Uppföljning av matbojkott

Så är vecka 12 över. Ni vet, den där veckan då alla (!) skulle bojkotta de stora matkedjorna. Jag skrev några rader om det innan, men känner att vi kan behöva en summering.

För när jag skrev i början av månaden trodde jag att det handlade om ett fåtal förvirrade människor som skulle bojkotta livsmedelshandeln (bl a genom att handla i förväg, vilket ju i praktiken snarare blir en vinst för handlarna). Under förra veckan kunde vi höra människor som på allvar tror att butikschefer lever för att jävlas med kunder och vanligt folk. Andra pratade om att när inflationen gått ner hade de förväntat sig lägre matpriser. Då har man en del att lära om hur inflation funkar.

I ett tv-inslag (tror att det kan ha varit på SVT) såg jag en medelålders man som från början inte framstod som dårpippi kokobello skylla de höga matpriserna helt och hållet på Donald Trump. Det hade varit intressant med en följdfråga från reportern där, men det kom ingen. Oavsett bevekelsegrunder verkade alla överens om att en livsmedelsbojkott skulle hjälpa. Så vi får väl se idag om priserna går ner 10-20 procent.

En fitnessinfluenser som berättat att hon inte skulle delta i bojkotten fick motta rena dödshot. Min sympati försvann lite när hon skyllde sitt uteblivna deltagande på en diagnos som kräver struktur, men när jag hör om mordhot för att man inte bojkottar undrar jag på riktigt om alla blivit galna.

Nej, en annan fitnessinfluenser.

Jag har många gånger kritiserat mathandlare i bloggen. Jag ser ett stort problem med att ett fåtal aktörer styr den svenska livsmedelsmarknaden, men var är de där övervinsterna i detaljistledet det pratas om? Vi snackar om en vinstmarginal på 2,8 procent! Det innebär såklart högre i undantagsfall, men ska man driva en matbutik öppen 70 timmar i veckan och ha personalansvar för kanske 40 personer är det rimligt att man får ta ut en vinst.

Statens vinst är fyra gånger så hög som handlarnas bara på momsen. Lägg till arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, vinstskatt, energiskatt och skatt på dieseln som används i varje led från jorden till matbordet så inser man vem som är den verkliga vinnaren på vårt dagliga bröd. Kanske vore det rimligare att bojkotta staten, genom att alla i möjligaste mån under en vecka handlar eller jobbar svart med krav på slopad matmoms och billigare diesel?

Varit naiva igen?

Kontantkrav från Riksbanken – det var väl på tiden?

”I en ny rapport har Riksbanken lagt fram ett antal fokusområden, däribland att man i större utsträckning ska ta emot och betala med kontanter.”

Riksbanken och staten har ju ett märkligt, delvis oberoende förhållande, men hade staten menat allvar med att vilja att kontantanvändandet blir mer normaliserat hade det varit naturligt med lagkrav. Riktiga pengar är ett legitimt betalningsmedel och alla näringsidkare med fysisk försäljning borde vara tvungna att ta emot kontanter.

Så är det i andra länder (här i Norge t ex) och det lär åtminstone inte påverka folks syn på kontanter negativt. För det är ju som vid barnuppfostran, barn gör inte som man säger utan som man gör. Så när staten uppfostrar folk att använda kontanter samtidigt som den inte har några problem med butiker och restauranger som vägrar att befatta sig med dessa kunder blir det väldigt dubbla signaler.

Den svenska modellen?

Oavsett om man tror på fullskaligt världskrig eller ”bara” ett ansträngt förhållande mellan olika länder visste vi att världen förr eller senare skulle hamna i ett mindre stabilt läge. Och vad händer då? Jo, plötsligt behövs kontanter, inhemsk matproduktion, militärt försvar, medicinförråd och lite annat som Sverige fullständigt struntat i under väldigt många år.

Varför händer detta igen och igen? Jag tror t ex inte att det saknades experter som berättade att om man ger sjutton i att underhålla tågrälsen i decennier kommer det att bli ohyggligt dyrt den dag man tvingas att göra det för att överhuvudtaget rädda järnvägen. Ändå står man på och kör huvudet i väggen. Jag antar att ”vi” återigen varit naiva, aningslösa, godtrogna, enfaldiga eller helt jävla dumma i huvudet.

En hall

Jag fick en paus i källarbestyren och tänkte att då kan jag renovera en hall. Det borde ta en vecka. Att jag aldrig lär mig, det tog såklart över en månad plus avbrott för sjukdom i två veckor. Men okej, då jobbade jag inte precis heltid med den mer än högst någon dag.

