Riktiga säljtips

När Expressen skriver en artikel om secondhandförsäljning och ger råd som är helt uppåt väggarna tänkte jag komma med facit. Vi börjar med det märkligaste i hela texten:

”Januari är en månad där det ofta är ganska få siffror på bankkontot. Därför är det en bra månad att se över vad man har hemma som man kan göra sig av med.”

Så hade jag också sagt om jag vore pressansvarig på Tradera, men som försäljare av gamla grejer säger jag tvärtom. När jag sålde mycket på Tradera tog jag en paus hela december med undantag för sånt som kunde bli julklappar i sista minuten, och sedan sålde jag aldrig någonting förrän folk fått barnbidrag, pension och lön i februari.

Särskilt på en auktionssajt gäller det ju att sälja när köptrycket är som störst, inte när säljarna behöver pengar och köparna inte har några, det är vanlig enkel logik. Apropå logik nämns spelkonsoler som ett bra säljobjekt specifikt i januari. Jag tror tvärtom där med. Det är ju typiskt en sådan grej många får som julklapp i december och då finns ett säljtryck på gamla modeller i januari. Köparna har stått emot mellandagsrean och vill göra en bra affär – låt dem inte göra det på din bekostnad.

Sedan är jag mycket skeptisk till uttalandet om att dyrare saker säljer bättre än billiga i lågkonjunktur. Men det behöver man ju inte ha någon uppfattning om, vi kan bara sälja det vi har och jag har aldrig haft vare sig Svenskt Tenn eller Georg Jensen i gömmorna. Jag ska däremot göra ett ryck nu i vår och försöka sälja möbler, lampor och lite andra inredningsgrejer. Tricket för mig är att alltid ha några annonser ute. Är det 30 blir det ett segt jobb, det är skittrist att ta ett hundratal bilder till 30 annonser och skriva lika många annonstexter. Bättre då att ha fem annonser ute och fylla på med fem till efter hand.

I sommar åker jag på bakluckeloppis där jag försöker sälja många saker på kort tid. Dels sånt som inte lämpar sig för annonsering, t ex objekt som är svåra att skicka, och dels sånt jag haft ute på annons, men fått behålla. Genom att på det sättet scanna av marknaden blir det lättare att veta vad saker kan vara värda när jag står öga mot öga med en professionell prutare.

Men allra viktigast när det gäller begagnatförsäljning är att komma igång. Det är så lätt att säga att det där ska jag sälja om man sedan inte ens försöker. Till slut är det för gammalt eller förstört. Eller så ska man flytta och har så mycket annat att göra att man inte hinner/orkar.

Gör en lista eller samla ihop en ful hög och ge dig inte förrän du är igång med försäljningen. När den väl rullar är det nästan ett självspelande piano, med den väsentliga skillnaden att det inte kommer ut musik utan en strid ström av pengar. En femtiolapp här och en femhundring där blir rejäla pengar över tid.

Ett år utan matinköp

Jag slutar aldrig fascineras över hur mycket känslor andras konsumtionsvanor väcker. I veckan skrev SVT om en familj som storhandlat mat så att det skulle räcka i ett år. För ett år sedan var det en artikel om när projektet börjat, de hade precis handlat och var spända på hur det skulle gå, och de möttes av mycket hån i sociala medier. Nu kom summeringen där de berättar hur det gick. Här var en av reaktionerna.

En annan påpekar att även om de bara handlade mat för trettiotusen för det där året kostar djuren på deras gård mycket (vilket han såklart vet lika lite som jag om), så då hade det lönat sig att lönearbeta och fortsätta att konsumera som folk gör mest. Det är såklart möjligt, men de verkar nöjda med sina liv och jag tänker att det också räknas.

Jag förstår att andra inte vill göra som dem, men jag förstår verkligen inte ilskan. Att andras val uppfattas som dumma är en sak, men om familjen Wallman trivs med att handla en gång om året (och det gör de tydligen), låt dem göra det då!

I själva sakfrågan, om det sparar pengar att handla en gång om året, är jag inte säker på att det skulle göra det för mig. Om man spontanköper skräpmat vid varje butiksbesök blir det en annan sak. Men jag tror på strategier i största allmänhet. Därför tror jag både på fasta handlingsdagar, handlingslistor, matscheman eller vad som helst. För allt detta leder till medvetna beslut och när det kommer till ekonomi vinner planering över spontanitet. Inte varje gång, men över tid.

Men med det sagt, tycker du att höjden av lycka är att spontanhandla tre gånger om dagen och du har tid och råd att göra det – så gör det!

