Riktad reklam riktigt dumt

Vad får de allt ifrån? ”Hyperindividualistisk konsumtion” var den senaste idiotiska trenden jag läste om.

”Hyperindividualistisk konsumtion bygger på personligt riktad marknadsföring, baserad på information som företag fått om dig – ofta genom sociala medier och appar som loggar ens beteende.

   – Det kan vara så enkelt som att du får mejl från företag där det står 'Hej Katarina', förklarar Katarina Graffman, doktor i kulturantropologi vid Uppsala universitet med fokus på konsumtion.”

Jag tror mig på intet sätt vara immun mot reklam, men det där sista ger garanterat motsatt effekt på mig. Jag är spyless på telefonförsäljare som inleder med ”Tjena Micke!” och sedan låtsas vara min kompis. Oftast har de efter den inledningsfrasen tre sekunder på sig att övertyga mig och hittills har ingen lyckats.

”Du känner dig lite utvald, även fast du är mycket medveten om hur det går till så spelar inte det så stor roll, du känner att det här måste du ha – för det är gjort för just dig, säger Katarina Graffman.”

Individualistiskt? Jag tycker att det låter som motsatsen. Företag och försäljare som inte ens försöker ta reda på mina verkliga behov använder istället datorer och algoritmer för att läsa av mitt undermedvetna köpbehov. Kan det bli mer opersonligt? Jag köper mindre och mindre och jag börjar så sakteliga förstå varför. Hyperindividualistisk konsumtion... Kan vi inte bara kalla saker vid dess rätta namn – trams.

Porrkungen-Kronofogden 1-0

Jag fick ett mejltips från Lars som uppmärksammat att den gamle porrkungen Bert Miltons skatteskuld på imponerande 500 miljoner preskriberats.

Lars är jurist och enligt egen utsago tveksam till preskriptionstider för både allvarlig brottslighet och skulder. Och visst är det väl konstigt att en skuld bara ska försvinna för att tiden går? Om någon lånar pengar av mig kommer jag vilja ha tillbaka dem efter en vecka, en månad eller tjugo år, det är ju mina pengar.

Men så funkar inte Kronofogden. En skuld preskriberas när den som ska ha betalt inte avbryter preskriptionstiden, alltså tjatar.

”Langa fram cashen innan det knasar!”

Under de senaste 35 åren har Milton bl a bott i Andorra, på Mallorca och på Mauritius. Det striden tycks gälla är 1996-1999 då Milton tjänade 1,35 miljarder. Själv hävdar han att han betalade skatt i Spanien, men det köpte inte domstolen. Jag vet inte mycket mer än det som står i artikeln, men det borde inte vara så svårt att bevisa. Har han betalat skatt på en miljardinkomst borde det finnas ett inbetalningskvitto. Det enda jag hittar är en uppgift om att han betalat tio miljoner i skatt i Spanien. Skattetrycket är lägre i Spanien än i Sverige, men tio miljoner på 1,35 miljarder blir inte ens en procent. Det låter snarare som förmögenhetsskatt än inkomstskatt. Och att han inte försöker försvara sig får mig att tro att han innerst inne vet att han har ett dåligt case:

”Svenska myndigheter tyckte att jag skulle betala av skulden. De ville väl att jag skulle leva på det sociala och att mina barn skulle gå på en folkhögskola i Orsa. Men uppriktigt sagt så skiter jag i det. Jag såg till att ha de pengarna så jag kunde ge mina barn en väldigt bra skolgång. Rätt eller fel, men moraliskt tycker jag att jag gör helt rätt.”

Jag har inga illusioner om Berth Miltons moral, men vad har KFM gjort för att få in pengarna under alla dessa år? Har han haft utmätningsbara tillgångar i EU-landet Spanien borde det väl inte vara helt omöjligt att få loss en slant där. Som mest var skulden uppe i nästan en miljard, så det kunde vara värt några arbetstimmar att försöka få in lite av detta?