Rummet hade en omålad vägg som jag tror kommer sig av att de förra ägarna satte upp en skiljevägg för att göra ett badrum av utrymmet bakom. Inget större fel på resten av rummet, men istället för att bara måla en vägg i ungefär samma nyans som resten ville jag hellre göra om hela rummet.

 

Väggar och tak slipades och då upptäckte jag att färgen spruckit i spontarna på många ställen. Det skulle kanske gå att slipa rent, men har det spruckit en gång spricker det väl igen, så jag valde istället att smeta latexfog i sprickorna.

Detta är ett av många rum i huset med korkmatta. Jag har inget religiöst emot det, i ett kök eller annat rum man gör rent ofta kan det till och med vara praktiskt, men eftersom det här är en hall på övervåningen bestämde jag mig för att byta ut den. Under korkmattan låg en spånskiva och under den skulle det kunna dölja sig ett gammaldags trägolv, men det tror jag knappast så jag valde att spara spånskivegolvet som var jämnt och fint.

På det tänkte jag lägga något slags klickgolv/parkett, men upptäckte att det är mycket dyrare nu än när jag senast köpte det, 2006. Laminat kändes som en B-lösning, så jag kollade andrahandsmarknaden och hittade en människa på rimligt avstånd som hade köpt knappt tre paket parkett mer än hon hade behövt. Jag behövde fem kvadratmeter och köpte nu sju för en tusenlapp.

Taklisterna målade jag, men golvsockel fick jag köpa ny eftersom sockeln på den nya väggen inte matchade resten och dessutom var extremt ful. Den nya kostade 257 kr, väggfärgen kostade 777 kr och så gav jag 418 kr för tröskellister och kvartsstav. Takfärg och grundfärg hade sedan tidigare precis som spackel och latexfog. Totalt kostade rummet 2452 kr om jag räknar bort det jag redan hade, och arbetskostnaden får jag skriva av på ”nöjeskontot” eftersom allt gick att göra själv.

Catwalk-prov.

Det här tycker jag är viktigt. Det är så lätt att vänta med någon list för ”rummet funkar ju”, men alla som någonsin ägt sitt hem vet att väntuppgifter ofta kommer att dröja flera år. Kanske tar man inte itu med dem förrän det är dags att sälja och flytta vidare. Därför ger jag mig inte förrän varenda liten skitdetalj är klar.

Före.

Efter.

Jag är nöjd med alltihop. Att få samma färg i hela rummet gjorde en enhetlighet jag har saknat. Samma sak med enhetlig golvlist, och det nya golvet tyckte jag blev ett riktigt lyft. Nu är det bara att ta tag i övriga tolv rum.

Sakletare

Med risk för att göra mig osams med hela Sverige vill jag härmed erkänna att jag aldrig gillat Pippi Långstrump. Jag tycker att det var en självupptagen och stöddig människa jag hade tagit omvägar för att slippa träffa. Men några guldkorn hittade hon, eller rättare sagt den överskattade författaren Astrid Lindgren (några läsare kvar nu?). En av dem var uttrycket sakletare, ”en sån som letar efter saker”. Den som tycker att det här låter som juridisk gråzon kan jag glädja med att en jurist har gått igenom juridiken under Pippis bravader, bl a just detta:

Jag har, helt i enlighet med Lagen om hittegods, 1938:121, lämnat saker till dess rättmätiga ägare, bl a en mobil, ett körkort och en plånbok med innehåll. Och en hörapparat jag hittade på en badstrand lämnade jag till polisen. Hoppas att ägaren fick tillbaka den eftersom jag fick stå och vänta en hel jävla timme hos polisen för att få lämna in den.

Men så hittar jag saker som inte har ägare. Pantburkar såklart, men också byggmaterial. I somras plockade jag upp en tryckimpregnerad sextumsregel (43 kr per löpmeter) längs vägkanten som jag fick användning av veckan därpå. Och häromdagen gick jag förbi en frigolitskiva. Sådana använder jag som isolering under taket i bikupor (håller värmen på vintern och isolerar mot värmen i solsken sommartid) och då ska de vara 46x46 cm.

Den upphittade till vänster.