Korruptionsrekord?

Varje gång jag antyder att det finns korruption i Sverige, eller till och med dristar mig till att säga att Sverige inte är bättre än många andra länder i detta avseende blir jag idiotförklarad och får foliehatt-stämpel. Med största sannolikhet händer det igen nu, men läs gärna hela texten och artikeln jag länkar till innan ni kastar första stenen.

Mutebo... Göteborgs kommunala renhållningsbolag Renova köpte fem vätgassopbilar från H2X, ett australiensiskt bolag som det går att läsa en hel del skit om på internet. Bl a har de trots kort historik bytt namn, vilket sällan är ett gott tecken. Men bilarna skulle ju vara fossilfria och då behöver man kanske inte kolla så noga. Inte ens följa lagen om offentlig upphandling vad det verkar, så Renova skickade sjutton miljoner kronor utan att skriva ett avtal först, allt som fanns var en mejlad offert.

Nu visar det sig emellertid att det inte blev några bilar. Renova har fått tillbaka en av de sjutton miljonerna, men det är allt. Hur kunde detta hända? För egen del skulle jag inte skicka mer än ett par tusen kronor utan att det finns ett papper på vad jag köpt, men då handlar jag ju bara för egna pengar. Det är nog annorlunda om man har plånboken full med skattepengar och bara kan rekvirera mer när de är slut.

Så då var tjänstemannen på det kommunala bolaget som gjorde upphandlingen omdömeslös, klantig och/eller dum i huvudet? Nja, säg inte det. Han var nog bara okoncentrerad och tänkte på att han snart skulle gå i pension. Eller ja, inte på heltid. Ibland tar han på sig konsultuppdrag för en australiensisk fordonstillverkare, H2X.

Men en sak får man ändå ge Renova, vars hemsida badar i miljöfloskler. Det blev fossilfritt, påhittade sopbilar har inga utsläpp.

Höjd pant

Att panta burkar har blivit något av en symbol för oss snåljåpar, även om jag tror att det är få som tjänar några jättepengar på det. Men det blir en slant. Jag har två säckar för ändamålet hemma, en norsk och en svensk, och då handlar jag ändå aldrig burkar med pant. Men eftersom norrmän gärna åker till Sverige för att köpa öl, läsk och energidryck kastas även svenska burkar i den norska naturen. Inte sällan ser jag de svenska burkarna i soporna vid butikernas pantmaskiner. Kunderna testar dem väl i maskinen, upptäcker att de är svenska när de spottas ut och kastar dem eftersom de inte orkar vänta till nästa Sverigetur.

Framöver lönar det sig bättre när svensk pant höjs till norsk nivå, men jag tror inte att det kommer att göra någon skillnad. Orkar man inte ta med sig burken för en krona gör man det knappast för två, oavsett var man bor. Men okej, köper man en platta med 24 burkar får man tillbaka 48 kr istället för 24 kr, gör man det upprepade gånger blir det ännu större anledning att lägga om beteendet. Jag hade gärna sett en större höjning, så att det svider att vara lat.

Om man nu inte pantar av miljöskäl eller för att det är normalt att i möjligaste mån ta hand om sin egen skit. För hur jobbigt är det egentligen att samla upp tomburkar och PET-flaskor i en påse och ta med när man ändå handlar? För jobbigt tydligen. Varje vecka hittar jag kastade burkar, och då letar jag inte ens. Jag bara tar hem dem jag ändå ser.

Min prognos är därför att den här lilla höjningen inte kommer att föra så många fler burkar tillbaka till butiken. Jag slipper i alla fall svära när jag klättrar ner i ett dike på joggingrundan och upptäcker att de snåla jävlarna handlat i Sverige, från och med i sommar får jag lika mycket betalt för dem som för norska burkar.

Om tårar gick att sälja

Jag försöker att inte hoppa på varenda människa som gnäller över sin ekonomi i media, men det vore tjänstefel av mig som självutnämnd sparombudsman att inte nämna Caroline, 39, som jag fick tips om i kommentarsfältet igår.

Enligt sig själv och Aftonbladet är Caroline en ensamstående trebarnsmamma som inte kan äta sig mätt trots att hon har jobb. Artikeln publicerades den 19:e och när den skrevs hade hon 121 kr på bankkontot och ”så är det varje månad”.