För mig låter det som samma fenomen som bankerna håller på med. Att hålla koll på vanligt folks växelpengar tycks det finnas obegränsade resurser för, men någon oljeoligarks eller porrkungs miljarder, det ids man inte.

Fira jul i rätt ordning!

Halva januari har gått och som vanligt pratas det om ”tuffa januari” då det är svårt att få ihop ekonomin.

Varför då egentligen? För att det ses som en naturlag att man ska leva över sina tillgångar i december och därför börja året på noll eller möjligen minus. Skulle det finnas några pengar kvar vid årsskiftet kan man alltid elda upp dem genom att köpa fyrverkerier.

Nu är ju jag ett dygdigt as som alltid planerar och försöker att ligga två steg före, men det är inte rymdfysik att spara ihop pengar innan man konsumerar dem istället för att göra tvärtom. Alla vet att det blir jul, jullov och nyårsafton i december. Ändå verkar få förstå att man kan dra ihop pengarna till firandet i november istället för att göra det i efterhand i januari.

Tipsen från bankernas sparekonomer är inte dåliga, bara sena. Istället för att tidningarna skriver i januari om hur man ska överleva fram till januarilönen betalas ut borde de under sommarens semesterstiltje skriva att ”Nu är det dags att spara ihop julpengarna!”. Fast det ger väl dåligt med klick, antar jag. Sånt vill inte folk höra. Ibland känns det som att de vill ha det dåligt.

Ni muckar med fel kille!

Jag vet inte vad jag har för diagnos, men jag gillar att ha koll på mina banksaldon. Häromdagen gjorde jag ett bankomatuttag och upptäckte att jag hade 13 kronor mindre på ett konto än jag själv fört in i mitt Excelark. Jag loggade in i nätbanken och mycket riktigt, 12,87 kr hade dragits av min mobiloperatör. Detta är ett av flera skäl till att jag hatar autogiro, men här fanns ingen annan lösning eftersom alla telebolag med rimliga priser krävde autogiro.

Nästa inloggning, hos mobiloperatören, gav ingen förklaring så jag tog kontakt med deras kundtjänst via chat och blev guidad genom menyerna där det framkom att jag ringt för 12,87 kr några dagar tidigare. Jag har fria samtal inom Norge, men skulle ha ringt ett ”specialnummer” i 4 minuter och 12 sekunder. Jag kollade min mobilhistorik och såg att samtalet som avsågs var till en optikkedja som givetvis hade ett vanligt nummer som borde ha täckts av mitt abonnemang.

Kundtjänstmedarbetaren kollade med tekniska avdelningen som bekräftade att de inte alls borde ha tagit betalt för detta, så nu skulle jag få tillbaka mina 13 kr. Till saken hör att jag nu hade tillbringat en halvtimme av mitt liv på detta och eftersom inte Gud jobbar på deras kundtjänst fanns ingen som kunde återbetala den tiden.

Dessutom hade jag vid det här laget blivit en aning förbannad, både på det faktum att de försökt blåsa mig genom att helt felaktigt dra pengar från mitt konto och på den slappa attityden. Det var ett ”sällsynt fel” sa kundtjänst, men som jag påpekade skiter jag i om det är sällsynt när jag blir bestulen. Jag krävde därför att bli uppringd av kundtjänstmedarbetarens chef med en förklaring och en handlingsplan för att detta aldrig någonsin skulle kunna ske igen.

Det fick jag såklart inte. Hur skulle det se ut om någon med mer än minimilön skulle behöva ha med kunder att göra i ett serviceföretag liksom? Däremot bjöd de mig till slut på en månadsavgift och hjälpte mig att spärra kontot för dylika ”specialnummer”, så nästa gång kan de inte ens påstå att det har hänt.

Men vilket skitsamhälle vi har skapat! Vi har gett företag rätt att dra pengar direkt från våra bankkonton och sedan är det upp till oss att bevisa att de inte hade rätt att göra det. Jag har ingen aning om hur ”sällsynt fel” det här var och det har såklart inte mobiloperatören heller för hur många kontaktar dem för att reda ut varför de fått betala tretton spänn?!