Som synes är en hörna borta på den övre ”förebilden”. Jag var rädd för att den därigenom skulle bli för liten, men eftersom jag inte hade något måttband med mig fick den ändå följa med hem. Det såg trist ut med frigolit i diket, så jag tänkte att jag i värsta fall får kasta den. Väl hemma konstaterades att den i stort sett var tillräckligt stor, så jag skar bort skadan och kan leva med att det ändå fattas några millimeter.

Jag inser att det är rätt lite pengar i begagnad frigolit, men jag förbrukar dessa plattor (bina äter dem när de kommer åt), det kostade mig ingenting, jag fick tvärtom städa upp lite i närmiljön och jag blir lite glad av sånt här. Förutom att jag tror att det lönar sig att tänka ekonomi även i det lilla genom att befinna sig i ”sakletarläge”. Det får man ge Astrid.

Aktivitetsplikt

Motprestation för försörjningsstöd kommer upp som förslag ibland. Nu senast i Kristinehamn och så läste jag att Malmölistans Nils Littorin vill införa något liknande i Malmö för att rensa upp i eftersatta och skitiga parker. ”Här ser för jävligt ut!”, konstaterar han vid ett besök i Pildammsparken.

Det är väl inte fel tänkt med någon slags aktivitetsplikt? Här snackar vi ju inte om cancersjuka eller handikappade utan om friska människor som står till arbetsmarknadens förfogande, men som just nu inte får något jobb på den vanliga marknaden. Ställt på sin spets kan bidragslivet bli en livsstil, som i denna norska sketch som absolut är sevärd för den som orkar med språket (uføretrygd är en slags sjukförsäkring för dem som av handikapp eller diagnoser inte klarar av ett vanligt jobb, och NAV är Norges arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor i ett).

Kanske lite speciellt med familjer som levt på socialbidrag i generationer, men jag har träffat människor som trots full arbetskapacitet gått på bidrag i många år. Det är såklart inte rimligt, men börjar det spåra ur tror jag att det är lätt hänt. Kan aktivitetsplikt bryta den onda cirkeln ser jag bara fördelar, men det går såklart att hitta en negativ nyhetsvinkel:

”Hör om varför Kristinehamns kommun genomför satsningen och vad den väntas kosta.”

Ska människor städa parker eller slussas ut i utbildning behöver det anställas personal för att få det att hända. Enligt Littorin handlar det om 6500 bidragstagare i Malmö. Gissningsvis betydligt färre i Kristinehamn, men ändå en ökad belastning på kommunens personal.

”Nummer 37... trettiosju.”

Vad vinner man då? Jobb som behöver göras, men som ingen gör blir äntligen gjorda, vare sig det handlar om att underhålla lekplatser och staket eller städa parker och stränder. Bidragstagarna får ett jobb, ett syfte med att kliva upp på morgnarna och i några fall också ett incitament att ta tag i sitt liv och fixa ett ”riktigt” jobb. Rätt gjort ser jag bara vinnare här. 

Grusad husdröm

Jag har tidigare bott i hus som stått på plintar. Det har sina fördelar, men det blir ju inte mycket till källare då. Har man källare under marknivå vill man hindra vatten från att tränga in genom väggen. Det finns lite olika sätt, från plast och sten upp till dräneringsrör som leder bort vattnet.

Jag har ett gammalt betonghus och en oinredd källare. Fördelen med det är att det inte är så himla noga förutsatt att källaren är torr, men det kan vara värt att kolla på det ändå. Runt huset sitter en platonmatta och utanför den grus. Eller det var åtminstone så en gång i tiden. Nu har gruset sjunkit undan och gräs och jord tagit över ytskiktet. Det gör att man nästan inte kan klippa gräset utan att köra gräsklipparen ända in i fasaden eller använda en trimmer närmast väggen.

Så jag bestämde mig för att gräva bort gräset närmast huset, lägga dit en markduk och fylla på grus upp till marknivå. Eller rättare sagt lite över för man vill ju att regn och smältvatten ska rinna bort från huset, inte in mot väggen.

För ändamålet använde jag ett par spadar i olika storlekar, markduk jag hade sedan gammalt, ett ton grus köptes in och och i övrigt användes bara egen tid. Att jobba med sten och grus är inte min favoritsysselsättning och dessutom var jag fortfarande lite småkrasslig sedan Helvetesinfluensan, så jag delade upp arbetet över några dagar, ett par timmar då och då.

Men nu är det klart och jag räknar med att inte behöva ägna denna del av huset en tanke de närmaste tio åren. När man äger hus finns det alltid något att pyssla med, så jag blir inte sysslolös för det.

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.