Jag får lite andra tankar i huvudet när jag läser om Caroline. Jag ser en ensamstående förälder till tre barn som valt att bo i villa på 134 kvm, äga två bilar, varav den dyraste baserat på en snabb sökning enkelt går att sälja för ett sexsiffrigt belopp. Vidare äger hon tre katter varav minst två är raskatter som inte är billiga. Jag ser en kvinna som lägger mycket fritid på sin enskilda firma som jobbar med healing och kristaller och som inte tycks ge någon som helst avkastning. Och – som alltid i dessa sammanhang – ser jag mängder av tatueringar. Det slår tamejfan aldrig fel!

Var är de kritiska frågorna från reportern? Hur tänkte hon när hon flyttade in i villan för tre år sedan? Hur tänkte hon när hon skaffade den första katten? Den andra? Tredje? Vad får hon ut i lön, barnbidrag, underhållsbidrag och bostadsbidrag? Hur ser den månatliga budgeten ut? Lagar hon egen mat (det är ett fasligt tjat om hämtpizza)? Och hur vore det om Caroline släppte healingfirman ett tag och tog ett annat extrajobb, ett som till skillnad från det egna företaget betalar ut lön?

I intervjun säger hon: ”Jag drömmer om att vara ekonomiskt oberoende och inte behöva tänka på hur mycket pengar jag har på mitt konto.” Det är fint med drömmar, men med 121 kr på banken ska man nog gå åt andra hållet och faktiskt tänka på hur mycket pengar man har på kontot och hur man kan få till en ändring.

Trerätters fel

Julbordet för den kommunala personalen i Malmö är borttaget sedan flera år. Inga konstigheter, Malmö lever på det kommunala utjämningssystemet och man kan ju inte gärna låta andra kommuner betala för ens julbord. Eller?

Jodå, som Malmölistans partiledare Nils Littorin avslöjat gjorde politikerna ett undanta för sig själva. 69 politiker från sju partier (alla riksdagspartier utom KD som inte sitter i kommunfullmäktige i Malmö) och 56 chefer, totalt 125 personer, gick en vecka före jul till Rådhuskällaren och festade loss för etthundrafemton tusen kronor!

Och det är ingen engångsföreteelse. De senaste åren har Rådhuskällaren, enligt Littorins utmärkta sammanställning, fakturerat Malmös politiker över sex miljoner. Trots det tog snåljåparna betalt för kaffet! Annars tycker man ju att betalar man 657 kr för en trerätters middag kunde det ingå en slät kopp kaffe.

Men det är en petitess i sammanhanget, krögare står sig själva närmast och det är väl ingen nyhet att politiker också gör. Det jag funderar över är hur de vågar. Skäms de inte? Politikerföraktet går ju trots allt åt bägge hållen, det är inte bara politiker som föraktar folket. Går politiker aldrig och handlar eller är ute på stan? Katrin Stjernfeldt Jammeh t ex, kalifen av Malmö sedan 2013. Möter hon aldrig Malmöbor? I så fall, vad säger de till henne när hon kommer ut från Rådhuskällaren med rysk kaviar i mungipan? Jag vet vad jag hade velat säga.

Riktad reklam riktigt dumt

Vad får de allt ifrån? ”Hyperindividualistisk konsumtion” var den senaste idiotiska trenden jag läste om.

”Hyperindividualistisk konsumtion bygger på personligt riktad marknadsföring, baserad på information som företag fått om dig – ofta genom sociala medier och appar som loggar ens beteende.

   – Det kan vara så enkelt som att du får mejl från företag där det står 'Hej Katarina', förklarar Katarina Graffman, doktor i kulturantropologi vid Uppsala universitet med fokus på konsumtion.”

Jag tror mig på intet sätt vara immun mot reklam, men det där sista ger garanterat motsatt effekt på mig. Jag är spyless på telefonförsäljare som inleder med ”Tjena Micke!” och sedan låtsas vara min kompis. Oftast har de efter den inledningsfrasen tre sekunder på sig att övertyga mig och hittills har ingen lyckats.

”Du känner dig lite utvald, även fast du är mycket medveten om hur det går till så spelar inte det så stor roll, du känner att det här måste du ha – för det är gjort för just dig, säger Katarina Graffman.”

Individualistiskt? Jag tycker att det låter som motsatsen. Företag och försäljare som inte ens försöker ta reda på mina verkliga behov använder istället datorer och algoritmer för att läsa av mitt undermedvetna köpbehov. Kan det bli mer opersonligt? Jag köper mindre och mindre och jag börjar så sakteliga förstå varför. Hyperindividualistisk konsumtion... Kan vi inte bara kalla saker vid dess rätta namn – trams.