Av 100 personer är det säkert minst 50 som inte ens hade märkt det. Ytterligare 40 hade ändå struntat i det, några kanske med intentionen att ”det där ska jag ta tag i sen”. De flesta hade utgått ifrån att det är rätt för det är väl inget företag som drar pengar de inte har rätt till. Så säg att max 10 av 100 hade kontaktat företaget för en förklaring. Hälften av dem hade nöjt sig med att ”du har ringt till ett specialnummer”. Då återstår 5 och av oss är det gissningsvis bara jag som drar ärendet så långt att vi (alltså jag) krävt och fått kompensation. Jag är ändå nöjd att jag gjorde det. Inte för pengarnas skull utan för att jag då gjort vad jag kan för att företag inte ska kunna hålla på så här. Som Weiron i ottan hade sagt: ”Det är vi mot dem!”

Passivt aktiv förvaltning

Kampen mellan aktivt och passivt förvaltade aktiefonder är antagligen lika gammal som indexfonden. Det finns fördelar med bägge. Det som däremot inte har några fördelar är passivt förvaltade fonder till priset av aktiva. Alltså, förvaltaren styr fonden som en indexfond, men tar ändå betalt som om det satt ett gäng medarbetare (inte bara en dator) som räknade och försökte göra bättre affärer än genomsnittet.

Ett av mina första blogginlägg handlade om det, men då hade jag nästan inga läsare. Det är dock inte därför jag tar upp ämnet igen åtta år senare utan för att jag hittade ett bra exempel häromdagen. Titta på det här diagrammet som visar utvecklingen under de senaste tre åren för två Europafonder:

Den övre kurvan tillhör fonden Storebrand Europa A SEK, en passivt förvaltad fond som ”söker att efterlikna utvecklingen på den europeiska aktiemarknaden” och har en avgift på 0,22 procent per år. Den nedre kurvan är SEB Europe Equity Fund D Eur och här ska ni få höra vad mycket tankar det är bakom dess investeringar och som förvaltaren tycker är värda 1,36 procent, alltså sex gånger så mycket:

”Teamets investeringsunivers uppgår till omkring 1000 bolag, vilka är tillräckligt stora för teamet att investera i. Av dessa bedömer teamet att det är omkring 200-300 aktier som har en profil i termer av värdeskapande och kvalitet som är tillräckligt attraktiv.”

Är det då inte märkligt hur lika kurvorna är? När den övre kurvan vänder upp gör också den nedre det, bara inte lika mycket. Det är nästan som att det enda som skiljer dessa fonder åt i termer av kronor och ören är den där extra procenten i avgift, så att den som väljer den dyrare fonden alltid får lite sämre resultat.

Men med det sagt kan det ju vara en ren slump också. Jag är ingen finansiell rådgivare, var och en tar ansvar för sina investeringar som både kan gå upp och ner i värde och bla bla bla, men jag tror att ni fattar vart jag vill komma.

Tidningar är bra grejer!

Jag tycker att tidningar har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det sägs att de är värdelösa och oanvändbara. Eftersom jag känner på mig att jag varit med i denna klagokör vill jag härmed slå ett slag för tidningar. Här är några användningsområden där tidningar är oslagbara.

Fönstertvätt

Det finns skrapor och dukar för att få bort vattnet från rutan efter fönsterputsning så att man slipper få fula märken av intorkat vatten. De fyller säkert sin funktion för industriell putsning, men när vi vanliga människor putsar fönsterna hemma max någon gång om året vill jag påstå att man får överlägset bäst resultat genom att först gnugga en blandning av diskmedel och vatten på rutan med exempelvis sämskskinn, och därefter knyckla ihop ett tidningspapper och torka fönstret torrt med det.

Eldning

Jag eldar med ved. Innan brasan är igång använder jag papp och takspån, men allra först är det tidningspapper som gäller. Ibland tittar jag på campingkanaler på Youtube. De späntar gärna upp ett vedträ till tändstickstjocka pinnar och tänder dessa och bitar av näver med ett tändstål och jag kan inte för mitt liv fatta varför. År 1025 kanske, men 2025 är det inget som slår tidningspapper och en vanlig tändare.

