavsett vilket läger du tillhör önskar jag dig en synnerligen god jul. För att göra det enkelt för mig återanvänder jag min julhälsning från ett tidigare år:

Jag tänker som sagt inte göra något speciellt bara för att det råkar vara jul, så i morgon bitti kommer det, som alla dagar måndag-fredag, ett nytt blogginlägg här. God jul så länge!

Mediestöd ger mediedöd

En professor, en medieanalytiker och en journalist som levt hela sitt liv med snabeln i skattebetalarnas skattkista ondgör sig över det nya mediestödet som de menar kommer leda till mindre mångfald i Mediasverige.

Presstödet kom ju till för att ortens andratidning skulle överleva. Alla skulle inte få sin sanning från Knäckebrödhults Allehanda, den skulle kunna utmanas av Knäckebrödhultskuriren. Kanske var det en bra idé för 60 år sedan, men är den eventuella förlusten ett problem år 2024? Idag har dessa tidningar troligen samma ägare, eller också tillhör bägge varsitt mediekonglomerat med tjugo andra tidningar runtom i landet, och det enda unika för utgåvan i Knäckebrödhult är ledarsidan och tre korta notiser.

Dessutom är inte media längre liktydigt med papperstidningar samt ett statligt företag som gör tv och ett annat som gör radio. Vi kan själva hitta fakta och nyhetsanalyser på internet. Det finns nättidningar som inte ens övervägt att trycka sin produkt, youtubers med större genomslag än stora mediekoncerner, poddar som drar miljonpublik, bloggar och forum med betydligt fler och mer insatta röster än en gammal trött tidning vars enda försök till rättfärdigande är ”Grundad år 1830”.

Jag lutar åt att det bästa vore att låta marknaden bestämma. Om SVT, SR och UR är så älskade som de tror kommer de inte ha några problem att crowdfunda ihop de tio miljarder om året som den moderatledda regeringen bestämt att de ska ha. Samma sak med tidningarna. Sälj nätprenumerationer, lägg ut ett Swishnummer, lås och ta betalt för de artiklar ni anser är bäst. Vill läsarna ha er kvar kommer ni att överleva, och om inte – vore det en förlust för journalistiken eller tvärtom en vinst?

Årets grönsak

Den här tiden på året utses årets julklapp, årets nyord och årets [en massa annat]. Jag tänkte inte vara sämre utan härmed kora årets grönsak – grönkål.

Inte bara för att den är god och nyttig, rik på vitamin A, B, C och E. Den visade sig också vara ganska lättodlad. Jag var lite rädd för kålfjärilar, men odlade den utan nät utan större angrepp. Det bästa av allt är kanske den långa skördesäsongen. Det är nu andra halvan av december och jag går fortfarande ut till mina odlingslådor och skördar färsk grönkål. Ibland i minusgrader, ibland med snö på.

Väl inne sköljer jag kvistarna, torkar i durkslag och förvarar i en påse i kylen. Om jag inte tillagar den direkt. Jag använder allt utom stammen som jag lämnar ute i lådan, och åtminstone fram till början av oktober började det växa ut nya blad där de gamla skurits bort.

Tio minuter efter skörd i december.

Jag har upptäckt att grönkål funkar till nästan allt. I grönkålssoppa eller andra soppor, kokt eller stekt som tillbehör istället för mer kolhydratrika alternativ som ris och potatis, men framför allt hackar jag ner grönkål i såser och annan mat. När jag steker potatis slänger jag med lite grönkål för färgens och den goda smakens skull och jag tror banne mig att grönkål skulle funka som en helt egen rätt, stekt och kryddad med citronpeppar, kanske med en klick smör till.

Av allt jag odlade i somras var grönkål den roligaste överraskningen och tillsammans med potatis, morötter och squash det jag redan nu är säker på att jag ska odla nästa år.