Maskering

Jag bygger och målar mycket hemma och behöver ofta täcka ytor för att slippa att i efterhand tvätta dem rena från färg, murbruk etc. Det finns golvskyddspapper på rulle, men det är långt ifrån gratis. Till skillnad från tidningspapper, som tack vare sin storlek dessutom är lättare att ta hand om efteråt. Det gör också att man behöver lägga dem omlott, men det gör ju inget.

Biodling

Här är det stora användningsområdet för mig. En uppslagen tidning av normalstorlek är perfekt storlek för att täcka en låda till bikuporna. För att inte honungsrester eller vaxmal ska sprida sig från låda till låda på lagret har jag för vana att lägga ett tidningspapper mellan varje uppställd låda. Är det gamla foderramar kan man nästan vara säker på att det annars droppar honung från lådan ovanför och så småningom ner på golvet. Nu fångas de upp av tidningspappret, som slängs när lådan tas i bruk.

När jag sätter ihop två bisamhällen till ett behöver bina tid att vänja sig vid varandras doft eftersom olika samhällen luktar olika. Inget sätt jag känner till är då lika effektivt som att sätta ett tidningspapper med några revor mellan lådorna. När tidningen är uppäten har bina hunnit bli kompisar. Media förenar alltså även bin, inte bara människor som oavsett politiskt läger kan enas om att Aftonbladets Anders Lindberg är dum i huvudet.

Använd fantasin

Om du varken målar eller biodlar finner du snart andra användningsområden för tidningar. De går att använda som packningsmaterial när man flyttar eller skickar saker. Man kan slå in frukt eller fisk i dem. Fyll gärna på med egna förslag i kommentarsfältet. Jag tror ändå att jag visat min poäng, tidningar är användbara, även om de inte alltid är läsvärda.

Advokat till skolan

Är det möjligen ett bevis för att svenska barnfamiljer har god ekonomi när de börjar ta med sig advokat till utvecklingssamtal på skolan?

”Är det här klass 4B?”

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det skulle kunna vara att överdriva, curling 2.0 om ni fattar hur jag tänker. Men man måste ändå säga att det är lite piggt att låta familjeadvokaten förhandla om ungarnas betyg. Att lärarna upplever det som obehagligt skulle jag som förälder se som en bonus. Om läraren kan motivera ett lågt betyg eller har goda argument för att inte sätta in stödinsatser för barnet ska det väl inte vara något problem med mothugg? Vi snackar trots allt om en jurist, inte en klan på hundra personer som stormar klassrummet. Har man däremot dåligt på fötterna är det såklart lättare att köra över en förälder med låg erfarenhet från skolmiljön än en jurist van vid förhandling och konflikthantering.

Jag satt själv som elev på kvartssamtal och försökte tjata upp mina betyg med hjälp av engagerade föräldrar. Hade mina föräldrar pratat dålig svenska eller varit rädda för auktoriteter hade det antagligen inte lyckats, men det gjorde det nu. Jag minns särskilt syslöjdsläraren som ogillade killar i allmänhet och hade de långt hår (känns avlägset nu, men det hade jag) var det nästan omöjligt att få ett betyg över genomsnittet oavsett hur bra ens korsstygnsbroderier blev.

Skolan har alltför länge sett sig som en egen värld utanför samhället, där egna, gärna godtyckliga regler råder. Misshandel, trakasserier,  eller vapenbrott som hade polisanmälts på vilken normal arbetsplats som helst väljer rektorer att ”sköta internt”, vilket ofta innebär att göra ingenting.

Jag ser det som ett sundhetstecken om åtminstone föräldrarna värnar om sina egna barn, även om det innefattar att hyra in en advokat. Jag argumenterar ofta för att privatpersoner borde göra mer själva istället för att ta in proffs, men behöver man en jurist för att hävda sina barns rätt och har råd med det skulle det kunna vara väl investerade pengar.